Idag har yngsta barnet flyttat ut. En rejält markerad start på 2020 kan man kanske uttrycka det. Det skiljer två år och tre månader på våra grabbar, de flyttade ut med två års och tre månaders mellanrum. Ibland är det som om någon har planerat…och här kommer tankarna från dagen.
Så himla roligt det varit ändå, de här åren med barn. Och så snabbt de gick *poff ba’*
De flesta vars barn flyttar hemifrån är så ledsna, det har blivit många huvuden på sned senaste dagarna följda av ett åååh i bekräftande moll. Vittnesmål om tomhet och sorg när barnen flyttar. Särskilt sistebarnet. Jag har filurat på det där. Klart det blir tomt men det blir ju också spännande att vända blad till ett kapitel där jag är gäst.
Nu börjar ett liv där jag får vara medresenär och inte reseledare – nu ska vi få se att allt vi gjort med och för våra barn håller i skarpt läge. Jag tycker det är ett tillstånd just nu av tillförsikt och nyfikenhet på hur de ska klara det. Lite som ett nationellt prov i livshantering efter all köksbordsundervisning.
Det här pratet om tomhet och sorg, kanske handlar det hela om att man SKA bli ledsen, att barns utflyttning ska färgas med de egna känslorna för – vad? Att inte vara behövd? Tillkortakommande eller tidsbrist? för det är vad många berör. Flera säger att de inte riktigt har någon funktion, det är ingen som väntar på dem och de har ingen att vänta på, flera säger att de hade velat vara mer närvarande när barnen var små. Några som är före oss i livsloopen säger att de tar igen det på barnbarnen nu. Tiden. Och leken. Och att vara efterlängtad.
Jag har alltid varit mycket borta men ständigt närvarande, vi har sagt ja och vi har sagt nej, vi har låtit oss luras både av naivism och med berått mod av våra ungar, vi har vågat välja konflikter med barnen och vi har curlat järnet både av magkänsla, dåligt samvete och av egen lust och ibland för att det varit det enda rätta. Jag har för egen del aldrig känt mig behövd på det sätt som jag förstår många gör, min relation till barnen har inte präglats av ett ständigt dåligt samvete av att ha valt fel eller bort. Barnen. Jag skulle inte säga att vi är tajta men att vi är nära. Lek med ord, men ändå hårfint. För mig har det varit av yttersta vikt att de ska klara sig själva. Vi kommer ju inte att vara här för evigt.
Det är så spännande vilket ben vi väljer att stå på när vi summerar och går i minnenas allé.
Många frågar också ”vad ska ni göra med rummet??!” för mig är det en så intressant fråga att ställa av människor som meningen innan var mer av ”åååh” i moll. – Inte fan vet jag vad man gör med ett extra rum efter 21 år av inte ha haft vuxna behov av det. En swimmingpool?
Livet, vilken grej det varit så här långt, träffade en bra man, längtade efter och fick barn.
Det är en evighet sedan och det känns som igår.
Det är fint. Stort i livet. För alla. Och nu är den epoken slut. Till ända. Oåterkallelig och alldeles som det ska. De är flygfärdiga. Vuxna. Har egna liv och egna drömmar. Fattar beslut för sig själva som är klokare än våra. Ombytta roller.Ingen sorg, bara tillförsikt och tryggt förvissad att de klarar det. Galant. Vi har tränat för det här i över 20 år totalt. Enklare nu än när förstegarnet drog eftersom andrebarnet blir kvar i stan, jag tänker att det spelar roll.
Den stora känslan i mig just nu är mest förvåning. Förvåning över att det som är barnaåren med inskolningar, tappade tänder, läxläsning och simskola, krupp och tonårsblues som var så svår i detta andetag verkligen känns som ett helt annat liv i en helt annat dimension.
Halva natten satt vi ute på baksidan i det hus där barnen alltid har bott och pratade om tiden som varit och tiden som kommer. Om drömmar han som barn och vi andra hade då och vilka drömmar vi har nu. Vi tände ljus i den vindstilla natten och han konstaterade att vi är lyckligt lottade som får dela den här typen av liv och minne ihop. Att vi har varandra.
