När vi väntade äldsta sonen byggde jag en låda av trä och glas, av spillvirke helt utan skruv eller spik. Dymlade i fogar och satte framsida av begagnat antikt glas. På högkantens mitt fasade jag ur en skåra att släppa ner brev, lappar, biljetter och annat genom. En mössa visade sig också komma igenom liksom tidiga alster från sonens egen slöjdtid. Framtiden är nu, har präglat hela den här aktiviteten. 1998-2019 vilken resa!
Det är dryga 21 år sedan lådan byggdes och sonen anlände en vårtvekande och kall marsdag, den fina romen är lagrad sedan lika länge och nu var det dags eller kanske mer läge i livet, att öppna lådan och romen tillsammans.
Han lossade själv botten i lådan så berättelsen om hans och vårt gemensamma liv gick från förr till nu i kronologisk ordning. För varje minne sonen lyfte upp och läste blev livet än en gång genomlyst. Så synligt hur viktigt det är med att få sin historia återberättad av sig själv med andras anteckningar som stöd. Somt kom han ihåg, somt var första gången han hörde om det.
Främst är det ju jag och barnets pappa som stoppat minnen i lådan, men även andra viktiga personer i våra liv har lämnat en hälsning genom åren på olika vis. 
Halva natten satt vi ute på baksidan i det hus där barnen alltid har bott och pratade om tiden som varit och tiden som kommer. Om drömmar han som barn och vi andra hade då och vilka drömmar vi har nu. Vi tände ljus i den vindstilla natten och han konstaterade att vi är lyckligt lottade som får dela den här typen av liv och minne ihop. Att vi har varandra.
När jag byggde den här lådan hade jag ambitionen att fylla den med både dråpligt roligt så som bilder på varenda bula i huvudet de första åren till viktigt som någon artikel från nuläget i världen och ett enormt kärleksfullt brev från mig själv ifall jag skulle gå och dö plötsligt. Alla ambitioner hanns med, jag lever ännu och de där breven med öm moderskärlek blev liksom bra och meningsfulla ändå. Jag tänker att man måste inte dö för att man ska bli ett bra minne. Man kan bli ett bra minne medan man lever.
De allra flesta minnen är snabbt nedklottrade händelser på udda lappar, en anteckning om krupp på baksidan av en räkning, en strof om nattvak och nya tänder i mariginalen på en utdragen sida i morgontidningen. Idén var att det är viktigt att det blir av, inte hur snyggt det ser ut. Nu i uppackat läge ser jag att det blev så himla bra, att alla udda bitar bildar ett pussel av ett levt liv som ännu pågår. Jag ser och förstår också att det här kommer att föras vidare till en eventuell nästa generation.
Den roligaste noten är sannolikt den när jag skriver den här, med glimten i ögat varnar jag min då ettåriga son för dålig sprit. Ja, vad ska man säga – vi hade ”det samtalet” tidigt. Och kanske spelar det ingen roll om man tar det med dem vid 1 eller 15, man kanske har samma grad av uppmärksamhet för samtalet. Roligt blev det i alla fall nu.
Högt och lågt, djupt och ytligt – det blir vad man gör det till och jag vill verkligen slå ett slag för den här modellen av att samla minnen från när barnen växer upp. Det blir minnen på förälderns villkor förstås, men handen på hjärtat – är det inte våra föräldrars bild vi ändå har av våra tidiga barnaår?
Det här blev en oförglömlig kväll att dela tillsammans, en memorylane av ett gemensamt pågående liv. För vår del har vi en låda till att få ta del av när yngsta sonen om ett par år ska få öppna sin.
Tack Morris, bra och roligt levt so far❤️nu tar vi resten.
