Allt som pågår just nu i hela världen är helt obegripligt för var och en som inte tänker längre än näsan räcker…

…till dess man lyssnat på Emil Jensen. Gör det. Det tar 5 minuter. Det kommer att vidga dina tankar. Det kommer att öka din förståelse för din egen betydelse och andras. Det kommer att bli en del av dina vardagstankar en god tid framåt. Du kommer att i något sällskap inom kort inleda ett samtal om den här videosnutten. Du kommer att vilja vara en av alla personer som sett den och du kommer att vara lite lost om du väljer att inte ta del. 5 minuter. Du har tid.
Det blev dagen i en film och en tanke 28/100.


#blogg100

Kroppens främsta uppgift måste väl ändå vara att transportera runt hjärnan.

Träffat min läkare idag. Det var både uppmuntrande och nedslående. Det som piggade upp mest var att besöket var kostnadsfritt. Tack för det regeringen, fast det var inte så dyrt förut heller. Fattar inte riktigt vitsen. Men okej, bra. Det som inte piggade upp så mycket var att jag vägde mig. Vi har ingen våg hemma. Det här lämnade en hel del att fundera över.
Dagen i en bild och en tanke 27/100

Idag har har jag varit hos doktorn och konstaterat att jag är om inte akut döende så inte heller helt hundra frisk. Det började i incheckningen, jag fick en nummerbricka. Det var bokad dropin idag. Notislappen är en signal till läkarna om att det är dags att börja på nr 1 igen antar jag. Fast med de prover som togs kan man undra om det ändå var ett kodat meddelande i något slags metaled.

Trevlig och tydligt kunnig läkare konstaterade fortsatt behandling men ville ta några nya prover. Typ sex normala rör plus ett diffust litet rör som skulle matchas med rätt vikt. Sköterskan fick jobba rätt hårt med att hitta blodådror till att börja med och hela avlämnandet av dyrbara droppar slutade med att jag fick läggas i planläge. Så ynkligt är det när jag lämnar blod. Det ska tippas och baddas panna, likblek och torr i munnen. Så är det varje gång. Så har det alltid varit. Men det är inte traumat för dagen. 

Alltså jag har ju speglar hemma och vet ju att jag inte är direkt trådsmal *skrattar medan jag skriver* det är ingen stor grej det här med vikt i vår familj. Men nu kan jag säga att det blir det nog ett tag framöver. Det är lite synd. Men helt nödvändigt. Läkaren sa inget, sköterskan sa inget – men vågen på labbet den skrek ut siffrorna i knalligt lasergröna digitala siffror som brände fast ända in i gula fläcken. Och jag undrar om det inte gick igång en saftblandare utanför så att alla var beredda att stirra när jag kom ut i korridoren.

Jag brukar säga att man ska vara snäll mot sin kropp. Den tar mig till platser min hjärna beslutar sig för att utforska, den har byggt fantastiska barn och den är mycket sällan sjuk. Men att vi vägde så sjukt mycket kunde jag faktiskt inte ana. Av hela läkarbesöket, med en arsenal av prover och allt, så är min enda bestående fråga: hur i hela världen kan man vara tjock och hungrig samtidigt?

Detta om detta. Vikt är känsliga saker. Så nu talar vi inte mer om det.  Jag har lunginflammation. Den är galen i sig. Kroppen har man ju ändå egentligen bara för att transportera runt hjärnan med. Och i mitt fall väldigt tydligt även lungorna. Sjuka lungor väger kanske mer än friska. Minst 8 kg mer. 

#blogg100

Jag är så sjukt jävla less på att förväntas walk the pink isle hela livet

Fick en inbjudan i mailen från den respektabla möbelgrossisten idag. Jag vet inte. Känns lite unket. 

Dagen i en bild och en tanke 26/100 

Inget fel på rosa, glitter och glamour men få saker gör mig så förbannad som att genom genus förväntas gilla sånt här. Vad i hela friden får någon smart marknadsmänniska att 2017 locka en 52åring till en tjejkväll där jag erbjuds få kännedom om vilka solglasögon som gäller? Varför varför varför riktar ett strikt affärsmässigt företag hemmafrusignaler till kvinnor som de genom upphandlade avtal gör miljonaffärer med i offentliga miljöer bland annat. Tror någon på det stora stora företaget att det är det här vi drömmer om att få ägna en kväll åt? Få tips om hur jag dukar till en sommarfest? Herregud ändå.

Att genom kön bli cementerad genom förväntan av andra i vad kvinnor/tjejer/flickor kan och ska vara intresserade av är förödmjukande. Ja jag vet, jag kanske går igång lite hårt på just den här inbjudan. Men det händer HELA tiden.

Kolla in den den här TedTalken med Debbie Sterling så fattar du prEcis hur jag menar. Herregud, släpp ut oss från det rosa fluffandet. Vi kan annat än pyssla och duka och blanda drinkar. Faktiskt.

Ständig längtan

Man vet inte vad man har förrän det är borta. Dagen i en bild och en tanke 25/100

För tre år sedan vurpade jag med cykeln. Samma dag som det här kortet togs. Jag spräckte knät och slog axeln ur led. Sedan dess har jag ännu inte kunnat ge mig iväg på några längre turer. Än. Knät läkte snabbt, ett drygt år bara, axeln är nästan helt återställd och äntligen kan jag ana en långtur bortåt sensommaren. Jag saknar mitt nötande på cykeln. Jag längtar efter att få trampa genom gryningsljus sommarmorgon i ett sovande landskap. Jag längtar efter den tysta friheten. 

Jag längtar efter att ge mig av en fredagsmorgon hemifrån, helt ensam, utan packning mot Strömstad för att möta upp bilande familjen på bryggan ut till Långö på söndan. Att trampa på, veta att jag har 48-50 timmar på mig, sova när jag blir trött, cykla alla vakna timmar, äta när behovet kräver och bara tömma både kropp och hjärna på vardagsbestyren pockande. Jag längtar efter s E fram emot att komma in i värmen efter en lång vindpinad och regnig tur som kräver flera timmars upptining och en rejäl massage. Jag längtar efter att svära över punkteringar, skavsår och skav. Jag ser fram emot att få göra det vad det lider. Kanske kanske kan jag till och med drömma om att köpa en ny cykel. Bara för att toppa känslan av nystart. Gud vad jag ser fram emot det, nystart. Med eller utan min gamla trotjänare.

Det är ju alltid så, man saknar det åtråvärda man blivit berövad. Friheten, kärleken, hälsan, tvåsamheten. Alla har sin saknad efter något förlorat. Somt kan man kämpa att återta, somt inte. Jag har kämpat och jag ska återta, fullt ut. Senast i augusti.

#blogg100 #cyklabörmanannarsdörman

Hopplöst förlorad i tramsiga serier

Modern Family, Big Bang Theory, Friends. Listan kan göras lång men just nu gläds jag särskilt åt nya säsongen av Grace and Frankie på Netflix som släpps idag. Julaftonskänsla. Jag vet. Hur tramsigt som helst. Men det fyller en funktion, det finns en logik i allt vansinne och allt det där.

Dagen i en bild och en tanke 24/100

Förr både läste och kollade jag på deckare. Ju läskigare desto bättre. Ett tag funderade jag på om det var sunt överhuvudtaget att vara så intresserad av underhållningsvåld som jag faktiskt var. Ja, det finns inget annat sätt att beskriva det på. Mitt nuvarande jag klarar inte av att läsa Kepplers, knappt klarar jag Åsa Larsson ens, medan mitt 20åriga jag med lätthet slukade litteratur med värre våld och psykologiskt trixande än så. Mitt 30åriga jag också. Sedan hände det något.

Barnen kom. Herregud, det har verkligen genreändrat mitt intresse. Eller hur man säger? Det gick i racerfart. Det började med  Bolibompadraken vidare till Molly Mus och Findus&Petson. Sedan lugnade det sig och efter några år helt utan läsning och med  amningtrötthetstittande på så ska det låta med Peter Harrysson fann jag mig själv vilsen och omprogrammerad.

 Numera är det biografier och reseskildringar på nattygsbordet, dramer och kostymfilmer på bio och aldrig tv nästan men Netflix – vilken underbar app! Här kan jag hoppa mellan alla tramsiga serier och med hög igenkänningsfaktor skratta med till den ena skruvade situationen efter den andra. Jag gillar det. Lite samma resultat i kroppen som efter att dammsuga och lyssna på Rammstein samtidigt. Hjärnan kan inte hantera fler inputs. Det ger vila. Hur märkligt det än kan låta. Det kan ha med det där att göra som jag skrev om härförleden, lose track of time.

Antingen är det åldern, eller barnen, eller bara livet. En förskjutning till trams i relation till ett jobb som bitvis innehåller så mycket spänning och våld att man klarar sig? Att verkligheten överträffar fiktionen?

Oavsett. Jag är skitlycklig över att Grace and Frankie är tillbaka. Knäpper en pilsner och startar Netflix. Glad fredag, alla!
#blogg100

Denna dagen, ett liv.*

Eller mer vad gör du på jobbet hela dagarna?!

Om hur jag som rektor än en gång slås av hur komplext uppdraget är vissa dagar och ändå till sist faller alla bitar på plats och jag kan ta kväll. Jag menar komplext som i innehållsrikt, variationsrikt och utmanande. Jag får verkligen använda alla mina förmågor under en arbetsvecka, och det intressanta är att jag kan se att jag utvecklar förmågor jag inte visste att jag var tvungen att använda. Det är väldigt engagerande det här yrket. Om man vill. Och jag vill. Jag har skrivit om det förut i bloggen Men vad gör du på jobbet hela dagarna. Här kommer en färskare variant.

Dagen i en bild och tanke 22/100

Bara idag har jag njutit av elevers glädjetjut vilka klarat omprov, jag har fått peppa och trösta elever som inte klarat samma omprov. Jag har snabbmoppat golv för att städpersonalen är kort om folk och det såg för jävligt ut mellan skåpen. Jag har träffat två andra myndigheter med vilka vi delar elevintressen, jag har haft säljbesök inför markisuppsättning, jag har haft två enskilda allvarliga elevsamtal och jag har haft en underbar planeringskvart med min biträdande medan vi promenerade till ett möte. Idag har jag träffat tre olika pedagoger som ville diskutera kring sina tankar och insatser i åtgärdsprogram och vi har tagit emot en nyanländ elev till vår ena förberedelseklass. Jag har fått tillbaka ett beslut om en inskrivning till att läsa enligt särskolan läroplan, och sjösatt den specifika elevplanering det innebär med vårdnadshavare och personal. Därtill har vi har anställt en handledare till en elev med andra specifika stödbehov. Jag har också rapporterat till SCB den info de vill ha om hur många elever vi har med ADHD och hörselnedsättning.  Idag har jag också ringt och kallat lärare till intervju för höstens vakanser. Utöver det har jag hanterat 104 inkomna mail, svarat på ett antal telefonsamtal varav ett var ganska hotfullt på en nivå som sannolikt kommer att leva med i tankarna länge, jag har också fått en fantastisk feedback från en lärare som tyckte det var bra att jag var med på ett svårt samtal med en förälder härom dagen. Det känns skönt att landa i soffan nu, särskilt som jag har varit lite hängig hela dan…

#blogg100 #endagpåjobbet #rektor 

*Uttrycket ”Denna dagen, ett liv”, är ursprungligen myntat av Thomas Thorild, svensk författare, poet och filosof.

Jösses, det blev en lite otippat känslosam blogg igår

Jag vill tacka för den fina responsen på gårdagens #blogg100. Jag blev lite överraskad och tagen av feedback som också drev på delande av okända människors känslor. Tidigare idag fann jag ett stort antal direktmeddelanden fyllda med skärvor av trasig barndom. Det var jag inte beredd på.  Många av er som läste har ett ambivalent förhållande till flickan i Göteborg, de flesta likt mig själv, känner det där skavet i hjärtat vid blotta tanken på att man vet att hon står där. Om än så gjuten i cement.

 Dagen i en bild och en tanke 21/100

Vänner är familjen man själv väljer. Ja, så kan det vara. För min egen del är det en gråzon mellan familj och vänner. Jag har få mycket nära vänner sedan är det en lång räcka av bekantingar. Jag är rätt sparsam med det personliga delande av känslor och tankar. Ååååne-he-ej du! tjoar nu de som följer mig på sociala medier och som sannolikt (jo jag vet mitt rykte) anser att jag harvar runt allt om mitt liv där. Men gör jag det? Är jag personlig eller är jag privat? Vart går gränsen för det? Det är en nöt att rulla runt i huvet en stund.

Angående bloggen igår är jag lite tagen över alla hjärtan och gulliga stärkande tillrop, men mest är jag fascinerad över att okända personer för mig, frikostigt i privata meddelanden delat med sig av allsköns själslig bråte. Vilket förtroende. Men jag kommer inte att svara på något av det. Jag kan inte. Jag vill inte.

Jag berättade inte min lilla del av livshistoria för att terapeuta någon, jag skrev den för att den finns och för att jag hade ett fint foto av flickan i vemod. Jag skrev den kanske främst för att försöka förmedla någon slags hopp om att det går att bryta mönster. 

Vuxna i barns närhet vars liv är på kant kan ha en avgörande kursändringsfunktion om de görs medvetna om barnets själsliga position. Det var nog det jag främst ville säga. Men tack än en gång för alla livsberättelser. Tack för tillåtelsen att öppna tankar och själsliga flöden med min lilla text. Idag skulle det kännas fint med lite mindre respons. Mitt hjärta räcker inte till för er alla.

#blogg100 

Jag var väldigt ledsen som barn. Alltid.

Nja, kanske inte alltid, och absolut inte så att det syntes. Av en rad olika skäl som jag inte styrde över själv levde jag en hel del av mina tidiga barnaår på barnhem. Jag och min storasyster följdes åt. Olika barnhem olika årstider. På sommaren sommarfamilj. Tack och lov och tack gode Gud, kom jag senare att bli adopterad. 

Dagen i en bild och en tanke 20/100

Flickan på fotot finns på Centralstationen i Göteborg. Jag kan nästan inte se mig mätt på henne samtidigt om det gör ont i hela mig när jag går förbi. Hög igenkänningsfaktor i kroppshållningen och den lite sjaviga klädseln. Jag tänker på alla gånger jag som barn gråtit efter mina föräldrar och mina syskon. Efter ett liv som alla andra barn hade –  när jag väl blivit medveten om att det kunde vara annorlunda.

Jag har gjort en enastående klassresa. Från barnhemsunge till akademiker. Om det nu räknas. Kanske inte det akademiska poängtagandet men revanschen på livet. Men, den där flickan på Centralstationen i Göteborg, hon liksom bor också kvar i mig. Idag är gråten erövrad glädje, hopplösheten har bytts ut mot erfarenheter, fattigdomen har ersatts med utbildning och arbete. Jag har fått chansen, och tagit den, att skapa ett nytt utgångsläge. Numera kan jag medvetet välja glädje hellre än ledsenhet. Även om ledsenheten finns som ett filter. Ständigt. 

Skolan är den enskilt största faktorn för psykisk god hälsa som vuxen. Nu som då. Jag älskade att gå i skolan, för lärarnas skull. Innehållet på lektionerna var helt oväsentligt, men lärarnas berättelser och närvaro var helt magisk. Som balsam för en relationshungrande ledsen unge. Att jag lärde mig något alls berodde enbart på att jag faktiskt var där. Och dom såg mig. Och dom cementerade mig aldrig i socialgrupp tre. Allt börjar med en bra lärare. Min första hette Elisabeth. Lundgren.

#blogg100

Föreningslivets guldkant och förbannelse, en winwin i långa loppet.

Vår familj tillhör den där, numera ovanligare sorten av, föreningsmänniskor där man gillar och deltar i ideellt arbet som det inte går att köpa loss sig från. I vårt fall handlar det allra mest om orientering och så numera lite segling,  fast så fuskar vi lite i andra liknande föreningar som funktionärer när deras egna inte räcker. Och det är där jag landar i tankarna idag.

Dagen i en bild och en tanke 19/100

Min klubbkompis Karin och jag var bingovärdar idag för klubbens räkning ett hedervärt och årligt söndagsuppdrag där man ansvarar för utsättning av bingotavlor och orienteringsstjärmar.  Det kostar 20:-/bricka och banan är ca 3km lång längs hav och genom skog, bingon är öppen från 9-11.30.

Många av våra klubbkompisar jobbar också idag, men med att bygga inför nästa helgs stora tävling som sedan urminnes tider genomförs tillsammans med vår systerklubb i grannstaden. Många timmar av lasta, packa, och fixa innan bygge av tävlingscenter kan påbörjas. Många timmar ideellt arbete av många inblandade.

Det är just det där jag vill komma till. Det ideella arbetet, som enligt rapporter minskar. Varför minskar det? Jag hör ibland frågan om det går att köpa sig fri från vissa uppgifter i klubbar, precis som i bostadsrättsföreningar där man köpa sig fri från städdagar och liknande. Jag förstår helt och fullt precis att man vill det. Samtidigt som jag är tacksam för att kunna bidra tillbaka till klubben med arbete. När alla köper sig fria dör den ideella föreningen ut och osämja flyttar lättare in då personligt ansvar inte längre vill tas, av olika skäl. Tiden anförs ofta som skäl till att vi behöver köpa oss fria, det är sällan lusten. Sägs det. Jag funderar på om det ändå inte är den narcissistiska eran som skapar det. Jag först. Min tid först. Att köpa sig fri är också ett sätt att ändå ta ansvar. Faktiskt. Och okej. Men trist för den sociala träning vi så väl allihopa behöver, ung som gammal.

Att tillhöra en förening är ju oftast ett medvetet val utifrån att det ger mig något, att föreningen har något att erbjuda som jag vill ha. Ofta i ett sammanhang eller med ett innehåll jag inte kan få utan föreningstillhörigheten. I sportsammanhang är det ofta startlicens,  startavgifter och försäkringar. Så är det för oss i vår familj, klubbarna bidrar till startmöjlighet i stora sammanhang. Ofta subventionerat. Jag tänker att det är här det fina i kråksången kommer. Paybacktime.

 Jag tar gärna en bingovärdsöndag per år, jag har gärna städansvar en vecka per år i våra klubblokaler och jag bygger och river gärna tävlingscenter eller är funktionär på tävlingar. Klubben ger så mycket i retur av bra fritid och goda möjligheter att utöva mitt intresse. Därtill slipper jag sälja bingolotter, korv, kläder eller tulpaner för att ungdomsverksamheten ska gå runt. En winwin.

#blogg100 #OKmåsen