En och annan tanke om vår samtid

Det började, som så ofta nuförtiden men en bild i ett socialt media. Det är det vi gör numera, delar bilder med subtila sentenser som skapar igenkänning eller samhörighet eller kanske bara feelgood. Aningslöst för den som publicerar kanske men för några, som för mig, startar det processer som kanske inte har med inlägget att göra. Det gör inget. Det här var mer en förklaring till det som kommer snart.

Va? Var det så? Är det så?

Det är många som tycker och anser om skolan och vårt innehåll. Om huruvida vi ska vara vinstdrivande eller inte, om vi ska lära barn att cykla, och om att vuxna i skolan måste ha hjälm på cykelutflykter i förebildande syfte, att skolmaten ska anpassas till veganskt eller mer mjölk till alla, eller om det går att starta senare eller börja tidigare, om det verkligen är vettigt att ha högläsning på boken si eller så i åldern den eller den och så tusen andra små och stora saker som nästan alla vill ha en åsikt i.

Den här bilden får mig inte att tänka på eleverna. Den får mig att tänka på politiken, politikerna och även i viss mån de föräldrar som finns i andra änden av vår relation till eleverna.

I skolan är vi av tradition väldigt tydliga, vi vilar på en värdegrund som är antagen sedan många år tillbaka och vi kan det här med skola och utbildningstrender. De flesta beslut som ligger till grund för kommunikation internt och till hemmet och till samhället är riktlinjer som finns skrivna i svensk författningssamling, skollagen, jämställdhetslagen, datalagen, kommunallagen och socialtjänstlagen för att nämna några.

Ändå ser jag i media med väldigt täta mellanrum texter, artiklar och många av dem är politiska utspel som riktar sig till vad skolan ska och bör och kanske skulle kunna vara så vänliga att ta in i sin undervisning så att barnen har en chans att klara sig i samhället. Jo nu raljerar jag. Men det blir så kontraproduktivt när skola ständigt görs om till en planhalva där vi som är i skolan inte får påverka spelet, trots att reglerna finns. I lag dessutom.

Så, den här bilden tycker jag är så bra som stöd för alla er som alltid vill in i skolan och tala om vad vi kan, ska och borde. Ni har inte lyssnat. Det finns en mycket utförlig manual för vad skola ska innehålla både till stoff och bedömning av stoffet. Där finns en tydlig riktning på vilken värdegrund som gäller och där finns även ansvarsfördelningen för vem som ansvarar för vad.

Det som saknas där, tänker jag, är möjligen tyngdpunkten på föräldrars ansvar. Men det finns i och för sig och å andra sidan i en alldeles egen lagtext, i föräldrabalken.

Jag anställde en pedagog här förleden som hos sin förra arbetsgivare, också en skola, hade tröttnat på kundperspektivet på familjer. Ja det var en friskola. Jag är också rektor för en friskola, idéburen och stiftelsedriven visserligen men ändå en friskola.

Hen berättade att där var det såmattmföräldrar kunde gå in och peta i lektionsinnehåll och att rektorerna var medgörliga till det. Hos oss finns det också föräldrar som vill in och peta i det lagstyrda innehållet men jag är mer Frank och motsätter mig sådant. För elevernas skull. För pedagogernas skull. för rättssäkerhetens skull. Och då tänker jag på de där vuxna som aldrig lyssnar på skolan. På rektors information på föräldramöten. På dem som inte ens kommer på föräldramöten men har åsikter. Och på politiker som aldrig läser skolors systematiska kvalitetsrapporter fast de finns där och här. Det är alla ni som inte lyssnar på den information som finns och som ges.

Den här bilden är till er.

Checklista till inställd Student2020

Ja, vad ska man säga? Så outsägligt trist att inte kunna genomföra den efterlängtade finalen av 13 års heltidsstudier.

Det är helt fel läge att säga till sina barn att de kommer vara med om värre saker i livet än detta. Det är bra om ni som föräldrar kan komma ihåg det dock, i synnerhet när studenten tar ut sin frustration på dig. De kommer vara med om värre saker.

Så vad göra för att göra det bästa av situationen? Till att börja med så klara ut för dig själv och din student vad ni kan påverka. Lämna utspring och studentkorteger till dem som på riktigt kan göra något av det eller inte.

Egentligen kan ni bara styra den egna hippan faktiskt. Och den kommer Folkhälsomyndighetens riktlinjer att styra upp. Klicka på länken och surfa runt för att titta på uppdateringar om antal människor som är lämpligt/tillrådligt i samlingar och vad som säga om avstånd till varandra.

Studenten kommer att ha glädje av sin mössa! Det finns bara i vår föreställningsvärld av hur andra studenter har gjort före just din student på studenten. Skapa en egen mösshögtid. Alla gymnasieskolor skapar egna nya fina tillfällen till att ge just din student ett bra utspring eller en alternativ utgång med mössan på rätta stället.

Din student har ingen egen erfarenhet av känslan, så håll fast vid det i samtalen. Typ, du vet ju inte hur det ska kännas så det kommer att vara unikt och bra ändå. Lägg fokus på vad som blir bra, inte vad som kunde varit bättre.

Så hur gör man en fest utan deltagare? Man skärper till sig i tanken och börjar från ett annat håll. Festen kan bli av, vi gör bara på ett annat sätt. Ni kan vara närmaste familjen och vännerna, ni kan vara på samma plats om ni placerar er glest. Paketera maten eller beställ den färdigpackat per portion? Ni kan ses utomhus och alla tar med sig det de vill äta, tänk picknick. Ingen kan beskyllas för snål, alla tar ansvar. Inte så kul kanske men jämfört med sjuk och kanske med risk för att dö är det svårt att argumentera emot.

Jag hörde om några som har en trädgård att de kommer att placera ut fem små partytält i cirkel och bjuda fem familjer. Studenten med familj sitter i ett sjätte tält i mitten av cirkeln. De dukar i förväg och endast studenten minglar med behärskat avstånd.

Det är lätt att säga att det ska funka men det suger ändå Baler, middagar och fester är inställda. Studentkryssningarna är inställda, vilket alla föräldrar borde tacka högre makter för, men det är klart att det suger för en blivande student som satsat tid, slit och plugg för att nå den här dagen. Såklart.

Du som köpt nästan allt se till att lämna tillbaka så mycket du kan. Hyra av lokal, musik, flak och kanske kläder – se till att av- eller omboka. För visst kan festen vara senare i sommar eller i höst. Om den är viktig.

För hur det än är så tar ungen studenten. Jag tänker att det är värt att påminna sig om det. Det är inte avslutningsdagen som avgör det, det är den samlade insatsen av skolrelaterat arbete studenten kämpat med de senaste åren som är själva studenten.

Om du följt Styrbords tankar -listan till punkt och pricka borde du ha en helt del alkohol hemma vid det här laget, har du sparat kvittot på de senaste flaskorna så lämna tillbaka dem. Eller…om du i övrigt har ett sunt förhållande till alkohol kanske nu är ett bra läge att i karantäntider dra i sig alltihopa i ett svep för att inte fullkomligt spåra ur mentalt.

Allt annat från listan går ju att modifiera, använda till annat eller helt enkelt avboka, sälja, kasta eller ge bort.

Syftet med den här texten är att gjuta lite mod och hopp om att det kommer att bli andra tider, bättre tider för studenter och att just 2020 visat sig bli ett sopår för 01-orna. På studentfirarfronten. Allt annat kan bli så mycket bättre. Men syftet är också att påminna om att livet ger ömsom vatten ömsom vin och att studenten kommer att vara med om mycket värre saker i livet än ett inställt utspring, en inställd kortege, och en mindre hippa.

Att inte sprida Covid-19Virus av själviska skäl, för att studentfirande skulle ha ett högre syfte, är det största en besviken student och dens föräldrar 2020 kan göra. Det handlar om solidaritet. Det handlar om hyfs. Vi kan fira på så många sätt. Det behöver inte bli sämre. Det behöver inte bli sämst. Det kan bli så mycket bättre än det vi tror att vi vill ha. Fira med dem som verkligen är värda att fira med. Så länge de finns kvar.

För hur är det man säger om pengar och status? Vi lägger enorma mängder pengar på att köpa saker som imponerar på människor vi egentligen inte tycker om. skaffa en schysst studentskylt, fina kläder, gott att äta och dricka och fira med era verkliga nära vänner.

Så himla roligt det varit ändå, de här åren med barn. Och så snabbt de gick *poff ba’*

Idag har yngsta barnet flyttat ut. En rejält markerad start på 2020 kan man kanske uttrycka det. Det skiljer två år och tre månader på våra grabbar, de flyttade ut med två års och tre månaders mellanrum. Ibland är det som om någon har planerat…och här kommer tankarna från dagen.

Så himla roligt det varit ändå, de här åren med barn. Och så snabbt de gick *poff ba’*

De flesta vars barn flyttar hemifrån är så ledsna, det har blivit många huvuden på sned senaste dagarna följda av ett åååh i bekräftande moll. Vittnesmål om tomhet och sorg när barnen flyttar. Särskilt sistebarnet. Jag har filurat på det där. Klart det blir tomt men det blir ju också spännande att vända blad till ett kapitel där jag är gäst.

Nu börjar ett liv där jag får vara medresenär och inte reseledare – nu ska vi få se att allt vi gjort med och för våra barn håller i skarpt läge. Jag tycker det är ett tillstånd just nu av tillförsikt och nyfikenhet på hur de ska klara det. Lite som ett nationellt prov i livshantering efter all köksbordsundervisning.

Det här pratet om tomhet och sorg, kanske handlar det hela om att man SKA bli ledsen, att barns utflyttning ska färgas med de egna känslorna för – vad? Att inte vara behövd? Tillkortakommande eller tidsbrist? för det är vad många berör. Flera säger att de inte riktigt har någon funktion, det är ingen som väntar på dem och de har ingen att vänta på, flera säger att de hade velat vara mer närvarande när barnen var små. Några som är före oss i livsloopen säger att de tar igen det på barnbarnen nu. Tiden. Och leken. Och att vara efterlängtad.

Jag har alltid varit mycket borta men ständigt närvarande, vi har sagt ja och vi har sagt nej, vi har låtit oss luras både av naivism och med berått mod av våra ungar, vi har vågat välja konflikter med barnen och vi har curlat järnet både av magkänsla, dåligt samvete och av egen lust och ibland för att det varit det enda rätta. Jag har för egen del aldrig känt mig behövd på det sätt som jag förstår många gör, min relation till barnen har inte präglats av ett ständigt dåligt samvete av att ha valt fel eller bort. Barnen. Jag skulle inte säga att vi är tajta men att vi är nära. Lek med ord, men ändå hårfint. För mig har det varit av yttersta vikt att de ska klara sig själva. Vi kommer ju inte att vara här för evigt.

Det är så spännande vilket ben vi väljer att stå på när vi summerar och går i minnenas allé.

Många frågar också ”vad ska ni göra med rummet??!” för mig är det en så intressant fråga att ställa av människor som meningen innan var mer av ”åååh” i moll. – Inte fan vet jag vad man gör med ett extra rum efter 21 år av inte ha haft vuxna behov av det. En swimmingpool?

Livet, vilken grej det varit så här långt, träffade en bra man, längtade efter och fick barn.

Det är en evighet sedan och det känns som igår.

Det är fint. Stort i livet. För alla. Och nu är den epoken slut. Till ända. Oåterkallelig och alldeles som det ska. De är flygfärdiga. Vuxna. Har egna liv och egna drömmar. Fattar beslut för sig själva som är klokare än våra. Ombytta roller.Ingen sorg, bara tillförsikt och tryggt förvissad att de klarar det. Galant. Vi har tränat för det här i över 20 år totalt. Enklare nu än när förstegarnet drog eftersom andrebarnet blir kvar i stan, jag tänker att det spelar roll.

Den stora känslan i mig just nu är mest förvåning. Förvåning över att det som är barnaåren med inskolningar, tappade tänder, läxläsning och simskola, krupp och tonårsblues som var så svår i detta andetag verkligen känns som ett helt annat liv i en helt annat dimension.

Samla minnen i en låst låda, och köp en fin rom och ställ in där också!

När vi väntade äldsta sonen byggde jag en låda av trä och glas, av spillvirke helt utan skruv eller spik. Dymlade i fogar och satte framsida av begagnat antikt glas. På högkantens mitt fasade jag ur en skåra att släppa ner brev, lappar, biljetter och annat genom. En mössa visade sig också komma igenom liksom tidiga alster från sonens egen slöjdtid. Framtiden är nu, har präglat hela den här aktiviteten. 1998-2019 vilken resa!

Det är dryga 21 år sedan lådan byggdes och sonen anlände en vårtvekande och kall marsdag, den fina romen är lagrad sedan lika länge och nu var det dags eller kanske mer läge i livet, att öppna lådan och romen tillsammans.

Han lossade själv botten i lådan så berättelsen om hans och vårt gemensamma liv gick från förr till nu i kronologisk ordning. För varje minne sonen lyfte upp och läste blev livet än en gång genomlyst. Så synligt hur viktigt det är med att få sin historia återberättad av sig själv med andras anteckningar som stöd. Somt kom han ihåg, somt var första gången han hörde om det.

Främst är det ju jag och barnets pappa som stoppat minnen i lådan, men även andra viktiga personer i våra liv har lämnat en hälsning genom åren på olika vis. Halva natten satt vi ute på baksidan i det hus där barnen alltid har bott och pratade om tiden som varit och tiden som kommer. Om drömmar han som barn och vi andra hade då och vilka drömmar vi har nu. Vi tände ljus i den vindstilla natten och han konstaterade att vi är lyckligt lottade som får dela den här typen av liv och minne ihop. Att vi har varandra.

När jag byggde den här lådan hade jag ambitionen att fylla den med både dråpligt roligt så som bilder på varenda bula i huvudet de första åren till viktigt som någon artikel från nuläget i världen och ett enormt kärleksfullt brev från mig själv ifall jag skulle gå och dö plötsligt. Alla ambitioner hanns med, jag lever ännu och de där breven med öm moderskärlek blev liksom bra och meningsfulla ändå. Jag tänker att man måste inte dö för att man ska bli ett bra minne. Man kan bli ett bra minne medan man lever.

De allra flesta minnen är snabbt nedklottrade händelser på udda lappar, en anteckning om krupp på baksidan av en räkning, en strof om nattvak och nya tänder i mariginalen på en utdragen sida i morgontidningen. Idén var att det är viktigt att det blir av, inte hur snyggt det ser ut. Nu i uppackat läge ser jag att det blev så himla bra, att alla udda bitar bildar ett pussel av ett levt liv som ännu pågår. Jag ser och förstår också att det här kommer att föras vidare till en eventuell nästa generation.

Den roligaste noten är sannolikt den när jag skriver den här, med glimten i ögat varnar jag min då ettåriga son för dålig sprit. Ja, vad ska man säga – vi hade ”det samtalet” tidigt. Och kanske spelar det ingen roll om man tar det med dem vid 1 eller 15, man kanske har samma grad av uppmärksamhet för samtalet. Roligt blev det i alla fall nu.

Högt och lågt, djupt och ytligt – det blir vad man gör det till och jag vill verkligen slå ett slag för den här modellen av att samla minnen från när barnen växer upp. Det blir minnen på förälderns villkor förstås, men handen på hjärtat – är det inte våra föräldrars bild vi ändå har av våra tidiga barnaår?

Det här blev en oförglömlig kväll att dela tillsammans, en memorylane av ett gemensamt pågående liv. För vår del har vi en låda till att få ta del av när yngsta sonen om ett par år ska få öppna sin.

Tack Morris, bra och roligt levt so far❤️nu tar vi resten.

Du har varit här i skolsystemet och påverkat framtiden – en homage till Hugo och en lätt sågning av det svenska skolsystemet del II.

Jag brukar alltid refera till skolans användarperspektiv och ansvar genom att berätta om Edit. Det är min berättelse. Du får gärna låna den.

2019 (Jag byter varje år, berättelsen är indexreglerad sedan 2011) börjar Edit i 6års. 2029 lämnar Edit grundskolan . 2032 går Edit ut gymnasiet. 2035 går Edit ut högskolan eller universitetet. Då har Edit passerat sin 20årsdag.

Hur gammal är du 2035?

Om Edit själv får egna barn och följer trenden just nu för förstföderskor börjar hennes eget barn i 6års runt 2050.

Var befinner du dig 2050? Och vad har du varit med och påverkat i skolsystemet fram till dess?

Om skolsystemet ser likadant ut då som nu kommer Edits barn att lämna grundskolan 2060 och och högskolan runt 2064.

2064 är det 100 år sedan jag föddes. Det skapar perspektiv på uppdraget utbildning och läraruppdrag, på rektorers ansvar och politikers oförstånd om att värna visionerna och personerna i systemen.

Det skapar också perspektiv på hur länge en elev dels bär med sig sina minnen dels kanske det viktigaste av allt – hur vår syn på lärande bygger möjligheter att hantera en okänd framtid.

I skrivande stund är detta årsdagen av 100årig kvinnlig rösträtt. Hundra år kan vara en lång tid. Hundra år är också en mycket mycket kort tid.

Det här är vår yngsta

I år går 00orna utgymnasiet. Hugo, vår yngsta lämnar det nära nog obligatoriska skolsystemet. Det har varit en lycka och en plåga de här 13 åren.

Hugo, precis som storebror Morris, gick på Montessoriförskola i början av omsorgs- och utbildningstiden. Ett val som egentligen inte var ett medvetet val. Det var de som hade plats först i vår hemkommun som alltid släpat lite i sina kösystem i förhållande till faktiska platser. Jag är glad för de där åren av förskola i annorlunda regi mot vad vi var vana vid. Tydliga ramar, riktiga grejer, träning i turtagning och simskola varje vecka från det år de fyllde 3 år. En trädgård to die for i en miljö där utsikten var havet och hamnen. Havet är en viktig del av barnens liv idag och det är förskolans förtjänst tänker jag.

6års var roligt även om Hugo,precis som Morris tystnade i sin omedelbara glädje den första terminen. Den andra terminen blev lite bättre men den efterlängtade skrivboken eller matteboken fick han aldrig. Han tränade detta år på att vänta. På sin tur. På utmanande samtal. På att bli synlig. Ett skitår från mitt perspektiv.

I 1an kom Katarina, Morris gamla fröken. Jag är henne evigt tacksam för lässtrategierna! Hon kunde skapa magiska stunder med samtal om bok och text med Bornholmsmodellen som grund. Hugo läste och skrev till julen i 1an.

I 2an kom beskedet att skolan skulle läggas ner och klassen skulle delas och flytta till annan större skola. Vi gillade läget. Hugo led. I slutet av 2an önskade denna unge få flytta till nya skolan för att ‘det är ingen idé att gå kvar när man vet att det ska ta slut. Det är som att dö levande’ sa sonen. Och vi bytte skola.

Där kom fröken V och en räcka av skitår tog sin början. Trista lektioner, samma och lika hela tiden sedan om igen. *samma lika och repeat samma lika och repeat* Där och då beslutade jag mig för egen del för att kliva ner som tyst mamma på läktaren till att engagera mig i den svenska utbildningspolitiken. Jag blev medvetet en aktiv del av och i det nationella nätverk som finns i Sverige för oss som vill bygga en bättre skolorganisation i stort.

4-5 mer av samma och lärare utan glöd eller ny planering. Läxa på det han redan kunde. Obstinat och skolointresserad. Ifrågasatte skolan, skrev långa och korta Mail till Jan Björklund och debatterade i alla lägen varför han behövde gå i den här skitskolan. ”Det jag kan har jag lärt mig hemma och det jag lärt mig i skolan har jag lärt mig av Katarina i 1an”. Det sved. I oss alla.

Klass 6 i friskola, ett bottennapp. Inte för skolans skull. Storebror gick där 7-9. Men det passade inte Hugo. Han hade redan ruttnat på skola. Det var för sent med ny pedagogisk finess.

7-9 i stadens kommunala högstadium. Mörker. Depression. Total känsla av oduglighet. ‘Oxelösunds kommun har förstört mitt liv” sa sonen. Vi frågade hur menar du? Och han berättade om hur nedläggningen av första skolan skapat en ständig oro av att man kan skickas ensam utan kompisar åt vilket håll som helst som vuxna beslutar. Herregud, den sved. Vi hade ingen aning.

Hugo skrev blogg och jag publicerade den mot bättre vetande då, och han fick löpa gatlopp på twitter som ett barn vars ord anklagades vara mammans. De elaka vuxna som sa sig vilja vara en röst för elever och en bra skola högg och slog på tonåringen. Läraren vars ämne kritiserades var en cool katt som mötte frustrerad elev med lugn och ett öppet sinne för att ändra sin metodik – och då hände det här👇🏼Tack AK!

Så vände allt en bit in i klass 8 vet Hugo plötsligt vad han vill bli yrkesmässigt när han blir stor, han ser sig plötsligt kunna gå exakt den väg han behöver för att ta sig till den önskade gymnasielinjen. Och skolk blir närvaro. F blir E, C och B över en enda termin. Idrottskläderna packas och debatterna om skola och politik bör honom hela vägen fram och gymnasievalet blir lätt då meritpoängen räcker till nästan vad som helst på gymnasiet. Här finns såklart ännu en engagerad lärare med i bilden. En som såg. En lärare som tyckte om personen och lyfte självkänslan genom att bemöta jämlikt som människa. Tack Cina!

Finalen är nära. Om tio-tolv dar är det utspring och studenthippa. Om ytterligare några dagar reser han iväg till sitt årliga sommarjobb i Kosterhavet, som andrekock. Den där trötte, oengagerade som skulle räcka upp handen mer, vara mer aktiv på lektionerna, sitta still och vara tyst, passa tiden och göra läxan i tid. Målgång Hugge, underbart! Och du visar att resan varit lång men motivationen motorn med rätt bränsle (engagerade lärare).

Hugo, vi är så stolta över dig. Du har ända från start i det tidiga 2000talet visat att du har en inneboende drivkraft. Vi vuxna har skruvat till vardagen, så som vuxna gör, med påföljd som ibland blev dig övermäktigt. Jag är imponerad av den kraft du har inom dig att ta dig dit du vill. Att du använder kraften att vara framtidsmedveten när det lika lätt hade kunnat bli destruktivt.

Om du likt Edit får egna barn så börjar de 6års om ca 16 år. Jag hoppas och tror att du kommer att upptäcka att de förändringar du kämpat för och belyst genom blogg och brev till makthavare kommer dina barn till del. Du har varit här i skolsystemet och påverkat. Det är mer än de flesta. Kudos!

Och nu är du äntligen fri från svenska skolobligatoriet. Fy fan vad du är bra!

En hyllning till några fantastiska lärare och en lätt sågning av ett obra skolsystem

Valpen har hunnit fylla 21 och går på drömutbildningen där man tar in max 35 per år. Han prokastinerar fortfarande kungligt men helt normalt, som vilken vuxen (inkl lärare) som helst.

https://skola365.wordpress.com/2017/03/14/efter-17-ar-i-pedagogisk-omsorg-checkar-vi-ut-unge-nr-1/

https://rektorndotcom.wordpress.com/2018/03/15/ett-ar-har-gatt-och-hur-gick-det-eller-kanske-mer-en-homage-till-en-morris/

En positiv del av min historia – till slut ser man det självklara.

Facebook skjuter ju fram minnen på årsdagar och idag dök den här upp

och jag tänker att det är en del av min historia som av de flesta kommer att ses som en merit, en erfarenhet att ta vidare genom att vara uppmärksam på maktstrukturer vi inte vill föra vidare i ett jämställt samhälle. Några kommer att göra allt de kan för att använda det till att smutskasta mig för att nå egna syften i angelägenheter där de vill förskjuta fokus från sak till person. Det är naturligt. Inte farligt. Normalt.

Aldrig i livet att jag skulle vilja vara utan erfarenheten att komma på kant med en svag chef, stå upp för mina ideal och strävan att varje unge har rätt till en bra vardag med lärare som vill dem väl.

Det kostade mig jobbet. (och det kostade Sävsjö ett par miljoner – pengar som behövts till renovering och löner, för att inte tala om tapp i förtroende mellan chefer, lärare och rektorer.)Det finns såklart en sorg i det. Men det finns också en erfarenhet om att även chefer är rädda och några av dem räddar hellre sin egen prestige än tar konflikten om sanningen.

Jag kommer aldrig att bli sån.Jag har lärt mig vad som föder rädslan för förlust. Statusjakt. Politisk makt eller politiskt inflytande.

Man ska aldrig arbeta med eller i skola om man måste gå emot vad som är ett godtagbart etiskt uppdrag.

Aldrig. För mig är det så. Det borde kanske vara så för alla?

Ett år går fort. Sävsjö är en del av mina minnen, en del av min historia på gott och ont och en stor stor del av mitt hjärta. Tack gode gud för internet och 128an!

Ett år går fort och jag är i ett spännande skede i yrkeslivet, har en fin rektorstjänst i en Waldorfskola och lär mig nya saker om mitt eget yrke. Jag prov-designar klänningar ihop med en skräddare, jag målar och jag har startat ett eget AB där jag ständigt får nya uppdrag av människor som behöver hjälp med organisationsutveckling i sina uppdrag. Det är så roligt!

Så som många vittnat före mig, även om livet tar en märklig väg så kommer det ofta något bra ur det som i förlängningen är bättre än det man förlorat och delvis saknar.

Några tankar om mentorskap

Idag har jag träffat den adept som jag är tilldelad genom ett mentorsprogram som jag ingår i. Det har varit en lärorik dag. För oss båda. Jag är helt slut, på ett bra vis.

Det här är en ung person som ännu formas av sina egna erfarenheter på det där viset man gör när allt är nytt och ledarskapet och chefsskapet nästan är samma sak och nyanserna däremellan är diffusare än någonsin senare. Att med ungdomens klarhet samtidigt självklart säga ”jo men så här är det” och få möta sitt påstående med den något längre livserfarenhetens berätta hur du tänker för att tillsammans få syn på att svart är sällan svart och vitt sällan vitt och att i skarven är det aldrig knivskarp.

Jag kan avundas ungdomens resa samtidigt som jag är så innerligt tacksam att vara på den andra halvan av livets ledarskap och chefsuppdrag. Att vara mentor och fylla det med lyssnande tystnad när adepten har bröstet fullt av händelser, tankar, känslor och frågor eller med reflekterande frågor och konkreta uppgifter när det behövs. En balansgång som kräver både mot, tålamod och en hel del egen reflektion. Att förstå frågan är halva svaret.

Idag träffades vi på Nationalmuseet i Stockholm och första uppgiften var för min adept att spana på folk. Se vilken blick de hade, hur de agerade och kunde man genom att titta och lyssna på människor utröna vilken typ av ledare de är? Kunde man få en hum om vilken typ av följare de är. Passiva följare, passiva ledare och kanske tydliga chefer – kunde vi se det? Ja självklart. Här fanns alla Karaktärstyper med sina tydliga drag. Ett museum är en sjö att ösa ur när man är mentor och vill tydliggöra allt från härskartekniker till medling via helt okomplicerade gruppstrukturer med eller utan offerkofta. Jag rekommenderar det varmt.

Adepten går ett ledarskapsprogram och i min uppgift som mentor finns friheten att anpassa samtal och uppgifter efter behov som uppstår. I vårt fall finns en överenskommelse om att det är reflektion över andras beteenden och förmågor kopplat till egna tanken, känslan och jaget som är intressant. Idag, mitt i långa trappan, satt vi och delade in besökarna i följare, ledare och medföljare. Vi tittade på deras ögon – var de öppna eller halvt slutna, tittade människorna ut i världen eller var de introverta? Och samtalet flöt lätt kring medarbetare i egna framtida grupper med förmågor till öppenhet eller slutenhet och om vad gör det med oss som ledare.

Det är lätt att föra samtal med en som vill föra samtal. Det är lätt att vara mentor till en som vill göra en inre resa. Det är utvecklande att vara mentor till en person som vill utvecklas tillsammans men som samtidigt förstår att de egna kunskaperna är till utveckling för mentorn. En ömsesidig resa. Ett förhållande som har ett slut.

Lite som när konstnären förstår att sluta måla på sin tavla när den inte kan bli bättre, lika viktigt är målet att mentor och adept blir jämlikar i relationen tänker jag. Idag pratade vi om drivet att vilja leda, om varför och om visionen med vårt respektive ledarskap. Vi pratade om ansvaret vi har att vi bör leva våra värderingar och om hur galna och irriterade medarbetare och vänner blir på den som hela tiden är i huvudet och i teorierna istället för att vara i sig själv och ha egna ståndpunkter och tankar man står upp för själv utan att peka på akademiska teorier eller filosofiska resonemang. Your language reflects your onthology och då är det bra om den är din egen världsbild så att tanke och handling sker i harmoni.

En lång och fin dag blev det. Vi har båda en läxa till nästa gång och det handlar om ett slags inre framework, alltså vilka inre modeller styr mina steg i vilka riktningar. Vart är jag på väg med mitt liv- och ledarskap och till vems glädje och enligt vilken och vilkas norm.

Ser redan fram emot nästa träff.

Jag behövde alltså inte den där stora villan trots all oro om precis motsatsen.

Vill dela en tanke, eller om det kanske blir två.

Vi har dragit upp vår stora lilla familj i ett litet litet radhus på dryga 80 kvm i fyra plan under drygt 20 år. Våra barn har inga andra egna-hems-referenser egentligen och därför har det fungerat hyfsat smärtfritt att bo lite trångt

När barnen var små letade vi ett större hus. Särskilt jag nojade över att de aldrig skulle vilja ta hem kompisar om vi bodde för trångt. Jag hade fått för mig att vi behövde ett hus där barnen skulle få egna rum, jag ett arbetsrum och maken ett syrum – och borde vi inte ha ett lekrum i en gillestuga för barnen och deras kompisar? Ett hus med stora ytor när släkt och vänner samlades. Särskilt födelsedagar och stora helger. Under en lång tid ägnade jag sysselsättningen ”gå på husvisning” många helger och kvällar. Aldrig nöjd, aldrig tillräckligt snabb på budgivning eller med tillräckligt med pengar.

Vi hittade inget lika bra hus som det vi har. Vi kom också efter en del dealande till en punkt där vi inte tyckte det var värt pengarna med ett eller två extra rum. I vårt lilla hus kunde vi istället vara mer föräldralediga, få tid att odla på baksidan, resa ibland och leva lite mer. Vi la pengar vi fick över på att inreda smartare, renovera klokare och tänka konstruktivt vartefter behoven växlade med barnens stigande ålder.

Idag, när barn och flyttat ut och den sista är på väg ut, är jag så innerligt tacksam för att vi stod ut de där åren när många av våra vänner köpte hus (alltså till och med de eviga ungkarlarna köpte stora hus). Att barnen delade rum länge, att jag jobbade på jobbet (lärare) och att maken sydde i köket. Vårt smarta flervåningsradhus har fungerat för fester och kalas och många människor. Då ska tilläggas att närmsta familjen/släkten landar in på 25-26 personer.

Nu är det julhelg och barnen har partners och alla får plats här hemma. De går in och ut i det här lilla huset som det naturligaste i världen. De får plats. Livet levs mest runt köksbordet dagar som dessa. Det nära livet ger näring åt själen. Samtalen vattnar torra tankar och jag är så innerligt glad att vi bor precis exakt här.

Så om jag kunde skänka en enda stressad småbarnsförälder ett par tre råd skulle de vara – bo trångt, satsa på samtalen och tiden runt matlagning och lek. Vägra och orka strunta i villorna och bekantskapskretsens hets till större boenden med växande familjer. De egna barnen kommer ändå tro att det liv ni lever är det det normala och naturligt bästa.

Granen som alltid får hänga på väggen är på ren inspiration från Pettson och Findus-böckerna av Sven Nykvist. Allt går att lösa om man vill.

God fortsättning önskas från Styrbord.