Ett spretigt inlägg om bedömningspraktik och rule nummer six 

Har äntligen nått det välbehövliga viloläget efter två heldagar rektorsutbildning, en dag kvar och tankarna efter litteraturbearbetningen sorterar in sig i användbart och inte användbart (i kombination med seminarier, föreläsningar, verksamhetsstudier mm) i kommande uppgift. Uppgiften är att utveckla sin verksamhet och/eller praktik utifrån kapitel 2 i Lgr11  från egenvald punkt under rektors ansvar på sid 19. Jag har valt Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att formerna för samarbete mellan skolan och hemmen utvecklas och att föräldrarna får information om skolans mål och sätt att arbeta och om olika valalternativ.  Anledningen till just det målet är att jag senaste åren slagits av effekterna av avsaknad av direktinformation från skola till just högstadieelever vårdnadshavare. Min tes är att just den här åldersgruppen förväntas vara informationsbärare mellan skola och hem, och utöver det läggs information på digitala lärplattformar. Min andra tes, eller understes, är att lärare inte alltid lägger ut information på dessa plattformar som är relevant för vårdnadshavare. Min tredje tes är att väldigt många vårdnadshavare faktiskt inte går in och kollar. 

Jag vill ha goda relationer med vår skolas vårdnadshavare, jag tänker utifrån litteratur och beprövad erfarenhet (egen och andras) att ett hem där vuxna känner att deras barns skola ser eleverna utöver just elever som presterar betygsarbete rankar upp som framgångsrika skolor. Jag har provat det en gång tidigare i Tystberga och det funkade. Jag vill uppleva det igen, den där vågen av när föräldrar kommer samman och gör attitydförädling om sin skolas alla delar.

Under de här dagarna har vi även haft fokus på bedömning, lärarens lärandepraktik och bedömningspraktik och rektors ansvar för den. Föreläsningen igår inleddes med i din skola startar i detta nu 20 lektioner, vet du vad som försiggår där på temat lärande, utvärderingar och bedömd elevinsats. Det är en stor fråga. Det är ett mycket stort ansvar. I den bästa av världar har rektor koll.

Har jag koll på min skolas lärandepraktier? Handen på hjärtat, nja. Har du det på din?

Flera seminarier idag har behandlat mätning av resultat relaterat till både mjuka och hårda resultat. Vad är mätbart och är det tydligt mätbara det enda som bedöms? Hur administrerar vi en mix av hårda och mjuka leveranser? Självklart står det kollegiala lärande och det kollegiala utbytet högt som faktor. Ett lite numera slitet uttryck som ofta står i skamvrån lite raljant vilket i sig skulle kunna bli en egen blogg bara det som faktum. Ett modeord måhända, men alla fattar väl att det är #tillsammans vi blir starka?

Vi har sett film också, den här tex med Benjamin Zander som ger en levande beskrivning av möjligheter och lyfter vikten av att beakta det som benämns som rule nr6, den är 14 minuter lång. Se den. Du kommer att ha glädje av den många timmar!

Många diskussioner förs under de här dagarna om vad elever lärt i skolan och vad de bär med sig till skolan och hur vi tar oss an det i undervisningen. Där har vi lång väg att gå, som kollektiv.

Spretiga tankar men nödvändiga att slipa ner i en notering. Tack för att du läste ända hit. Bidra gärna med formativa tankar på temat, lyft en tanke du själv brottats med eller bara nöj dig med att det just i detta nu bara i Sigtuna finns 100 skolledare som verkligen reflekterar över lärandepraktik, bedömningspraktik och en levande verksam undervisningsverksamhet.


Näe jag går sannerligen inte på knäna, ge mig inga martyrliknande epitet att leva upp, eller ner, till. 

I dagens Twitter- och fbflöde matar det på om allt större och allt mer långt-från-kärnverksamheten-arbete för rektor. Det påminner mig om en blogg jag skrev i samband med Lärarförbundets kampanj häromåret som jag inte kände igen mig i. Idag reflekterar jag mest över vad Lärarlönelyftet raserar av kollegialt samarbete och arbetsglädje i min skola och fler med den. Att vara (pedagogisk) ledare för en yrkesgrupp jag jag med reformstöd slår sönder – det skaver lite faktiskt.

Styrbords tankar


Såg citatet på Facebook och reagerade på liknelsen, vill inte bli förminskad med vardagsproblematiken ur ett skurgummeknäperspektiv. För mig är det större än så. Så jag skrev:

Jag är inte alls bekväm med ordvalet. För egen del alltså. Jag går inte på knäna, jag kan inte göra det som krävs – det handlar mer om mentalt, själsligt slitage. Det som gör att skolledare lämnar är, enligt min erfarenhet av dem som jag talat med, att hjärtat slits itu mellan kraven och verkligheten.Att det skapar ett inre moraliskt dilemma att tvingas vara ansvarig att lämna en kvalitet som politiken omöjliggör – därtill är utan personligt ansvar över.

Det är inte att få någon att gå på knän, det är att slita hjärtat ur kroppen på erfarna, kunniga och hängivna rektorer.

Fick svar:

Åh, du sätter orden på exakt rätt punkt! Det där utslitna hjärtat är så smärtsamt att lappa ihop varenda…

View original post 227 fler ord

Det finns egentligen inga lustbarn.

För en tid sedan träffade jag min gode vän och tidigare kollega C, han sa under en intressant diskussion om livets alla givna och ibland förlorade valmöjligheter till mig att ”ja men du är ju tydligt motivationsdriven som person”.  Det där har jag funderat på sen dess. I ungefär nio veckor. Man kan Googla det för att lättare följa mitt inre resonemang som igår fick poletten om vad motivationsdriven kan innebära ner. Det handlar om att utgå från varför och om att leva sina värderingar.

Jag vill funka i det sammanhang jag befinner mig i, om jag inte förstår spelets uppbyggnad vill jag lära mig det för att lättare bidra till smidighet i organisation, det ger mig en känsla av duglighet och det gör arbetet betydelsefullt. Inte unikt på något vis tror jag. Det är få människor jag träffat som går till jobbet eller på fest med syfte att vara en bromskloss eller bråkstake. Vi vill passa in. Det är en slags motivationsdriven aktion, att kunna läsa av eller att kunna kallprata vid behov. För att bli accepterade.

Till jobbet vill jag kunna ta med hela mig. Alltså vara den jag är. Inom ramen för den uppfostran jag fått och med de kompetenser jag skaffat mig längs vägen. Oftast kan jag det det. Om jag inte kan det drivs jag att antingen passa in eller att förändra. Om inget av alternativen fungerar väljer jag att hitta en arbetsplats där jag kan det. Ta med hela mig. För en tid sedan bytte jag arbetsgivare. Igår såg jag vad C sannolikt avsåg. Jag är den typen av karaktär som genom motivationsdrivet agerande tar mig vidare till platser eller sammanhang där jag dels trivs bäst dels gör mest nytta på. Så spännande att se tillbaka på sina spår och förstå varför de vek av. Så utvecklande att genom annans betraktelse av ens varande i jobbet kan ge glimmer i de trådar som bildar väven att betrakta genom minnenas lins. Jag kan se vad C sa. Men det tog ett tag. 

Igår deltog jag i ett sextimmars lopp, man kunde springa eller gå, jag gick mest. Sex timmar är en lång tid att umgås med sina egna tankar, särskilt som det var inbyggt en slags monotoni genom att hela loppet gick i ett 1233meters varv. Det blev många varv. Det blev inte så värst många nya synintryck. Men väl många intryck av egna reflektioner. 

Bland annat att det här med motivationsdriven är ett begrepp vi ofta ger barn och ungdomar. Vi säger lustdrivna eller lustbarn. Min vän C avsåg ordet motivationsdriven positivt för den utveckling jag försatt mig i genom att agera utanför boxen i syfte att uppnå ett mål jag önskar nå. Lustdriven tonåring som agerar utifrån samma målönskan, tänkte jag igår där jag nötte på varv efter varv, är inte lika eftersträvansvärt att uppmuntra i dagens skola eller samhälle. Och varför har jag aldrig hört ordet motivationsdriven i samband med utredningar av barn som skola bedömer vara i svårigheter. Jag har bara hört lustdrivna, ofta i text och oftast i sällskap med en fristående sida, sist i en utredning, kallad pedagogiska rekommendatione, till läraren. 

Vad skulle hända om jag istället gavs ett ändrat tankemönster genom att benämningen ändrades till motivationsdriven. Gärna med en inkluderad text om vilka drivkrafter som motiverar eleven till skolgång utifrån att någon frågat just eleven. 

En annan reflektion igår rör det som Becka Koritz arbetar med som bas i den skola hon byggt upp och driver i Mexico, En skola från scratch tydligt motivationsdriven. Ytterligare en person som tänker och arbetar motivationsdrivet med skola och dess ungdomar är Micke Svennerbrandts som istället för skola talar om lärande. Och jag tänker där jag går att det är ju precis där motivationen ska ligga, att vilja lära in och att lära ut. Det är oviktigt vem som är tutor i sammanhanget. Målet är inte målet, det är resan och medresenärerna. Ingredienserna i hur det avgörs om du kan kan hela dig med till jobbet, festen eller klassrummet.

Det finns inga lustbarn, det finns motivationsdrivna människor som har en bild av sin framtid, av sitt önskeläge från utgångspunkten just nu. Det kan vi möta. Det är ett val vi gör. Grundat i vad som motiverar oss och varför.

Sävsjö tur&retur varje vecka

På väg hem. Sitter på tåget och reflekterar över livet i stort och livet i smått sedan veckopendlandet startade den 8e augusti. Har nått en del faktiska och mentala milstolpar.

1. Jag kan alltid åka hem när jag behöver. Sverige är inte så långt mellan Oxelösund och Sävsjö.

2. Sävsjö är så bra som det låter.

3. Jag har inte skaffat någon TV – mitt liv är så mycket enklare utan bruset, jag har upptäckt att trots mitt tidigare lilla tv-tittande så har det ändå förfulat mina tankar och föreställningar om världen. Radio är SÅ mycket bättre än TV.

4. Jag har oändligt mycket arbetslivserfarenhet som används bättre i en kontext där ingen vet någon om mig. Jante dör när ingen ”har hört att…” och när det inte erbjuds andra att tolka in egna preferenser i ens arbetshistoria.

5. Livet är verkligen vad jag gör det till och modet att flytta till en helt ny ort utan koppling berikar verkligen mer än det skrämt. Jag är glad att jag tagit chansen.

6. Det funkar att vara en bra förälder på avstånd. Vägen mellan hjärtan är kort och tekniken gör att kontakten är god. Men jag saknar kramarna i vardan med hela familjen. Vi är en fysik familj, jag visste det men jag förstod inte fullt ut vad det innebar förrän nu.

7. Det funkar fint att vara fru på distans. Det räcker att ni vet det. 

8. Vi har upptäckt att när mamman är borta blir pappan en förälder – alltså inte mindre pappa utan mer. Det är en glädje att få stå tillbaka lite och uppleva den andre föräldern kliva fram i ljuset lite mer. Det är intressant att ta del av en dynamik mellan far och söner som gått från god till djupare. Jag känner mig inte utanför. Jag känner mig trygg.

9. Min kropp pendlar. Mitt familjehjärta är alltid hemma. Mitt jobbhjärta är alltid i Sävsjö. Och det är en härlig kombo

10. SJ är oftare i tid än inte. Faktiskt.

Jag har således sagt upp mig.

Det här var bland det modigaste jag gjort. Att bryta ny mark. Att i alla bemärkelser utmana och utmanas. #memorylane

Styrbords tankar

För lite drygt två år sedan ställde jag frågan till alla dem som arbetade i skolan där jag var ganska nytillträdd rektor varför de jobbade i vår skola och om de verkligen ville jobba kvar, om de var villiga att chippa in den energi och det mod som skulle komma att krävas. Några ville det, andra sa upp sig.

För ett år sedan nyrekryterade vi i princip hela lärarlaget och stor del av fritidspedagogerna . Det var många som efter en tid med mig som chef, kände att de ville inte, orkade inte eller kunde inte göra den kultur- och värderingsförändring som krävdes för att gå från en skola med så många anmärkningar inom området trygghet, kränkningar och leverera Lgr11 att de fasat ut sig. Och handen på hjärtat, jag var inte helt genom omtyckt som chefen som kom in och hade som uppdrag att vända på varje sten. Helt…

View original post 876 fler ord

Varför ska vi inte göra det annorlunda när det så tydligt märks att det här inte längre funkar?

Det är något år sedna jag skrev detta men i Lärarlönelyftets efterdyningar blir det åter aktuellt i mina tankar, det där om behovet av långsiktiga och kommunicerade strukturer.

Återbruk av bloggtext, rätt okej – för det mesta har väl egentligen redan sagts. Jag tänker att det är märkligt att så lite utveckling sker med anledning av att så mycket görs. Eller?

Styrbords tankar

För ett halvår sedan skrev jag en text om ett tvåårigt projekt att få en finnjolle sjöduglig och jag drog paralleller till det skolutvecklingsarbete jag befann mig i tillsammans med mina pedagoger. Det är en avstampstext jag ofta återkommer till, där hämtar jag tilltro till vårt arbete både före och efter. Har det som referenspunkt när vi stämmer av drömmar och mål.

Vi har haft en period av framgång och fart framåt, vi har till och med kunnat unna oss att vila lite för att hämta andan till nästan ansträngning, till nästa avsats i trappan upp till måluppfyllelse enligt skollag, centrala och lokala mål för läsåret. Det går bra. Vår del går bra. Lokalt.

Jag tycker det går sämre centralt beroende på organisation och framtidsutsikter för skolan, direktiv och osäkerhet i skolfrågor som kommer från politiskt håll på nationell nivå bidrar mest med frågor och frustration. För varje vecka som…

View original post 713 fler ord

Är det verkligen allt jag vill – att ungen ska vara lycklig?!

Det har lika säkert som amen i kyrkan så här i terminstartstider börjat dyka upp fina och behjärtansvärda uppmaningar att dela i våra sociala medier. Allt på temat att ”jag älskar mina barn över allt annat”, att ”det enda jag vill är att de ska vara lyckliga”, ”om du har en son som betyder allt så dela denna status” och så vidare och så vidare. Jag har reflekterat över det för något år sedan. Jag kommer att reposta den texten varje vända de här präktiga/ängsliga/tävlande statusarna dyker upp. För att min unge ska vara lycklig – då krävs det lite träning i både med- och motgång.

Styrbords tankar

Det florerar en bild på Facebook som sysselsätter min hjärna snudd på heltid sedan en tid tillbaka. Jag uppmanas att dela den om jag håller med om bildtexten. Jag har inte gjort det. Hela den här tankeströmmen som följer med bilden in i min tankevärld gör mig förbannad och uppgiven, och om jag inte delar som jag uppmanas till så har någon avgjort att jag inte älskar mina barn. Allvarligt?! Stanna världen, jag vill kliva av.

Att ens barn ska vara lyckliga, jo det kan man lätt skriva under på helt oreflekterat men är det sunt? Det där att vara alltjämt lycklig. Och vad innebär det, hur kommer man dit, till det stadiet av tillstånd?
Ja, frågar du en tonåring med medelmåttig skolmotor så inte blir svaret via utbildning i skolan. Inte i Sverige i alla fall.

Jag såg för ett tag sedan en TedTalk med en ung kille som…

View original post 634 fler ord

Ny på jobbet, ny i stan och utan att känna en enda människa

Det är i skrivande stund fredag och jag upplever att jag äntligen börjar få lite reflektionstid sedan semestern tog slut. Det har gått tre veckor sedan jag tillträdde min nya tjänst i Sävsjö kommun som rektor i en 7-9skola. Det är tre veckor som gått i ett rasande tempo, tidvis har jag varitså trött av alla intryck att jag undrat om jag skulle kunna ta mig hem efter avslutad dag.Ni som följt mig här på Styrbords tankar vet att jag slutade mitt förra jobb i somras eftersom jag längtade efter något annat, jag ville se andra arbetsgivare i samma yrkeskategori och jag sökte en del tjänster och erbjöds några efter intervjuer. När Sävsjö erbjöd tjänst var jag i egentligen redan på väg till Skåne eller Gotland men ville ändå invänta Sävsjös besked, eftersom intervjun varit så löftesrik om en organisation som var allt igenom genomtänkt och strategisk med en långsiktighet som jag saknat.


Utanför bekvämlighetszonen är en intressant plats att utmana sig själv och sina styrkor och tillkortakommanden i. Jag tackade ja till ett jobb på en ort med stor bostadsbrist utan att ha någonstans att bo så första veckan bodde jag på ortens enda hotell. Varje kväll gick jag långa promenader i stan och överallt där jag såg en tom lägenhet tog jag kontakt med fastighetsägaren, när fredagen kom fick jag ett hyresavtal. Jag kunde flytta in måndagen därpå. 

De här tre veckorna har fått mig att reflektera över människors utsatthet under förflyttningar som inte sker av egna val, klimat- och krigsflyktingar till exempel. Ett annat exempel är barn och ungdomar som flyttar från mindre ortens småskolor till stora grannortens stora stora skola. Hur utsatt man kan känna sig och faktiskt vara. Min flytt har varit frivillig, i ett land där jag kan språket och sederna, men även den inhemska kulturen i Oxelösund och Sävsjö skiljer sig åt. Språkbruket skiljer sig också åt. Det finns många olikheter. Jag var inte fullt beredd på det. Dialektala skillnader var det som jag såklart var medveten om men det finns fler bottnar i ett svenskt samhälle än det. Referenserna i samtal, sånt som bygger på historiska verksamheter i en stad påverkar. I Oxelösund är det ‘brukets barn’ medan det i Sävsjö är något annat, hur ordstäv och meningsuppbyggnad ligger lika men innebörden är inte densamma. Detta är nyttigt, tänker jag. Att uppleva. Att utsätta sig för under trygga förhållanden.

Att byta ort, jobb, sakta sakta bygga upp ett kontaktnät av vänner och flytta under en och samma vecka är en utmaning som heter duga, iallafall för mig. Jag ångrar inte en dag att jag tog detta steget. Jag tänker tankar och drar andra slutsatser om ett par saker efter bara den här korta tiden, främst blir det ytterligare mer utkristalliserat att en likvärdig skola oberoende av var man bor aldrig någonsin kan betyda att alla elever lär sig utifrån samma förkunskaper eller utgångslägen. Sverige är långt och fantastiskt unikt precis som alla dess småstäder.

Nya äventyr

Så packar även jag min jobbarväska (faktiskt hela min bil) efter ännu en sommarsemester, i år en sällsynt lång. I sociala flöden har jag följt nedräkningen av sensommarens sista dagars ledighet, vi är många som återvänder till elevtomma skolbyggnader imorgon. 


Jag styr kosan mot nya äventyr! Till en ny kommun, nya chefer, ny politisk majoritetsstyrning, nya medarbetare och nya elever. Nya rutiner, nya grannar, ny dialekt och  inte minst nya tankar och tankemönster!

Ser fram emot att ingå i nya sammanhang att bli utmanad och utmana.  Allt är möjligt – sett i metaperspektiv. Mångfacetterat. En skön känsla. 

Hej Sävsjö!

Pokémon Go – 2000-talets största digitala hype

Jan Bidner testar och levlar i nya IRLvirtuella succéspelet Pokémon go. Missa inte det!

Det här behöver man känna till, i synnerhet om arbetsplatsen stavas skola. Det är slutvattnat i korridorerna är en kort slutsats.

Bra spelat (och delat!) Bidner!

bidnerdonethat

Från ingenstans till fler användare än Twitter på en vecka. Och då har appen formellt inte kommit till Sverige än.


Sedan appen släpptes i mitten av förra veckan har Nintedoaktien skjutit i taket med 25 procent och marknadsvärdet har ökat med över 60 (!) miljarder kronor. Sällan har en mer sensationell digital hype skådats. Inte sen Facebook slog igenom har en app rusat i användande på samma sätt.
Så vad handlar det om? Jo, en osalig mix av nostalgi och modern appteknik med platspositionering och augmented reality som bas. Men också en smart spelmekanik och en hel del #gamification och utnyttjande av drivkrafter, levelups och utmaningar. Framförallt handlar det om överraskningar och upptäckarlusta som väcker nyfikenheten och barnet i vem som helst. Vansinnigt beroendeframkallande och engagerande!

Pokémon har funnits sen mitten av 90-talet och har engagerat generationer av unga genom sina figurer, spelkort och filmer. Framför allt handlar det om…

View original post 414 fler ord