Valpen har hunnit fylla 21 och går på drömutbildningen där man tar in max 35 per år. Han prokastinerar fortfarande kungligt men helt normalt, som vilken vuxen (inkl lärare) som helst.
https://skola365.wordpress.com/2017/03/14/efter-17-ar-i-pedagogisk-omsorg-checkar-vi-ut-unge-nr-1/
Facebook skjuter ju fram minnen på årsdagar och idag dök den här upp
och jag tänker att det är en del av min historia som av de flesta kommer att ses som en merit, en erfarenhet att ta vidare genom att vara uppmärksam på maktstrukturer vi inte vill föra vidare i ett jämställt samhälle. Några kommer att göra allt de kan för att använda det till att smutskasta mig för att nå egna syften i angelägenheter där de vill förskjuta fokus från sak till person. Det är naturligt. Inte farligt. Normalt.
Aldrig i livet att jag skulle vilja vara utan erfarenheten att komma på kant med en svag chef, stå upp för mina ideal och strävan att varje unge har rätt till en bra vardag med lärare som vill dem väl.
Det kostade mig jobbet. (och det kostade Sävsjö ett par miljoner – pengar som behövts till renovering och löner, för att inte tala om tapp i förtroende mellan chefer, lärare och rektorer.)Det finns såklart en sorg i det. Men det finns också en erfarenhet om att även chefer är rädda och några av dem räddar hellre sin egen prestige än tar konflikten om sanningen.
Jag kommer aldrig att bli sån.Jag har lärt mig vad som föder rädslan för förlust. Statusjakt. Politisk makt eller politiskt inflytande.
Man ska aldrig arbeta med eller i skola om man måste gå emot vad som är ett godtagbart etiskt uppdrag.
Aldrig. För mig är det så. Det borde kanske vara så för alla?
Ett år går fort. Sävsjö är en del av mina minnen, en del av min historia på gott och ont och en stor stor del av mitt hjärta. Tack gode gud för internet och 128an!
Ett år går fort och jag är i ett spännande skede i yrkeslivet, har en fin rektorstjänst i en Waldorfskola och lär mig nya saker om mitt eget yrke. Jag prov-designar klänningar ihop med en skräddare, jag målar och jag har startat ett eget AB där jag ständigt får nya uppdrag av människor som behöver hjälp med organisationsutveckling i sina uppdrag. Det är så roligt!
Så som många vittnat före mig, även om livet tar en märklig väg så kommer det ofta något bra ur det som i förlängningen är bättre än det man förlorat och delvis saknar.
Idag har jag träffat den adept som jag är tilldelad genom ett mentorsprogram som jag ingår i. Det har varit en lärorik dag. För oss båda. Jag är helt slut, på ett bra vis.
Det här är en ung person som ännu formas av sina egna erfarenheter på det där viset man gör när allt är nytt och ledarskapet och chefsskapet nästan är samma sak och nyanserna däremellan är diffusare än någonsin senare. Att med ungdomens klarhet samtidigt självklart säga ”jo men så här är det” och få möta sitt påstående med den något längre livserfarenhetens berätta hur du tänker för att tillsammans få syn på att svart är sällan svart och vitt sällan vitt och att i skarven är det aldrig knivskarp.
Jag kan avundas ungdomens resa samtidigt som jag är så innerligt tacksam att vara på den andra halvan av livets ledarskap och chefsuppdrag. Att vara mentor och fylla det med lyssnande tystnad när adepten har bröstet fullt av händelser, tankar, känslor och frågor eller med reflekterande frågor och konkreta uppgifter när det behövs. En balansgång som kräver både mot, tålamod och en hel del egen reflektion. Att förstå frågan är halva svaret.
Idag träffades vi på Nationalmuseet i Stockholm och första uppgiften var för min adept att spana på folk. Se vilken blick de hade, hur de agerade och kunde man genom att titta och lyssna på människor utröna vilken typ av ledare de är? Kunde man få en hum om vilken typ av följare de är. Passiva följare, passiva ledare och kanske tydliga chefer – kunde vi se det? Ja självklart. Här fanns alla Karaktärstyper med sina tydliga drag. Ett museum är en sjö att ösa ur när man är mentor och vill tydliggöra allt från härskartekniker till medling via helt okomplicerade gruppstrukturer med eller utan offerkofta. Jag rekommenderar det varmt.
Adepten går ett ledarskapsprogram och i min uppgift som mentor finns friheten att anpassa samtal och uppgifter efter behov som uppstår. I vårt fall finns en överenskommelse om att det är reflektion över andras beteenden och förmågor kopplat till egna tanken, känslan och jaget som är intressant. Idag, mitt i långa trappan, satt vi och delade in besökarna i följare, ledare och medföljare. Vi tittade på deras ögon – var de öppna eller halvt slutna, tittade människorna ut i världen eller var de introverta? Och samtalet flöt lätt kring medarbetare i egna framtida grupper med förmågor till öppenhet eller slutenhet och om vad gör det med oss som ledare.
Det är lätt att föra samtal med en som vill föra samtal. Det är lätt att vara mentor till en som vill göra en inre resa. Det är utvecklande att vara mentor till en person som vill utvecklas tillsammans men som samtidigt förstår att de egna kunskaperna är till utveckling för mentorn. En ömsesidig resa. Ett förhållande som har ett slut.
Lite som när konstnären förstår att sluta måla på sin tavla när den inte kan bli bättre, lika viktigt är målet att mentor och adept blir jämlikar i relationen tänker jag. Idag pratade vi om drivet att vilja leda, om varför och om visionen med vårt respektive ledarskap. Vi pratade om ansvaret vi har att vi bör leva våra värderingar och om hur galna och irriterade medarbetare och vänner blir på den som hela tiden är i huvudet och i teorierna istället för att vara i sig själv och ha egna ståndpunkter och tankar man står upp för själv utan att peka på akademiska teorier eller filosofiska resonemang. Your language reflects your onthology och då är det bra om den är din egen världsbild så att tanke och handling sker i harmoni.
En lång och fin dag blev det. Vi har båda en läxa till nästa gång och det handlar om ett slags inre framework, alltså vilka inre modeller styr mina steg i vilka riktningar. Vart är jag på väg med mitt liv- och ledarskap och till vems glädje och enligt vilken och vilkas norm.
Ser redan fram emot nästa träff.
Vill dela en tanke, eller om det kanske blir två.
Vi har dragit upp vår stora lilla familj i ett litet litet radhus på dryga 80 kvm i fyra plan under drygt 20 år. Våra barn har inga andra egna-hems-referenser egentligen och därför har det fungerat hyfsat smärtfritt att bo lite trångt
När barnen var små letade vi ett större hus. Särskilt jag nojade över att de aldrig skulle vilja ta hem kompisar om vi bodde för trångt. Jag hade fått för mig att vi behövde ett hus där barnen skulle få egna rum, jag ett arbetsrum och maken ett syrum – och borde vi inte ha ett lekrum i en gillestuga för barnen och deras kompisar? Ett hus med stora ytor när släkt och vänner samlades. Särskilt födelsedagar och stora helger. Under en lång tid ägnade jag sysselsättningen ”gå på husvisning” många helger och kvällar. Aldrig nöjd, aldrig tillräckligt snabb på budgivning eller med tillräckligt med pengar.
Vi hittade inget lika bra hus som det vi har. Vi kom också efter en del dealande till en punkt där vi inte tyckte det var värt pengarna med ett eller två extra rum. I vårt lilla hus kunde vi istället vara mer föräldralediga, få tid att odla på baksidan, resa ibland och leva lite mer. Vi la pengar vi fick över på att inreda smartare, renovera klokare och tänka konstruktivt vartefter behoven växlade med barnens stigande ålder.
Idag, när barn och flyttat ut och den sista är på väg ut, är jag så innerligt tacksam för att vi stod ut de där åren när många av våra vänner köpte hus (alltså till och med de eviga ungkarlarna köpte stora hus). Att barnen delade rum länge, att jag jobbade på jobbet (lärare) och att maken sydde i köket. Vårt smarta flervåningsradhus har fungerat för fester och kalas och många människor. Då ska tilläggas att närmsta familjen/släkten landar in på 25-26 personer.
Nu är det julhelg och barnen har partners och alla får plats här hemma. De går in och ut i det här lilla huset som det naturligaste i världen. De får plats. Livet levs mest runt köksbordet dagar som dessa. Det nära livet ger näring åt själen. Samtalen vattnar torra tankar och jag är så innerligt glad att vi bor precis exakt här.
Så om jag kunde skänka en enda stressad småbarnsförälder ett par tre råd skulle de vara – bo trångt, satsa på samtalen och tiden runt matlagning och lek. Vägra och orka strunta i villorna och bekantskapskretsens hets till större boenden med växande familjer. De egna barnen kommer ändå tro att det liv ni lever är det det normala och naturligt bästa.
Granen som alltid får hänga på väggen är på ren inspiration från Pettson och Findus-böckerna av Sven Nykvist. Allt går att lösa om man vill.
God fortsättning önskas från Styrbord.
Long time no blogg. Men det börjar äntligen locka lite igen, här kommer en kort fundering om lagspel. Mer som en fundering än som klar tanke.
De senaste dagarna har jag funderat mycket över individualism i förhållande till utveckling. Såklart i förhållande till skola. Hur mycket individualism tål skolan att vi som jobbar där bejakar för oss själva, för enskilda individer eller för vad som är värt att bevara av trygghet framför säkerhet och juridisk förankring till förmån för känsla av att det funkar liksom bra ändå.
Jag är hyfsat övertygad om att de flesta av oss anser oss vara lagspelare. Att som anställda i ett företag eller skola anser oss förstå vad verksamheten behöver av mig som person i laget. Att känna motsatsen och att kanske hävda sin rätt till att stå utanför ett lag som måste vara sammansvetsat för framgång eller måluppfyllelse är sällan den väg någon av oss medvetet väljer som förväntat garanterad framgångsfaktor. Men det händer.
Det är de personligheterna som fått mig att fundera kring varför det kan upplevas som konflikt att förväntas gå in i ett styrt lagarbete när man vill tänka fritt och större ensam, eller iallafall vara patentägare på huren i ett lagarbete.
Hur får vi med oss ensamvargarna? Hur motiverar vi den som redan anser sig veta bäst? Går det att locka in dem i ramen? Och hur länge ska vi kämpa tillsammans och på vilket sätt? Och framför allt varför? Och utifrån vems varför, individen eller verksamhetens/företagets? Det här är frågor som ju gäller både vuxna och barn, inom företag, hemma eller/och i skola.
Hur många på en arbetsplats får den bekräftelse de anser sig förtjäna och är det vad som styr prestationen i alla lägen? Är lönen en ersättning för mig att vara där och göra min grej varje dag så bra jag kan eller är den ett skadestånd för att jag minsann aldrig är sjuk och alltid ställer upp när andra är borta? Jag har inte svaren, men frågorna rullar in som en briserande bomb med jämna mellanrum på kontoret.
Hur kommer vi vidare med de förfördelade så att de vill vara i laget framför att vara i jaget. Jag vet, plattitydvarning men ni fattar. Hur får vi ut dem som befinner sig i sitt snävaste hörn i intressetriangeln till den öppnare ytan utan att känna sig som en förlorare utan som den bättre lagspelaren hen egentligen behöver och sannolikt vill vara för att ranka upp i kollegebarometern.
Att slippa vara i (intresse-)konflikt kan vara ett val. Att välja att sluta upp med att oftast vara kontraproduktiv som maktmetod kan vara ett sätt att närma sig lagspel. Detta var dagens lösa tankar ur ett hjärnnystan av grubbel.
Idag delar jag en text jag så på Facebook imorse. Den slog an en sträng av både hopp och vemod i mig som till vardags, likt författaren, arbetar i skolans underbara värld.
Texten är skriven av Chrille Isaksson som är verksam lärare på högstadiet i Nyköping. Jag frågade om jag fick dela den här på min blogg, för jag anser att den är värd att delas. Läs själv, det finns inget jag vill tillägga – möjligen att jag önskar jag kunnat formulera det lika bra själv.
Tack Chrille för att jag fick dela, jag tog bort din bild och la en egen med tanke på upphovsrätt och GDPR.
”God morgon du älskade blågula land. Det är din dag idag och man undrar vad för realiteter och utmaningar du skådar för de unga medborgare som ska leda dig in i framtiden?
Du har sett många generationer formas och du vet av erfarenhet att oron från företrädarna gällande arvtagarnas oförmåga förefaller överdriven och näst intill obefogad. Du tar såna som jag med en hel näve salt, men är du med handen på hjärtat inte lite förbryllad över den stafettpinne som de unga fått i sin hand.
De är danade i individualismens statsreligion, de är av tekniken programmerade för snabb stimulans och omedelbar bekräftelse, de konsumerar media och polariserade åsikter som snabbmat, de drillas i att misstro konventioner och makthavare, de nödgas göra abstrakta livsval som de inte har intellektuell mognad för, de är konstant ett frestande klick från ytliga stereotyper och grova ytterligheter av brutalitet och pornografi och de ratar i allt högre grad spontanrörelse i utomhusmiljö.
Vi älskar dem, vi omhuldar dem men rapporterna talar ändå om rekord i psykisk ohälsa och utanförskap. Är det för att receptet för välmående går i stick i stäv med varje ovan nämnd punkt?
Det är i en kollektiv känsla av sammanhang man kan hitta sig själv, det är genom tålamod och uthålligt arbete man kan hitta inre tillfredsställelse, det är genom fördjupad och korrekturläst text man får perspektiv och insikt, det är genom förtroende och känsla av sammanhang man blir trygg, det är genom att leva i nuet man tillåts vara barn länge, det är genom filter och barriärer man i lagom takt får träna sig i mogna samvetsval och det är genom fysisk utmattning man frigör endorfiner som lättar på sinnets tryckkokare.
Du fantastiska land som gett oss så många förutsättningar till ett rikt liv. Du tycker säkert att jag bara är en begynnande gubbe som hamnat i det samhällsanalytiska bakvattnet, men är du inte lite orolig för att kraven på vuxet ledarskap på alla plan är mer komplexa än någonsin samtidigt som samtalstiden mellan barn och vuxna enligt flera rapporter har en vikande kurva?
Det här är en dag då det från min sida sättas några hundra skolbetyg på ett gäng fantastiska tonåringar, men utöver att sätta en kall etikett på unga människor ska jag kanske också ta mig tid att se några av dem i ögonen, fråga hur läget är och av dem få förståelse för hur jag kan hjälpa dem att orientera sig i den djungel av nutida utmaningar som de ställs inför i vad som är och ska förbli världens bästa land.
Grattis på bemärkelsedagen.”
För några år sedan hade vi vår första student i huset och av en jobbarkompis fick jag tipset att skapa en kalenderstyrd ”what to do and when to do it”.
För dig som inte börjat än – här kommer snabblistan. X = kompromissa inte.
Januari
Ingenting
Eller börja med februarilistan REA efter nyår
Varje månad
Köp en omgång champagne/vin/läsk eller vad du nu vill servera.
Med omgång menas:
X om du bjuder tex 50 gäster behöver du 10 flaskor bubbel så behöver du köpa typ två flaskor varje månad för att ha rätt antal på studenten.
Februari
X Leta fram 1 eller 2 foto för studentskylt. Det vackraste fotot. Inga pottbilder – varför förnedra ungdomar inför andra?
Välj dubbelsidig skylt, två olika bilder. Då slipper man stå där och snurra på skylten. Hjälper gäster som kommer från olika håll att hitta er grupp vid utspringet.
Beställ skylt med regnskydd. Tag bort regnskyddet om solen skiner #töntvarning
Pappersdukar
Engångsgrejer
Champagneglas
X Serpentiner
X Girlanger
Servetter
X Bestäm vart ni ska vara och håll er till det.
Behöver ni extra bord och stolar boka upp det nu även om det är hos kompisar.
Boka chaufför och bil om det inte ska åkas flak.
Mars
X Studentmössa, gå in på http://www.abcgruppen.se/studentmossor/
designa en egen. Välj inte bort fodret, man har sett många studenter med hatten ner över ögonen – det beror på just detta.
Strunta i låda och champagneglasen i erbjudandet inte värt priset.
Tips: texten inne i mössan på kanten ange mobilnumret till en förälder, bra av väldigt många olika anledningar…
Du behöver hjälp på studentdagen av folk (vänner och släktingar) som fixar i köket/lokalen, plockar fram och bort. Som shitchattar med folk när du själv inte hinner, Du behöver också hjälp med efterfix, köra möbler, sopor etc, kontraktera dem, nu!
April
Ska det skickas inbjudningskort gör det nu. Många har student samtidigt. Konkurrensen om tiden är stor. Tänk på att en studentkortege tar tid om ni ska ha festen samma dag/kväll.
Fixa med: (till hela familjen)
X Klänning/kostym till studenten.
Skor
Väska/tröja/kappa
X Snygga och PRAKTISKA underkläder
Din egen present, fixa med den/beställ den nu. Ditt barn får en studenthippa, vet du – det räcker!
X Att tänka på vid kostym/klänningsval:
Det ska klättras upp och ner på flak på stegar, det ska sittas på filtar och bjudningar.
Många använder en slags genomskinlig haklapp på studenten för att skydda mot fläckar från blommor och champagne. Ser inte klokt ut. Möt studenten innan avfärd på flaket och bär det mesta själv. Det besparar alla både fläckar, gnäll och nackspärr.
Maj
Gör menyn
Tänk enkel och billig plockmat, ingen vill stå i köket på en mottagning
X Börja handla och fylla frys och skåp.
Beställ tårta
Beställ blommor
Kompletteringshandla på bolaget, spar kvitto. Obrutna kan returneras.
X Kolla in kortegevägen, promenera den och välj redan nu en plats för bästa vy. Kom ihåg att du kommer att se bäst och mest om det finns någo du kan stå på. En mur, ett cykelställ, en bänk eller liknande.
XVisa din student vart du kommer att stå, då blir det ett gemensamt ögonblick och du får fina foton.
Juni
Tokstäda kök och badrum – enda stället där folk verkligen tittar.
Allt x-markerat du inte hunnit feb-maj gör du nu (och lär dig något av det)
Håll vuxnas kalender HELT tom HELA studentveckan.
ALL ledig tid behövs till fiff, egen vila och studentens (och mammans) ångest och utbrott.
På studentdagens morgon
Allt du kommer på att du inte har gjort hinner du inte.
Så skit i det. Ingen märker något.
Under HELA studentdagen
Detta är din dag som förälder.
Ta på bra skor, fina kläder.
Uppför dig som den bästa föräldern av klassens totala samling.
Le mycket.
Fota mycket.
Ta med extra vatten till dig själv och din student. Ta med plåster, många får skoskav. Dela med dig. Om det är varmt är det Fiffigt med resorb vätskeersättningstablett.
Ha några SMÅ påsar med lättsaltade chips i väskan till dig och din student. Allt tar längre tid än man tror den här dagen, särskilt mellan 11-17 finns många perioder av tuggummikaraktär som man inte kan göra annat än att vänta på stället.
Efter studenten.
Vila.
Njut av efterdyningarna.
Kör tillbaka alla möbler – se till att ha hjälp till det.
Skicka alla foton för tryck till
LALALAB ladda ner via AppStore.
Välj poster till studenten själv att ta med ut i livet.
Fotobok till dig själv.
Fixa den här listan inför nästa student.
Lycka till❤️
Klickar på OK vid frågan om jag är säker på att jag vill lämna in min slutuppgift på rektorsutbildningen. Sista uppgiften. Tre år går fort. Och vansinnigt sakta.
Det har hänt så otroligt många saker de här tre åren. Jag minns att jag för tre år sedan bloggade om att jag inte kommer att vara samma typ av rektor, ledare eller person om tre år som då den där ljumma kvällen i september när vi startade upp juridikåret.
Jag har hunnit byta skola och huvudman på eget initiativ och jag har hunnit att bli utfryst och utslängd från en annan huvudman som förlorade sin egen dröm om skolan och fegade ur och sa ”jag har aldrig sagt” trots sin mycket tydliga ledning och detaljstyrning.
Jag har lärt mig saker jag ville och insåg att jag behövde lära mig.
Jag har upplevt och lärt mig saker jag trodde ingen i en civiliserad organisation skulle behöva lära sig eller kunde utsättas för i kommunal förvaltning i Sverige. Men vill jag vara utan erfarenheten? Nej, den har format mig och lärt mig ytterligare perspektiv på den komplexiteten i det faktum att olika lagrum ska tryckas in och processas där vi inte vet om den högsta befattningsinnehavaren i den kommunala styrkedjan är spantad för traden – och att ordet tillit är ett måste även när jag anar att det är riskabelt att lita på ledningen.
Jag är så tacksam att min absolut tuffaste utmaning på jobbet inträffade när jag ännu gick på rektorsutbildningen. Att få det professionella bemötandet, litteraturen och föreläsningarna som handlade om ledarskap, lagrum, mål, uppdrag enligt författning, mod och etik stärkte mig och gav mig redskap att se och förstå att även en skolchef kan tappa sin dröm för sin skola.
– Och jag har lärt mig att den dagen jag arbetar som skolchef ska jag aldrig aldrig marknadsföra något jag inte kan stå för i alla läger i alla väder.
Såklart har jag skrivit min slutuppgift på 3500 ord om mina 18 månader på det småländska höglandet, såklart tycker jag att det är ganska skönt.
Student 2018 praktisk checklista What to do and when to do it. Än finns tid.
För några år sedan hade vi vår första student i huset och av en jobbarkompis fick jag tipset att skapa en kalenderstyrd ”what to do and when to do it”.
Jag har delat den vidare till vänner nu ett tag och idag fick jag frågan varför jag inte lägger den på bloggen. Ja, det kan man ju faktiskt fundera på… Här är den:
Januari
Ingenting
Eller börja med februarilistan REA efter nyår
Varje månad
Köp en omgång champagne/vin/läsk eller vad du nu vill servera.
Med omgång menas:
om du bjuder tex 50 gäster behöver du 10 flaskor bubbel så behöver du köpa typ två flaskor varje månad för att ha rätt antal på studenten.
Februari
Leta fram 2 foto för studentskylt. Det vackraste fotot. Inga pottbilder – varför förnedra ungdomar inför andra?
Välj dubbelsidig skylt, två olika bilder. Då slipper man stå där och snurra på skylten. Hjälper gäster som…
View original post 592 fler ord
Än finns tid att vara den coolaste föräldern, på temat koll på läget. Cool i avseendet häftig – det tåget har nog gått. Här är listan oavsett.
