Men vart ska rektorn sitta??!

En framgångsrik skola har en rektor som är synlig i verksamheten.
I en framgångsrik skola har personalen förtroende för sin rektor.
En framgångsrik rektor har förtroende för sin huvudman.
I en framgångsrik skola finns en rektor som har huvudmannens förtroende.

Under det halvår jag jobbat i min skola har jag intuitivt begripit att rektors rum är helt fel placerat i huset. Rent funktionellt.

Jag sitter på andra våningen i skolan, i ett trapphus där endast hälften av elever och personal har en naturlig förbifart. Jag upplever att jag missar just hälften av relationerna. Det är inte lyckat i längden…

Jag har en tid funderat på varför rektor måste ha ett eget rum. Måste rektor det? Jag tror inte det. Inte hela tiden. Jag tror att om man vill förmedla transparens och synligt lärande måste man som rektor visa sin egen allmänna praktik i vardan. Synligt lärande och goda förutsättningar för flipp eller flopp i klassrum börjar i den inre kärnan av skolans maktcentrum, det är min övertygelse.

20140803-170352-61432794.jpg

Alla anställda i vår skola har ett stort gemensamt arbetsrum med många sittplatser, en del väljer att sitta där, andra väljer att inte göra det. Jag har beslutat mig för att bli en av de som sitter där när jag håller på med icke-konfidentiella uppgifter. Jag har kommit fram till att tillgänglighet för medarbetare inte ska behöva inledas med ”har du tid två minuter”. När jag inte kommer att ha de där två minuterna har jag hittat ett lämpligt litet litet kontor att hålla till på uppe på vinden, en skrubb där jag kan förvara konfidentiella papper och gå upp till när jag verkligen behöver egen arbetstid. Jag tror att det kan röra sig om högst någon timme per dag.

Jag vill vara en del av min verksamhet, jag vill se min personal, mina elever och deras föräldrar. Jag är inte intresserad av toppstyrning, mer av tydlighet och handfast ledning. Jag är inte intresserad av ja-sägare eller nej-sägare men jag är väldigt intresserad av de öppna ytornas samtal till utvecklingsfaser. Jag vill lyssna till – och delta i – vilda diskussioner och lågmälda samtal, där olika tänkande leder till mera tänkande och prövande utan fördömande. Utprövande av hållbara samspelsvägar som möter författningens krav på allt vad som ingår i begreppet skola
Hur gör jag det möjligt?

Ett, av flera samspelande,sätt att göra det på är att minska på det ensamma tänkandet och prövandet. Både för rektor och andra. Öppna dörrar och öppna sinnen med tillåtande för enskildhet vid behov, för alla som delar sin dag i vårt skolhus.

Japp. Så får det bli.

Konsten att ta kommandot

Skolinspektionens rapport och beslut om åtgärder ligger som en het potatis på lokalbladets redaktion. Mycket av det som händer i skolvärlden lokalt kan i någon mån härledas till ett samband till min skola. Det är helt riktigt, det är också helt okej – för mig.

20140728-163749-59869014.jpg

Fast nu är det ju inte bara mig det handlar om. Det finns i nära anknytning till de svarta rubrikerna elever, föräldrar, mina medarbetare i skolan, tidigare rektorer och skolchefer. Det här berör dem också. Det berör även lokaltidningens skolreporter, på ett alldeles särskilt plan. Det att berätta en angelägen historia, en viktig historia om vad vi gör med skattemedel och om hur vi gör med elever i en skola som kunde ha varit läsarens egna skola.

Hittills har jag inte gått i svaromål över rådande situation i min skola men jag tänker att det börjar bli dags att sätta egen prägel på kommande rubriker.
Jag har en klar uppfattning om att jag vill att olika behov av saklig information, av hänsyn och av respekt tillgodoses och bemöts.

Så jag ringde upp lokalbladets skolreporter och sa:

”Hej, det här är Susanne Granat Ahlstrand, rektor i Tystberga skola.
Jag tänkte att vi borde träffas.”

Vi ska träffas i slutet av september, då har vi en synlig ny riktning och vi har landat lite i det nya läsåret.
Det blir bra.

Det är nu det verkligen börjar

20140723-100313-36193088.jpg

20140723-100312-36192014.jpg

Lagom till midsommar och rektorernas avslutningslunch damp Skolinspektionens rapport med vidhängade åtgärdskrav ner i min mailbox. Jag hade väntat ganska ogenerat engagerat på rapporten, jag ville så gärna att arbetet vi påbörjat redan i februari skulle bli belyst i offentlighetens ljus genom inspektionens granskande glasögon.

Bara dagarna innan rapporten offentliggjordes hade jag bjudit in skolans alla föräldrar till ett informationsmöte, en slags releese inför releesen som ju inte fick citeras, återges eller spridas innan offentlighetsdatum. Med hjälp av Skolinspektionens handläggare kunde jag ändå få till ett manus inför föräldramötet. Det kom ca 50 föräldrar vilket man får betrakta som god uppslutning i en skola på 100 elever.

Syftet med informationsmötet var att skapa medvetenhet om effekten rapporten skulle få medialt, jag ville inte att föräldrar till våra elever skulle stå inför ett kasst faktum meddelat av någon annan än skolans rektor.
Från föräldramötet gick det två dagar till att rapporten offentliggjordes.

Det gick sedan ytterligare två veckor innan lokaltidningen slog upp nyheten i tjocka rubriker. Jag befann mig då på Gotland och Almedalsveckan för #skolvårens räkning.
Det har visat sig att många av de människor jag möter genom #skolvåren har en stor betydelse för de åtgärder som jag måste genomdriva i min skola för att få den i ett skick som motsvarar författningens krav. Under Almedalsveckan har jag kunnat knyta till mig expertis från bland andra Skolverket, SKL, Skolledarna och inte minst från lärarnas olika fackliga organisationer. Alla de här har ett reellt inflytande och makt i skolans verksamheter, makt vilken jag som rektor kan välja att stångas emot alternativt få draghjälp av. Jag väljer naturligtvis draghjälpen.

Sommarens semesterveckor har gått åt till att rekrytera personal. Huvudmannen har gett sitt samtycke till rika åtgärder i form av dubbla lärare i klassrummen och även i prestämnena, utbildning för att nå säkerhet i läroplanen, insatser för bedömningsförfarandet och inte minst stärka upp skolhälsovården med 80% jmf med föregående läsår.

Den inre strukturen i skolhuset förändras genom omflytt av hemklassrum och fritids får delvis tillgång till nya stora ytor.
Det gamla personalrummet, där inte alla fått plats, flyttas till ett ljusare, större och bättre rum inrett med kyl, mikro och diskmaskin. Det gamla saknar allt detta.

Utomhus ska personal- och besöksparkering få ett lyft med hela avbalkningar, lagad asfalt och tydlig skyltning. Flagade förråd och väntkuren för taxibarnen ska målas om under kommande vecka. För jag är övertyga om att yta är halva jobbet till ett gott första intryck när skolan drar igång i augusti. Faktum är att för att sjösätta åtgärder som inspektionen ålagt oss så behöver skolan draghjälpen av ett gott första intryck.
Det kan tyckas som ett billigt trick men jag tror på relationer och relationer börjar som vi alla vet genom sinnenas positiva reaktioner. Jag menar att det också handlar om respekt för alla oss som kommer och går varje dag i miljön. En ljus miljö, genomtänkt och vänlig skapar förutsättningar för goda möten.

Som jag skrev redan i första stycket så är detta ett arbete som startade långt innan skolinspektionen kom ned sin rapport. Medvetenheten om situationen i skolan har varit hög men möjligheter att bryta invanda mönster har inte givits förrän under senaste månaderna. Sorgligt och dessvärre sant.

Vi börjar nu den målmedvetna resan att få vår skola på rätt köl.

Bloggandet om processen kommer inte att vara schemalagd. Texterna kommer inte att vara facit för andra skolor. Mycket av texterna kommer att likna dagboksform, man kan betrakta det som tänkande och görande kring hur vi vänder en skola där det entreprenöriella gått överstyr.

Välkommen att följa med på äventyret!

Stråk av liv

20140723-204756-74876673.jpg

Med värmen kommer algerna, de ligger här i havet strax under utan och bara inväntar chansen, att som allt liv i dess slutskede bara få vända upp magen mot himlen och ruttnande sprida sin gräsliga stank över nejden.

Algerna ligger i långa stråk en bra bit ut i havsbandet. Båtlösa folk göre sig icke besvär att ens försöka ta ett landnära klippdopp.

De båtägande kastar loss och styr mot öppnare hav. Idag ägde jag tursamt en båt. Tacksam i detta faktum blev det en tur ut till Grässkären innan klart vatten uppenbarade sig. 28 grader i luften 23 i vattnet – det är klart att man som alg vill samlas och umgås. Vem vill inte det – tänk grillkväll med goda vänner.

Jag ser algerna som de där grannarna man ibland hör om. De som grillar och skränar på balkongen en vardagskväll när man själv vill ha det lugnt och förutsägbart. Algerna kommer i stora horder och tränger sig på, avbryter det trygga förutsägbara strandlivet. Algerna uppför sig som ostyriga tonåringar som inte flyttar på sig på cykelvägen, fast de ser att man kommer.

Idag hade jag turen att faktiskt äga en båt. Ibland blir det helt enkelt bättre än det kunde ha varit.

Du är alltid intressant

Jag vill kunna säga till personalen vid starten nästa vecka att ”Du är alltid intressant” jag vill att de i klasserna och på fritids förmedlar till varje barn de möter ”du är alltid intressant”.

För hur det än är med nationell statistik, kloka lösningar och planeringar på sociala medier så måste du själv vara tillräckligt intressant för att verkligen lyckas med jobbet i skola.

Samlade söndagstankar, löst sammanfogade i en sensommarloj hjärna.

Skolstarten närmar sig och flödet i de sociala medier där jag rör mig svämmar över med tips inom didaktik, pedagogik och metodik i alla upptänkliga former. Bedömningsmatriser och tips på pedagogiska planeringar skymtar förbi, alltihopa blandat med härliga tillrop om att få – eller skaffa sig – en fin höstupptakt.
Sharing is caring. Det är det verkligen.

Men jag reflekterar allt oftare över tanken med att det delas så intensivt, för att inte säga frenetiskt i vissa grupper. Jag funderar på om glädjen och nyttan hos mottagare väger upp den förlust som oaktat riskerar utebli av egna otänkta utvecklingstankar. Jag menar att det finns skäl att vara observant och lyhörd för det egna intressanta tänkandet. Att tolka och utveckla efter eget reflekterande, att bli säker i att det jag själv förstår att göra är mitt hantverks bas. Det är många ”den lånar jag!” i dessa dagar. Sharing is sannerligen caring. Det är det verkligen, nästan oftast. Ibland är det lite mer ”se på mig” än ”jag delar” , det hör till, det berikar men tål att belysas från flera vinklar.

För en tid sedan fick jag ett sms efter ett möte. Jag hade redogjort för ett ställningstagande beslut, mött motstånd och redogjort mina förväntningar angående det utfallet av beslutet – vilket också slog in.
20140723-100036-36036456.jpg
Det var ett starkt budskap. Jag bär det med mig som en ädelsten i fickan.
Jag återvänder ofta i tanken till ögonblicket jag fick det, jag gillar att bada i känslan det gav.

Idag skriver fem läkare och psykologer på DN.Debatt att ”ökade kunskapskrav slår hårt mot stor grupp elever”.
De skriver mycket och klokt om hur kunskapskraven syns i deras möten elever, de berättar sin syn på vad som krävs av skolan och samhället för att låta barn utveckla psykisk hälsa istället för psykisk ohälsa.

IMG_3990.JPG
De berör även att de inte uppfattat något skolpolitiskt intresse att se till att anpassa läroplanens krav och förutsättningar när det gäller barns kognitiva utvecklingsnivå gällande planera, analysera och reflektera.

Där går mina tankar tillbaka till flödet i Facebook och Twitter. Sharing is caring, men inte om det sker oreflekterat, ickeanalyserat eller Gud förbjude ”av-någon-annan-utan-att-jag-tänker-själv-planerat”. Eleverna gör det lärarna gör..?

Jag knyter ihop med mitt sms, du är alltid intressant. Vem vill inte vara det?

Skolchefen i nämndens öga.
Rektor i skolchefens öga.
Läraren i rektors öga.
Eleven i lärarens öga.

IMG_3989.JPG
Kan det på allvar vara så att skola inte är meningsfullt för att skolpolitiska intressen på allvar inte begriper att de måste se på alla människor som verkar i skolan som intressanta? Intressanta var och en utifrån sin plattform och funktion i skolhus och nämnder. Det har blivit så mycket av inget sharing och verkligen utan caring.

Lev lite mer

Det finns många sådana där tilltal. Ni vet, det är inte livet som ska fyllas med dagar utan dagarna ska fyllas med liv, ta tillfället i akt och klassikern Carpe diem. Det är lätt sagt.

Jag har bestämt mig för att vara en betraktare den här sommaren. Jag vill se människor och jag vill se interaktioner. Det går sådär. Jag pendlar mellan en masa olika intryck i mitt fluktande och betraktande, fastnar mest i summeringen att människan gör det så svårt för sig i hetsen över att allt ska vara så himla perfekt.

Vi bor i en sommarstad, turisterna är många och handlarn går sommaryster runt i butiken och liksom lever upp på ett sätt jag sällan skådat en novembertisdag. Det köps grillkol och badbollar likt det är sista dagen i livet. Kartor över staden vecklas upp och morgondagen planeras minutiöst efter den vidhängande ”aktivitetskalender juni-augusti”…ofta står det en vidhängande familj runt personen med kartan, de ser sällan entusiastiska ut. Ibland hör jag hur turisterna nere vid gästhamnen säger ”ja man måste ju göra något annat nu, det är ju taskigt mot barnen, tre veckor har vi varit ute vi mååååste göra något. För barnen.”

Inte helt sällan väljs då en rundvandring i ett gammalt nerlagt fort från kalla kriget-tiden. Det infinner sig en rad frågor i och med det aktiva valet av aktivitet, men främst; vem i båten ville dit?

Grannens, och våra, ungar spelar dator halva nätterna sommarlovet igenom. Det väcker också en rad frågor. Främst hos andra. Man kan ana att vi är aningslösa och slappa föräldrar, men man kan faktiskt även ana en viss avundsjuka till att man kan välja så. Jag tycker det är toppen. Barnen vid datorn, jag ute läsandes halva natten i hammocken och runt halv tre ses vi på en nattmacka i köket. Mina anemiska ungar är hejare på datorspråk och virtuellt interagerande men sopiga på kalla krig, jag tänker att det ger sig när de blir äldre och seglar. 

Det kan ha att göra med medvetna val. Man hänförs, förfasas, gläds och upprörs över andras val, och även av sina egna under stundom. Sommaren är en tid man kan använda till betraktelse, att se det man tänker och förhoppningsvis bli medveten om det man känner. 

Så vad vill du i sommar, kalla kriget eller lana?

Carpe vad du vill men bara lev lite mer!