Det finns en första gång för allt.

Idag har jag gjort debut i att redovisa mina pedagogiska utmaningar, vinningar och framtidsplaner, i förhållande till Skolinspektionens påvisade brister i min skola, för kommunens barn- och ungdomsnämnd.

Inbjudan såg ut så här:
För nämndens kvalitetsgrupp ska du, i en presentation i Ppt, redovisa hur du som chef och ledare på din skolenhet arbetar för att uppfylla författningarnas krav. Fokusera på tillsynsområde ”Trygghet och studiero”, ”Pedagogiskt ledarskap och utvecklingen av utbildningen” samt ”Särskilt stöd”. Du får 30 min till förfogande för din presentation och 10 min för efterföljande frågor.
30 minuter?
Ppt-presentation??

Inbjudan damp ner i min mailskörd i onsdags i förra veckan…även om jag visste vad jag hade att säga vill man ju hinna sammanställa något vettigt, bra och verkligen inget ppt-blaha-blaha. Tänkte några varv och fastnade för PKmodellen. Tack #afkSkolvåren för det!
Nu var jag inte alls på något sätt rädd för nämnden, mer så att det känns högtidligt och viktigt att få komma och presentera sin verksamhet för människor som är genuint intresserade av att man ska lyckas i sitt skolledaruppdrag. Jag tänker också att jag vill gå dit med en ödmjukhet inför det faktum att nämnden är min uppdragsgivare via röstsedlarna. Det måste bli bra, begripligt och lättillgängligt det jag vill förmedla.

Att vistas utanför sin bekvämlighetszon är verkligen något jag lärt mig rent bokstavligt senaste nio månaderna, innan det trodde jag att jag hade gjort det ibland. Jag hade fel. Att stå inför nämndens ledamöter och höra sig själv sätta ord på hur man som ny rektor tar sig an en skola i fritt fall – det ger lite puls. Att minuterna efter det höra sin egen röst förklara hur det gått till att bromsa fallet ger lite mer puls och förflyttar hjärtat till strax under ena örat så att man endast hör sitt eget blodomlopp en minut eller två. Det var verkligen obekvämt. En riktig jantetanke dök upp där i bruset, ni känner alla igen den den där nu kommer de på mig, fattar att jag egentligen inte kan.

Men jag kunde. Såklart att jag kan.
– Såklart!
PK, pecha kucha ett sätt att berätta. Med ett fåtal bilder helst utan text berätta i högst 6.42 minuter det man vill ha sagt. Det blev helt perfekt! Jag drog som sig bör över tiden men med 6.42 som bas landade jag på 17 och hade ju fått 30+10 men eftersom min pk var så annorlunda grepp i sammanhanget drog frågestunden också över. En win-win.

Vi var fyra rektorer som fick dra sina skolor relativt Skolinspektionens utslag efter inspektion. De andra hade otroligt proffsiga ppt-spel gjorda på kommunens egna layout och med rubriker som Ledning, Kvalitetsarbete och staplar med diagram.

Men skit också, så himla klantigt. Det skulle jag såklart ha haft. Men hur skulle jag ha vetat? Och om jag hade vetat så hade det blivit väldigt trist. Korrekt och bra men verkligen trist och inte alls jag. Såklart inte.

Hursomhelst.
Jag fick otroligt upplyftande återkoppling och ett enat starkt stöd för det vi utfört och har framtidssiktet inställt på i vår skola. De gav unisont med ord sitt förtroende för mig i mitt uppdrag och sa att de ser fram emot att följa mitt arbete vilket de var ”mycket imponerade och rörda av”

Och jag är otroligt imponerad av nämndens intresse för mig som person och som rektor. Av deras frågor och av deras stöd. Det här var ett så himla bra utbyte. Såklart det var. Såklart!

IMG_0010.JPG

Föräldramöte – vi fortsätter sätta rekord

Lång dags färd mot natt. Jag har landat hemma i soffan efter läsårets första föräldramöte. Jag ligger här i soffan och reflekterar, rekapitulerar ansiktsuttryck och möten som präglat tre kvällstimmar. Vi började med Skolråd, sedan gemensamt föräldramöte i matsalen följt av klassföräldramöten. 18-21, det finns en logik i allt vansinne tänker jag och inser att det var enda möjligheten att ha en marathonkväll för att knyta ihop säcken med det förflutna och samtidigt ta ut riktningen ihop, med vad som ska vara skol- respektive föräldrastyrt i framtiden.

<a href="https://

IMG_4114-1.JPGFör exakt sju månader sedan höll jag mitt första föräldramöte i vår skola. Jag hade då varit tf rektor i sex veckor, det var då jag hade det tunga uppdraget att berätta att vi var en skola där mobbing och dåligt uppfyllda kunskapskrav var ett faktum. För nära tre månader sedan kallade jag till ett föräldramöte för att delge dels vad skolinspektionen kommit fram till vid första besöket, dels berätta att jag blivit erbjuden och accepterat att fortsätta som skolans ordinarie rektor. Tiden mellan då och nu har för oss som arbetar kvar i skolan gått rasande fort, vi har haft fokus på organisationsförändring, Lgr11 och likabehandlingsplan. Föräldrarnas tre månader sedan beskedet om inspektionens åtgärdskrav har också fungerat som reaktionstid. Det märktes ikväll att de hunnit tänka igenom det krävda åtgärdspaketet, vad det innebär för barnen, vad det innebär för familjer vars äldre barn gått här och som vi alla är medvetna om kanske inte fått med sig baskunskaperna till högstadiet.

Trots detta visar föräldrar stor tillit och vilja till att vara med och bygga upp en fungerande skola. De vill göra vad de kan och många sa ikväll ”säg till vad ni behöver, vad ni vill att vi ska göra”. Det är stort.
Att föräldrar som uttrycker besvikelse över det som varit är beredda att lägga historia bakom sig och starta om från nu. Med vår skola. De vill göra skolan till samhällets nav.

Flera och fler föräldrar har under den här perioden börjat samverka kring skolans betydelse för den lilla ortens överlevnad. Föräldrar till barn som kränkt/blivit kränkta har börjat reda i barnens konflikter. Föräldrar som vill vara med och samverka i olika skolsammanhang har tydligt gett sig till känna för att bistå skolan i nystarten.
Vi fortsätter att sätta rekord. Nu i samarbete kring skolans överlevnad på ett djupare plan.

Det märktes på skolrådet att innebörden av granskningen verkligen sjunkit in och att flera känt sig svikna, besvikna och några uppger att de upplever sig lurade. Flera föräldrar efterfrågar löften om att skolan direkt slår larm när vi anar kränkningar, att elever sackar efter i ämnen eller om de misslyckas i sina sociala samspel med kamrater. Jag tycker det är sunda önskningar utifrån historia.

Vi tar ansvar för det som varit, fastnar inte i det utan lär av det och blickar framåt. Fokus ligger på trygghet och studiero i skolans alla verksamheter, utomhus och inomhus.

Kvällens föräldramöte var så välbesökt att stolarna i matsalen inte räckte till åt både föräldrar och personal. Det kommer allt fler föräldrar för varje möte vilket är fantastiskt med tanke på att elevunderlaget ständigt minskat. Det slår mig att vi sätter nya rekord i antal uppslutande men även rekord i att visa vilja till samverkan.

Glädjande att resultatet av Skolinspektionens återkontroll förra veckan gav ett positivt besked att vidarefordra till angelägna föräldrar. En myndighetshälsning om att vi vänt skutan, skönt.
IMG_4162.JPG

Tack alla, även Skolinspektionen. Ni är fantastiska!

Sen fredag och vi har nått det mål jag längtat efter sedan 18e juni.
Det drygt 30 punkter långa åtgärdspaket Skolinspektionen i maj gav så är hälften avbockade, knappt hälften är i fas och uppnådda inom ett par månader, en enda punkt kvarstår ouppfylld. Det är att finna och anställa en behörig NO-lärare för år 1-6. Vi jobbar på det, det kommer.

Tillfreds
Vi har arbetat så oerhört målmedvetet. Med inspektionens åtgärdspunkter i handen har vi bromsat en skola i fritt fall samtidigt som vi tagit ut en riktning värdig en svensk skola.

Tillfreds
Den personalgrupp vi utgör representerar ett Sverige av idag. Mångfald i en fungerande blandning utifrån perspektiven ålder, kön, religion, etnisk tillhörighet, kulturell tillhörighet och ursprung som överensstämmer med det samhälle vi alla vistas i övrig tid.

Tillfreds
Kommunikationen med föräldrar till våra elever blir bara bättre och bättre. Stödet växer, vi märker och känner viljan i föräldraleden som en stark kraft som ger vind i seglen. Framgång föder framgång, när vi hjälps åt. Som vi gjort sedan den 11e februari, då vi träffades första gången.

Tillfreds – men ännu inte nöjd.
Vi kommer bli bättre än nu, för det är nu vi börjar från noll. Den 18e juni när vi fick de många åtgärderna låg vi på minus.

Tillfreds.
Jag stoppar äntligen undan böckerna jag sovit med under kudden hela sommarn. Tack alla inblandade!
Nu tar vi alla en riktigt välförtjänt helg.

IMG_3858.JPG

Orientering, ett solitärt kraftprov i kollektivism

Väninnan och jag rände runt på Omberg i helgen. I ganska lugnt mak matade vi på kontroll efter kontroll i dagarna två.
Vi sprang fel och vi sprang rakt på. Vi virrade bort oss och vi fick hjälpa andra som kommit urspår. Vi blev omsprungna och vi sprang om. På det stora hela en rätt normal orienteringsinsats.

IMG_1736.JPG
Kartorna var perfekta, vädret idealiskt och arrangemanget storslaget! Premiär för ombergsjakten, en tvådagarstävling på en av, i mitt tycke, Sveriges vackraste marker.
Det här var min första riktiga premiär i orienteringssammanhang. Tidigare har jag bara sprungit i relativt kända marker nära hemma.
Man skulle kunna skriva mer om själva orienteringen men jag bara måste berätta om vad som verkligen präglar en orienterare – att synas utan att se.
Och då menar jag inte på banan mellan kontrollerna.
Jag talar om konsten av att gå på toa i flock.

Föreställ dig ett stort taklöst rum vars väggar består av uppspänd tjock vit plast/pressening. Föreställ dig att detta uterum är 15 kvadratmeter, att där finns sex-sju toahinkar besuttna av , för dig, helt okända människor. Föreställ dig en handfull människor som uppför sig som om de inte besöker en kollektivtoa i skogen, tomt tittandes framför sig på ett sätt som för tankarna till hur man försöker se 3D utan 3Dbriller. Föreställ dig också att några till synes (jag tittade inte men jag HÖRDE) ljudligt utför nr 2. Mmmm jo, det är lätt att föreställa sig, men jag lovar att det är svårare att faktiskt uträtta det faktiska behovet helt avslappnat. Fast det berodde mer på den vingliga hinken än av kollektivet.

Efter det kollektiva toabesöket var det dags för den kollektiva duschningen… Ja, ni förstår upplägget nu tror jag. Samma typ av taklöst uterum, i ena änden provisoriska duschar i form av duschslangar tätt tätt på ett överliggande rör, i andra änden omklädning ståendes på tidning, proffsen har flipflop. Återigen alla dessa okända som rör sig genom eller väldigt nära integritetszoner med ödmjukt långt-framseende 3Dblick.

Efter dag ett var jag som helt betagen av detta fenomen, både obehagligt oprivata och samtidigt förnuftsmässigt okej situationer i sitt sammanhang, men ändå kluvet.

Dag två hände något märkligt. Det var som om hjärnan snabbanpassat sig till den kollektiva tömningssituationen så till den milda grad att jag med lätthet konverserade hinkgrannen vid besöket. Hjärnan, vilken grej!

Orientering, kan det bli mer skruvat?

IMG_4119.JPG