Det finns en första gång för allt.

Idag har jag gjort debut i att redovisa mina pedagogiska utmaningar, vinningar och framtidsplaner, i förhållande till Skolinspektionens påvisade brister i min skola, för kommunens barn- och ungdomsnämnd.

Inbjudan såg ut så här:
För nämndens kvalitetsgrupp ska du, i en presentation i Ppt, redovisa hur du som chef och ledare på din skolenhet arbetar för att uppfylla författningarnas krav. Fokusera på tillsynsområde ”Trygghet och studiero”, ”Pedagogiskt ledarskap och utvecklingen av utbildningen” samt ”Särskilt stöd”. Du får 30 min till förfogande för din presentation och 10 min för efterföljande frågor.
30 minuter?
Ppt-presentation??

Inbjudan damp ner i min mailskörd i onsdags i förra veckan…även om jag visste vad jag hade att säga vill man ju hinna sammanställa något vettigt, bra och verkligen inget ppt-blaha-blaha. Tänkte några varv och fastnade för PKmodellen. Tack #afkSkolvåren för det!
Nu var jag inte alls på något sätt rädd för nämnden, mer så att det känns högtidligt och viktigt att få komma och presentera sin verksamhet för människor som är genuint intresserade av att man ska lyckas i sitt skolledaruppdrag. Jag tänker också att jag vill gå dit med en ödmjukhet inför det faktum att nämnden är min uppdragsgivare via röstsedlarna. Det måste bli bra, begripligt och lättillgängligt det jag vill förmedla.

Att vistas utanför sin bekvämlighetszon är verkligen något jag lärt mig rent bokstavligt senaste nio månaderna, innan det trodde jag att jag hade gjort det ibland. Jag hade fel. Att stå inför nämndens ledamöter och höra sig själv sätta ord på hur man som ny rektor tar sig an en skola i fritt fall – det ger lite puls. Att minuterna efter det höra sin egen röst förklara hur det gått till att bromsa fallet ger lite mer puls och förflyttar hjärtat till strax under ena örat så att man endast hör sitt eget blodomlopp en minut eller två. Det var verkligen obekvämt. En riktig jantetanke dök upp där i bruset, ni känner alla igen den den där nu kommer de på mig, fattar att jag egentligen inte kan.

Men jag kunde. Såklart att jag kan.
– Såklart!
PK, pecha kucha ett sätt att berätta. Med ett fåtal bilder helst utan text berätta i högst 6.42 minuter det man vill ha sagt. Det blev helt perfekt! Jag drog som sig bör över tiden men med 6.42 som bas landade jag på 17 och hade ju fått 30+10 men eftersom min pk var så annorlunda grepp i sammanhanget drog frågestunden också över. En win-win.

Vi var fyra rektorer som fick dra sina skolor relativt Skolinspektionens utslag efter inspektion. De andra hade otroligt proffsiga ppt-spel gjorda på kommunens egna layout och med rubriker som Ledning, Kvalitetsarbete och staplar med diagram.

Men skit också, så himla klantigt. Det skulle jag såklart ha haft. Men hur skulle jag ha vetat? Och om jag hade vetat så hade det blivit väldigt trist. Korrekt och bra men verkligen trist och inte alls jag. Såklart inte.

Hursomhelst.
Jag fick otroligt upplyftande återkoppling och ett enat starkt stöd för det vi utfört och har framtidssiktet inställt på i vår skola. De gav unisont med ord sitt förtroende för mig i mitt uppdrag och sa att de ser fram emot att följa mitt arbete vilket de var ”mycket imponerade och rörda av”

Och jag är otroligt imponerad av nämndens intresse för mig som person och som rektor. Av deras frågor och av deras stöd. Det här var ett så himla bra utbyte. Såklart det var. Såklart!