När tanke och blick löper jämsides till horisonten.

Vi säger så, lite till mans och kvinns. Att man inte ska ta så hårt på saken, inte ta saker och ting på blodigt allvar och allra minst ska man ta sig själv på för stort allvar.
Det där har jag grubblat på senaste dagarna. Jag har inte direkt kommit fram till så mycket nytt men jag har fått tid att reflektera över vad det är som gnager så i en del medmänniskor att det får andra att överslätande ursäkta att de tagit sig och sitt varande eller görande på stort allvar.

Den senaste veckan har jag befunnit mig i Grekland, en enormt efterlängtad vila tillsammans med familjen. Vi sågs knappt alls i somras då jobbet krävde mer än mycket av den nytillträdda rektorskan. De här grekiska dagarna har jag gått efter barnen, tittat när de badat, vandrat efter dem längs havet och bara funnits tillhands på samma sätt som de funnits tillhands för mig. Man tänker mycket när man vandrar. Man tänker riktigt bra när tanke och blick kan löpa samsynkat över havet bort i horisonten.

Jag ville inte bli rektor, det var aldrig min önskan. Jag vill inte stå i rampljuset på det sättet. Men jag trivs med det, har upptäckt att jag har fallenhet för det. Fast jag blev inte riktigt bra förrän jag började ta mig själv på allvar, ju större allvar jag lagt på mig själv och min titel desto bättre blir jag. Ju mer jag lär mig och ju fler samtal om utveckling jag deltar i desto bättre blir jag. Desto bättre trivs jag.

Det retar en del när man säger att man kan något. Det gör somliga galna när man verkligen går all in och inte hymlar med att man verkligen är bra.
Sedan byter man ut de ovanskrivna ‘man’ mot jag och man har skavt igång en halv armé. Janteanhängarna.

Så jag tänker att Janteanhängarna är de som tar så hårt på att vi inte ska ta oss på så stort allvar. Inget nytt, jag vet.
Jag pratar oavbrutet om kapitel ett och två i läroplanen på jobbet, jag tänker och påverkas av dem dygnet runt. Är inte hela kontexten där att vi ska ta oss själva på mycket stort allvar?

Kan man ens agera annorlunda utanför jobbet än med sin grund där i 1&2 Lgr11 om man verkar i skolans fantastiska värld?

Hur ser man på ditt kroppsspråk och hur märker man på ditt sätt att prata att du är förankrad i kapitel 1 och 2?

Tag dig själv på allvar.
Du blir helt enkelt bättre så.

IMG_4343.JPG

One thought on “När tanke och blick löper jämsides till horisonten.

  1. Tove Olberg november 8, 2014 / 18:49

    Den vägen att gå ”i takt med sig själv” och därmed andra har mycket motgång i sig. Det finns att jobba på. Håll dig till jag!
    Någon hävdade att Janten har en 2:0 version: Det är inte bara du som tror du är något…. bruktbar??
    Ett glatt leende för din resa med familjen tillägnar jag dig!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s