Är det verkligen allt jag vill – att ungen ska vara lycklig?!

Det florerar en bild på Facebook som sysselsätter min hjärna snudd på heltid sedan en tid tillbaka. Jag uppmanas att dela den om jag håller med om bildtexten. Jag har inte gjort det. Hela den här tankeströmmen som följer med bilden in i min tankevärld gör mig förbannad och uppgiven, och om jag inte delar som jag uppmanas till så har någon avgjort att jag inte älskar mina barn. Allvarligt?! Stanna världen, jag vill kliva av.

Att ens barn ska vara lyckliga, jo det kan man lätt skriva under på helt oreflekterat men är det sunt? Det där att vara alltjämt lycklig. Och vad innebär det, hur kommer man dit, till det stadiet av tillstånd?
Ja, frågar du en tonåring med medelmåttig skolmotor så inte blir svaret via utbildning i skolan. Inte i Sverige i alla fall.

Jag såg för ett tag sedan en TedTalk med en ung kille som tilltalade mig starkt, det handlade om vad som drev honom att utvecklas till en ansvarstagande individ kopplat till att vara happy, vilket skulle kunna tolkas som lycklig. Fast jag vet inte…han ställdes inför krav och mål att leva upp till. Han skapade sin egen lycka liksom genom att han förstod hur han skulle nå det via vuxnas guidning Det är en väsentlig skillnad mellan det och bara att ungen ska vara lycklig.

IMG_0354.JPG
Den här bilden får mig ur balans av flera orsaker kopplat till barns lycka och hur föräldrar förleds att tro att det är deras enda uppgift att fylla som förälder. En god förälder har lyckliga barn? Näe, det finns ingen sån koppling. Ett lycklig barn har sannolikt goda föräldrar men genom fostran drar man sitt barn både genom lycka och olycka, som förälder förväntas man vara en jobbig typ som inte gör livet av räkmackekvalitet för telningen hela tiden. Det är inte en personlighetsfaktor, man är inte per automatik en bättre eller sämre förälder om man inte har lyckliga barn. Man är inte heller en dålig förälder om man helt enkelt slutar upp med att vara sina barns lyckas smed. Man kanske till och med är den bättre föräldern om man törs vara lite olycklig och träna barnet i den känslan också?

Jag hörde för en tid sedan en kommentar från radion, minns inte vilket program, men rösten sa barns enda uppgift idag syns vara att göra sina föräldrar lyckliga, de verkar inte ha någon egen nytta.
Intressant. Det är samma utgångsläge som i bilden men med en perspektivförskjutning från barnet till den vuxne.

Förr hade barn en uppgift i familjen, i hemmet, på gården, i samhället och föräldrars önskan var då som nu lycka och välgång för sina barn och framtida generationer. Nu för tiden har barn väldigt sällan någon särskild uppgift utanför skolan förutom aktiviteter där de ofta manas till att ständigt vara bättre än förra gången, förra matchen eller förra året. Det är också bra men så mycket nytta känner de nog inte att de har eller gör. Ungarna liksom åker runt och är hela tiden. Jag vill inte bakåt i tiden, jag vill bara belysa en trend som inte direkt utvecklar ungdomar och barn till ansvarskännande och inkännande individer. De där ungarna som invaggas i lycklig-hela-tiden-molnet gör just inget som direkt bidrar till inre lycka och tillfredsställelse för någon annan. Help hep hep säger nu vän av ordning och med lätt stukat föräldrahjärta. Så Är Det Inte!

Jo så är det.
Många barn, vågar jag säga, idag vet inte hur de bäst gör nytta för sig själv och för sin närmaste omgivning. Vi vuxna missar alltmer att visa hur man gör. Vi är så tacksamma att de inte röjer på stan i dåliga kretsar, vi är nöjda då de, mot bättre vetande såklart, sitter på sina rum och chattar och spelar. Och barnen de är nöjda så länge de håller oss nöjda, för då kan vi sitta och multitaska i soffan med plattor och smarta phones i lugn och ro mellan hockey- eller innebandymatcherna.

Jag älskar mina barn men min enda önskan är banne mig inte att de ska vara lyckliga. Jag vill att de ska vara miserabla så de utvecklar empati, jag vill att de ska vara modstulna för att sporras ännu mer i nästa försök. Min önskan är att de ska bli fyllda av sin egen kraft och få syn på den och att de som vuxna ska säga att de vet att alla känslor och upplevelser jag drog dem genom har format dem till att känna kärlek, lycka, vrede, sorg och att det har utvecklat dem på ett sätt som bidrar till ett mycket bättre samhälle än de där plattskallarna som bara åkte runt mellan matcherna och busfabrikerna med sina curlingföräldrar och var lyckliga.

IMG_0286.JPG

2 thoughts on “Är det verkligen allt jag vill – att ungen ska vara lycklig?!

  1. Tove Olberg december 2, 2014 / 17:09

    En värld att leva i blir den värld som vi gör, med två barnbarn har jag insett hur viktigt det är att hänga med för att förstå och föra med mig något till de två, vi mötas där vi står!

    Liked by 1 person

  2. Rektorn september 19, 2016 / 17:58

    Reblogga detta på Styrbords tankar och kommenterade:

    Det har lika säkert som amen i kyrkan så här i terminstartstider börjat dyka upp fina och behjärtansvärda uppmaningar att dela i våra sociala medier. Allt på temat att ”jag älskar mina barn över allt annat”, att ”det enda jag vill är att de ska vara lyckliga”, ”om du har en son som betyder allt så dela denna status” och så vidare och så vidare. Jag har reflekterat över det för något år sedan. Jag kommer att reposta den texten varje vända de här präktiga/ängsliga/tävlande statusarna dyker upp. För att min unge ska vara lycklig – då krävs det lite träning i både med- och motgång.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s