Kan skola ens vara likvärdig och entreprenöriell, samtidigt, i hela Sverige?

Jag har två teman/tankar som kräver att bli skrivna. Samverkan och likvärdighet. Det blir lite spretigt men ändå hänger det ihop. Och till dig som fastnar i min kommatering, bara skit i det. Jag är mattelärare med lätt dyslexi, okej.

Under några intensiva Londondagar har jag fortsatt att fundera i de banor som jag började harva runt med i onsdags om det där med – i mitt tyckte flera delar av förlegat lektionsinnehåll. Jag har fått lite kommentarer och meddelanden efter det, både medhåll och opponenter. Det gillar jag! Mest gillar jag meddelanden i stil med ”är allt gammalt dåligt menar du?”. Spontant tänker jag: Ja! fast jag förstår ju såklart att det vore för enkelt, liksom det vore för enkelt att säga att allt nytt är påhitt som går över. 

Jag är ändå sugen på att helt börja om från början. Ogörligt? kanske det. Omöjligt? skulle inte tro det. 

Jag följer diskussioner i sociala media i den mån skolutvecklingsfrågorna där håller mig intresserad. De första månaderna för sådär en två år sedan upplevde jag som oerhört berikande, sedan klingade det av. Jag förstod att jag själv inte hade så mycket att tillföra eller få ut av de som då ansåg sig vara skoltwittereliten till exempel. Det gjorde mig inget, men det förvånade mig och förvånar mig än idag att med så många hängivna skolmänniskor på Twitter, Facebook och bloggar inte händer mer i skolsverige än det gör. Har du tänkt på det? Exakt vad beror det på? Jag har sett en och annan tweet om att det är så många som sänder men ingen som tar emot. Och vet ni, jag tror det är dilemmat i all utveckling, liten som stor, att så många är mest intresserade av sin egen idé att vi tappar chansen att lyssna in andras idéer. Samtalen uteblir där de inblandade sam-tänker och utvecklar varandras tankar, det vi kallar utvecklar i samförstånd uteblir i djupare mening. Sålänge vi inte lyssnar in andra och prövar våra egna teser mot andras kommer vi endast i framtiden kunna unna oss att säga ingen lyssnade på mig. Vore det inte roligt att vara den som imorgon säger jag lyssnade in och bidrog med mina funderingar, vi kom fram till det här… Alltså som en av flera bra lösningar på skolsveriges dikeskörning. 

Här vill jag passa på att lyfta på hatten för skolkommissionen med Anna Ekström som lagledare, fantastiskt initiativ! Det är en väg mot framgång. De andra vägarna kan mycket väl ligga på lokala plan men nyckeln till framgång torde vara gemensamt arbete snarare än solitärt pekande.

Just nu är jag väldigt intresserad av vad bland andra Richard Gerver håller på med i sina kontakter av skolutvecklingsmänniskor globalt. I veckan tweetade han den här:  Do people involved in the education ‘debate’ spend too long revelling in what divides them rather than what they have in common #collaborate jag hur det kom sig att han skrev just det just då och han svarade : I want to see a more mature, constructive discussion; less name calling & political posturing #ourkidsdeservebetter https://t.co/lzqMKewVSW

Jag tycker det är en skarpt belysande fråga och rimlig önskan ställd av Richard Gerver, England, som jag inte kunde låta bli att svara på såklart : @richardgerver Agree.Stop the blamegame, shape up, head towards succes Goes for Sweden aswell.  Och så pingade jag in vännen och nytänkaren Ingela Netz med hennes blogg om att lägga ner Blamegame jag tycker den går att applicera på alla aktörer i skolans utvecklingsvärld, från hem till huvudman.

I mitt huvud finns ingen rätt eller fel lösning på hur vi tar oss an undervisning eller utbildningsuppdrag. För mig är inte likvärdig skola att Kalle i Ystad har exakt samma lektionsinnehåll i alla ämnen som Nellie i Grums eller som  Liam i Boden. En likvärdig skola i mina tankar är att att varenda unge för det första bemöts utifrån kapitel 1 och 2 i Lgr11, att hel unge som går in i grundskolan ska vara hel unge ut ur grundskolan och att tiden däremellan fylls med, utifrån barnets tidigare kunskaper i alla ämnen personstärkande utbildning, framtidsorienterat och samhällsnyttigt innehåll som är gångbart globalt och lokalt.

Och förresten, likvärdig skola…kan man kalla det så när den ska vara entreprenöriell? Det kan vi tänka på en dag eller två. 

PS. Du som vill ha lite mer koll på Richard Gerver så googla eller följ på Twitter @richardgerver. Inget för bakåtsträvare.

Vem är skolan till för – och vad tar jag med tillbaka från Richard Gerver-land?

Jag har svårt att släppa tanken på att undervisning i dag i många svenska skolor bygger på samma kunskapssyn som på tillexempel 60talet. Nu tänker vän av ordning att så är det väl ändå inte riktigt fullt och sant, såklart inte men i stora drag. Ta exemplet om läraren som kunskapsbäraren in i undervisningen. Läs en gång till.

Läraren som kunskapsbäraren in i undervisningen. Vad fyller du meningen med för innehåll? Vad ser du framför dig i dina inre bilder?

Jag ser flera saker. Jag ser mjukvaran och pedagogen, jag ser de lokala skolnormerna där lärare tar sig företräde att tolka vad som är bäst enligt principen det har alltid funkat och jag ser lärare som öppnar upp och låter undervisningen vara lärsituation även för egen del. Jag ser olika situationer där möblering och inredning i skola är en egen del. Inredning i skolor är en stor del av undervisningens själ. Möbler, möblering, innelektion. Främst ser jag rektorer som både törs och vill tänka stort och utanför gammal norm även om jag också ser de som kämpar för bevarandet av en äldre modell av skola och undervisningsstruktur. Det är ytterkanterna av uppfattningar jag bollar mellan i tanken nu. Mellan dessa går den stora mainstreamgruppen av pedagoger, de som gör på eget vis och får det att fungera oavsett de tillhör en rektorsorganisation som vill nytt eller vill bevara och återgå till spetsigt kallat ”tack och goddag skola”. Kan du identifiera dem? Vem av dem är du?

Nytänkargrupperna, till vilken jag själv gärna vill tro att jag tillhör, hörs ofta säga att vi har en skola som bygger på att skapa samhällsdugliga medborgare i ett industrisamhälle. Kanske är det så. Kanske är det så att det är ett gångbart utbildningssystem även för att skapa självständiga världsmedborgare i ett kommunikationssamhälle? Kanske är det ett helt galet upplägg. Problemet är att medan vi är i det, ser vi liksom inte totalen av hela utbildningssatsningen. Det finns de som kallar nytänkarna för foliehattarna vilket jag tror innebär att man tar in för mycket nytänk vilket belackare menar saknar forskningsgrund. Jag tänker tvärtom, att det som kännetecknar en foliehattegenskap är ett folierat pannben som hindrar gamla signaler att ta sig ut för att ge plats åt förädlade arbetssätt och människosyn med en ny evidensbaserad skolterräng.  En slags rigiditet baserad på att inte våga se invanda mönster i nytt perspektiv. Tänk den tanken. Vilken typ av foliehatt vill du vara?

I skrivande stund sitter jag i ett plan på väg till London.  Om jag sätter in den meningen och dess innehåll i en skolkontext går mina tankar åt det här hållet: I ett samhälle där jag bereds möjlighet att av lust/intresse/jobb skriva en text som hela världen kan läsa inom bara några minuter genom att använda ett digitalt skrivverktyg i ett flygplan flera tusen meter upp i luften, krävs idag att jag har fullständiga betyg i tillexempel idrottsmomentet dans. Jag har två av mina barn med mig på resan, det är ett av dem som gett exemplet dans. Jag som själv gillar att dansa tycker att det är ett ickemoment i skolsyfte det tillför inget och det skadar ingen men 14åringen i fråga tycker det är ett stolligt betygskrav och det är här jag undrar #varförskola. På vilket sätt gör det honom till en sämre samhällsbärare om han inte kan dansa E-mässig vals? 

Igår träffade jag en kollega som ska byta från kommunal- till friskola. Kollegan berättade om att de möten hen deltagit i med nya arbetsgivaren alltid handlat om pedagogik och framtidsorienterade pedagogiska frågor. Kollegan formligen lyste med hela kroppen när detta dryftades, själv kände jag att mitt rektorshjärta dog en smula. 

Jag är liksom fast i historia, det är oerhört  viktigt med historia men det går inte att leva på gamla välsignelser, vi måste utveckla. Min vardag är, trots att jag kämpar för något annat,  cementerad i historiska uppfattningar om vad skola kan vara eller snarare om vad skola ska vara. Hur är det ens möjligt att vi kommer att lyckas med att skapa en framtidsbenägen skola när vi inte kan förädla det vi samhällsmässigt förändrat och utvecklat? Vilken skola vill du ha?

London och England är Richard Gerver-land. Inspirerande dagar framför oss! Vad tar jag med mig tillbaka?

       

Om att leva sina värderingar – eller vara en clicktivist

Plötsligt dök den här upp i statistiken för nyligen lästa. Själv är jag kvar i funderingen kring #görskillnad på riktigt.

Styrbords tankar

För några dagar sedan stötte jag på ordetclicktivitstför första gången. Det var i en diskussion med den 17åriga sonen som ordet dök upp i samband med att så många i mitt facebookflöde delar behjärtansvärda hjälporganisationers utrop. Jag har lite svårt att förhålla mig till dessa delningar, jag funderar på vad som förväntas av mig när de dyker upp liksom. Sonen saja, men det är ju såna där clicktivister.I ett vidare samtal berättar han sin syn på de två grupper av människor som han kategoriserar i sammanhang som ovan, nämligende som klickar och delar och de som inte delar och klickar utan verkligen gör något åt saken genom att verkligen medverka till förändring. Ja, men att dela är väl att bidra att bilda opinion för något, säger jag.Näe det är bara att verka bidra för att se korrekt ut i sociala media, man verkar schysst…

View original post 739 fler ord

Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?

Livet som arbetstagare i skolan är ett hårt och slitsamt arbete. Oavsett vilket befattning man har. Ständigt arbetar man med sig själv som verktyg och ständigt måste man slipa på sina talanger och förmågor. Man måste också för att lyckas i sitt uppdrag använda sig ett imaginärt, eget, tredje öga för att få syn på sina tillkortakommanden. Inte så roligt, men alldeles nödvändigt.

Här skulle jag kunna slänga in citat och evidensstärkande forskningspraktik både från gamla och nya forskningsresultat men jag struntar i det. Medvetet. Jag anser att forskningsresultat är viktiga, men jag hävdar att relationsbygge och förmåga att laborera fram personkemi för att lyckas som skolmänniska är bärande, för att forskning ska tillgodoses och omsättas i praktik utanför forskningsområden.

Det finns inga dåliga pedagoger, brukar jag säga. Det finns däremot ett stort antal dåliga förutsättningar. För pedagoger. Det största hindret för att lyckas som pedagog i skolan är bristen på arbetsglädje. Att inte känna arbetsglädje är i mina ögon en stor arbetsmiljöfråga och den lyfts sällan som ett reellt problem. Min erfarenhet är att där arbetsglädje saknas finns i 9 fall av 10 en ouppredd konflikt mellan två eller flera kolleger. Vi måste prata om sånt.

Om två eller flera kolleger endast fördrar varandra och är artigt korrekta uppstår en negativ dynamik De inblandade anser att det är okej och att det inte märks för andra. Inget kan vara mer fel. Alla vet, alla märker. Vi måste våga prata om sånt. Jag hörde för några år sedan att glada kockar lagar god mat och jag kan inte låta bli att reflektera över att oglada pedagoger ofta har kämpiga elevgrupper. Såklart ingen absolut sanning i något av uttrycken. Men barn är som superparaboler, de fångar upp alla signaler vuxna i skolan sänder. Ni vet det där med små grytor har också öron…fast nu 2015 kanske det mer är även små enheter har wifi. Om ni fattar?

Det finns inga dåliga pedagoger, det finns däremot en del svaga ledare.

Som ledare ska jag ta ansvar för arbetsglädjen som bygger på relationerna i skolhuset. Det innebär såklart inte att jag måste hålla alla glada. Såklart inte, men det innebär att jag måste våga ta tag i de konflikter som dyker upp eller kanske främst de konflikter som ligger och pyr under ytan, subtilt, privat och alldeles förödande för en medarbetare och verksamhets utveckling och kvalitet. Det kan vi gott fundera över en stund.

Personalen är det kapital en verksamhet har att förvalta. Kapitalet ska växa och må bra, generera vinst. Ganska likt hur vi tänker om pengar på banken. Arbetsgivaren vill ha avkastning på satsat kapital. Om skolan ska blomstra, om eleverna ska trivas och känna trygghet och resultaten ska höjas krävs att personal som arbetar i skolans alla verksamheter har det bra och roligt på jobbet. Att det är värt att gå dit  trots att det sliter både på kropp och hjärna. Pedagoger behöver andra pedagoger för att ge avkastning. Det kollegiala samarbetet är A och O för utveckling. Bromsklossen i goda relationer i arbetslag i en skola är i många fall en svag ledare som låter konflikter bero, som låter bli att ta i jobbiga saker utan blundar och tänker att ‘dom är vuxna dom får lösa det själva’. Det händer inte.

Det är därför det finns ledare. De visar. De leder och de styr och ställer till rätta det en del behöver hjälp med.

Och varför skriver jag om det här idag då? Jo, idag har Arbetsmiljöverket varit på sittande inspektion hos oss i vår skola och vi har gått igenom bland annat arbetsmiljö och vad det är. Vi har tittat på de insatser vi gjort under året i vår personalgrupp av utbildning och synliggörande av rådande kultur. Det var just den tidigare rådande kulturen som satte käppar i hjulet för pedagogerna att växa tillsammans i uppdraget. Vi jobbar hårt med att utveckla det nu och grundfrågan #Varförskola? har fått sällskap av frågan Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?

Vi är alla någon annans arbetsmiljö, det är ett ganska uppdrag. Ett personligt ansvar. För ledaren att uppmuntra och möjliggöra

Tack Cecilia i Göteborg! det är inte så stor skillnad på att vara skolledare eller bilförsäljare. Eller hur #varförskola lätt kan vara #varförvolvo.

Igår offentliggjorde jag mitt brev till Volvo här på min blogg som vanligtvis mest handlar om skolan. Sedan dess har det hänt en hel del, bloggen rusar i taket på visningar och många känner sig manade att skicka personliga hälsningar om liknande upplevelser från olika platser i Sverige. Inte bara här lokalt kring Nyköping och inte nödvändigtvis i år. Det har fått min hjärna att fundera över hur intressant det är att vara en kunnig pedagog i olika yrkeskategorier. Så med #skolvårens och min paradfråga #varförskola tar jag mig an att fundera runt frågan lyckat ledarskap med avstamp i en mix av ovan skrivna och lite tillspetsat #varförvolvo.

Det är inte helt otippat för det stora flertalet av oss att läraryrket till stor del handlar om att vara en estradör i någon mån. Att fånga intresse för sin lektion och få alla att känna sig delaktiga utifrån olika förförståelsebas. Säljaren gör detsamma, äger varan och golvet visar intresse för kunden och kollar av dennes förförståelse för att inte prata förbi eller tjata hål i huvudet.

Elever och kunder har nära nog samma uthållighet när det gäller att vara intresserade initialt av sin lärare eller försäljare.

Olika kunder har precis som elever olika behov och båda förväntar sig att bli bemötta och lyssnade på därefter. För elever är det till och med reglerat i lag. För kunder som ska köpa bil är det inte lika specificerat, men viss, det finns en diskrimineringslag och den skulle jag kunnat ha åberopa som igår. Men man vill ju inte vara besvärlig…likt duktiga flickor som förr (?) sattes som buffert mellan skräniga pojkar gjorde jag inte det. Hävdade inte fullt ut min rätt till likvärdig behandling alltså, utifrån kön.

Möt barnet där det står i sin utveckling. Möt kunden där den står med sitt behov. 

När detta inte lyckas blir följderna katastrofalt olika. Barnet utifrån sin position av storlek och livserfarenhet är fast i ett system det inte på egen hand kan ta sig ur. Kunden däremot använder sina fötter och går någonannastans, det som blir lidande är ett varumärke och i förlängningen kanske personer i nära arbetsrelationer inom företaget. Ingen vill sitta bredvid den misslyckade säljaren, liksom.
Som chef i en butik eller en skola är livet ganska lika. Pengar är enligt ägare/uppdragsgivare fokus resten kommer som bonusar men vi har en tydlig vision om målet och om hur vi ska ta oss dit. Min vision för vår skola är Vår skola en skola att längta till och det möjliggörs genom den den fantastiska Personalgrupp vi har. Volvohandlaren somjag skrev om igår har ledorden/visionen Personligt hela vägen. Eller inte, tänker jag. Eller har det kanske bara inte genomsyrat i personalgruppen? – Och vad beror i så fall det på? 

Som mellanchef i skolans värld tänker jag att det är svårt att jobba samstämmighet, kommunikation och känsla av samhörighet om alla till exempel inte läser protokoll och mail. Tänker att denna enkla sak är något som butik och skola där personal går om varandra i olika scheman delar. Liksom den likheten att det finns personal som vet hur jobbet ska gör enligt metoden jag har jobbat här så många år att jag vet att det här är bästa sättet tillsammans med nyare personal som är lite mer förändrings- och utvecklingsbenägen. Där uppstår det dragkamp. Får jag som chef inte ut gemensamt förhållningssätt eller värderingar att arbeta efter till de som möter elever eller kunder så spelar det ingen roll hur goda intentioner jag har i min vision eller mina mål. Det kommer inte att lyckas.

Så hur gör man? Till att börja med pratar man med varandra. Chefen vet inte alltid bäst men chefen har tolkningsföreträde och beslutsrätt. Det som bestämts i termer av undervisning, kundbemötande eller varor  ska så levereras. Så här går mina tankebanor idag. Inte färdigtänkt men ändå formulerat i spretiga riktningar om hur pedagogens arbete inte bara värdesätts i skolors klassrum. Det finns många pedagogyrken i världen.

Pedagogens färdigheter behövs i så många olika yrken utanför skolan, och jag är säker på att allt ändå börjar med förtroende för den verksamhet eller affärsrelation man är på väg att gå in i. Som elev. Som kund. Som pedagog. Som säljare.

Man kan sätta rekord på många olika sätt, ett av de bättre är när man gör det i vunnet förtroende. Jag gör det i mitt jobb varje dag. En till som gjorde det idag är försäljningschefen på Volvo Sverige, Cecilia Björk Bang-Melchior, som ringde upp med anledning av mitt brev igår, för att prata om just relationer och tillit. Hon gjorde det som den lokale volvosäljaren skulle ha gjort vid allra första besöket, hon vårdade relationen till kunden. Jag kan såklart se paralleller till det här i förhållande till relationer mellan pedagoger och föräldrar, eller mellan föräldrar och huvudman där tilliten försvunnit och jag blivit den som får gå in och rodda, rädda upp eller be om ursäkt för något jag inte själv åsamkat. 

Det finns många beröringspunkter mellan #varförVolvo och #varförSkola. Den största handlar om förtroende för individen som står framför dig. 

Att Envetet jobba på får att nå goda resultat är den enda vägen till att lyckas. Aldrig tappa sugen, alltid fokusera på lösningen och att ofta välja att var utanför komfortzonen för att utveckla sig själv. Annars är det lönlöst.

Heja Volvo!

Ett litet brev från mig till Volvo, om hur tokigt det kan bli när man inte lever sina värderingar. Som företag.

Hej, mitt namn är Susanne.

Jag vill berätta om hur jag inte lyckades att köpa en Volvo.

Tre gånger.

Under en månad.

 

Jag besökte vår lokala Volvohandlare för att titta på, och köpa en V60 alternativt en V70.

I affärslokalen fanns inga andra kunder vid tillfället, två säljare satt upptagna med att sortera papper i pärmar. Avtalskunder förmodade jag.

Jag gick en sväng i butiken och tittade om det fanns något intressant.

Det gjorde det.

 

Ingen tog notis om mig.

En ensam kund.

 

Jag tog kontakt genom att gå fram till en av säljarna och sa

– Vill du sälja en ny bil eller vill du hellre sitta här med dina papper?

Då hade jag varit i butiken i ca en kvart.

 

Såklart han ville det.

Sa han.

Jag frågade tusen frågor men fick aldrig någon säljande respons.

Han var inte så intresserad.

Jag gick därifrån med två finansieringsförslag.

Men han sålde inget liksom.

 

Efter två veckor besökte jag butiken igen.

 

Samma sak. Ingen tog notis om mig.

Samma två säljare och nu även två personer i det som kan vara en reception.

Ingen bekräftade min entré.

Märklig känsla, det där att vara osynlig i en butik.

Som lever på ett varumärke.

 

På väg in i butiken hade jag sett en V60 till vilken jag kände förre ägaren, och mitt mål för dagen var att faktiskt köpa just den bilen. Eftersom ingen tog notis om mig den här gången heller gick jag ut på begagnat-gården och såg två bilar till som jag blev intresserad av.

 

Jag sökte efter 20-25 minuter upp den andre säljaren, eftersom säljare nr 1 inte var så intresserad sist, med orden:

– Hej, jag undrar vad du ska ha för de här bilarna? (Jag hade fotat reg.plåtarna.)

Han svarade att de var inte övertittade än så det kunde han inte svara på.

Jag frågade vad de skulle ha för bilen utanför som jag visste att jag ville ha och kunde köpa på direkten. Han svarade:

– Den hittar vi inte nycklarna till just nu och den är dessutom tingad till en av våra säljare.

Men han lovade återkomma om de två bilarna på gården innan helgen.

Detta var en tisdag.

 

Efter knappt två veckor hade han inte ringt.

Så jag åkte dit igen.

Möter säljare nr 2 i språnget och haffar honom men han har inte tid för han håller på att lämna ut en bil ”till en avtalskund”.

Där rann mitt sinne.

 

Jag brydde mig inte utan sa:

–  Jag har väntat på ditt samtal i två veckor och jag har haft pengar på fickan alla de gånger jag varit här inne, är det så att ni inte säljer till kvinnor??!

 

Han tittade arrogant och pekade på sin namnskylt och sa rätt spydigt:

– Är du säker på att du pratar med rätt person nu?

 

Jag visade honom bilderna i min mobil på de två bilar han lovat att återkomma om. Jag friskade upp hans minne om bilen vars nycklar de tappat bort.

Han kom ihåg.

Han backade lite och intog en något ödmjukare attityd och bad att få återkomma.

 

Det gjorde han.

Faktiskt samma eftermiddag.

Med ett korthugget samtal först, med beskedet att de två bilarna jag var intresserade av var sålda.

Strax därefter per sms där han frågade

”Hej. Har du någon ide’ om hur du vill ha specen på ev. ny V60?”

 

Ja. Vad ska man tro. Om Volvo?

 

Summasummarum.

Jag gick till Volvo för att i första hand hitta en bra begagnad bil och i andra hand en helt ny bil.

Jag försökte verkligen att köpa en Volvo.

Verkligen.

 

Idag, nu på morgonen, har jag precis köpt en helt sprillans ny BMW x1 för flera hundra tusen.

De sålde en bil till mig som jag inte ens haft som alternativ.

De gjorde det genom intresse, uppmärksamhet, kunskaper om både sin produkt och människan men framför allt genom vänlighet och omtanke om kunden.

De sålde till mig för att att ni, grannbutiken, inte förstod att intressera er.

För mig.

Som kund.

 

Jag hade innan första besöket hos er uppmärksammat ert sponsoravtal med Childhood Foundation, vilket jag tyckte stämmer bra överens med var jag har min värdegrund. Jag tänkte i termer av att det kändes inspirerande att barnfokus kan genomsyra mina produktval ända in i bilaffärer. Jag hade såklart också lockats av av er fantastiska reklam och då vi kört Volvo olika omgångar tidigare kändes det som rätt val nu. Den där reklamen med till exempel Robyn ger efter det här kundbemötandet en ganska dålig smak i munnen. Mycket pengar i reklamkostnad och representanter som inte lever den värdegrund företaget förmedlar. Surt, sa räven.

 

Ni lever inte ert företags värderingar i Nyköping.

 

Jag arbetar som chef i en av de absolut tuffaste varumärkesbrancherna, skolan.

 

Om ni någonsin tycker att ni skulle vilja ha en annan stil på ert affärskoncept i Nyköping är jag mycket intresserad av att ta mig an ett sådant uppdrag. Jag har rätt utbildning, rätt erfarenhet och framför allt gör jag inte skillnad på kunder och kunder.

 

Välkommen med en intresseanmälan.

 

 

Hälsningar

Susanne

BMW-köpare

 

Om att leva sina värderingar – eller vara en clicktivist

För några dagar sedan stötte jag på ordet clicktivitst för första gången. Det var i en diskussion med den 17åriga sonen som ordet dök upp i samband med att så många i mitt facebookflöde delar behjärtansvärda hjälporganisationers utrop. Jag har lite svårt att förhålla mig till dessa delningar, jag funderar på vad som förväntas av mig när de dyker upp liksom. Sonen sa ja, men det är ju såna där clicktivister. I ett vidare samtal berättar han sin syn på de två grupper av människor som han kategoriserar i sammanhang som ovan, nämligen de som klickar och delar och de som inte delar och klickar utan verkligen gör något åt saken genom att verkligen medverka till förändring. Ja, men att dela är väl att bidra att bilda opinion för något, säger jag. Näe det är bara att verka bidra för att se korrekt ut i sociala media, man verkar schysst och hjälpvillig men egentligen talar man bara om att man har rätt attityd. det innebär inget arbete för den som klickar och delar – det är en clicktivist.

Jag försöker att översätta ordet i min hjärna. Klickaktivist. Tummen-upp-aktivist. Aktivist. Frågar sonen – klickhora. Allvarligt?! Ja, man klickar för att komma upp i likes för det är ofta budskap som ingen egentligen kan ifrågasätta. Hm. Det här tål att vändas ett par gånger i tankarna. Känner att det finns en del i mig som behöver förankras i mina värderingar här. 

I morse diskuterade vi just vad det är som gör oss till människor och hur vi skaffar/får/utarbetar våra värderingar i en fb-tråd. Jag tänker att det hör ihop med det här med cklicktivister och jag tänker att det har med speglingar att göra.Att jag speglar mig i andra människors önskan eller outtalade krav om hur jag ska vara utifrån hur de uppfattar mig. Samtidigt som jag såklart ska vara mig själv, stå för mina val och åsikter lika fast som graniten i Bohuslän. Då är starten för individen gällande arv och miljö av stor betydelse. 

Men om jag inte har rätt förutsättningar till spegling då? Om jag till exempel som liten växt upp med att inte få gråta när jag slår mig eller blir ledsen så blir det knepigt med signalerna ihop med de som fick och som gör det som vuxna. Tänk dig in i att du är ledsen i skolan eller på jobbet men har tränats att visa sammanbitenhet, omgivningen förstår att du är ledsen och vill trösta men du kan inte deras signaler och de kan inte dina och speglingen uteblir. Värdering av händelse, omfattning och lösning blir här kontraproduktivt/konflikt. 

Jag funderar vidare ur ett barnperspektiv. Vi skickar ju barn som kan och vet mer än många tror, till en skola som bemöter dem som mindre utvecklade än de är, för att sedan bedöma dem utifrån ramar de inte kan gå in i för de hade redan vuxit ur dem innan de kom till vår verksamhet. I det speglar de sig utifrån värderingar som de har med sig hemifrån och som inte synkar med de värderingar de bedöms utifrån i skola. Ni har alla hört om det stora hemska (nu raljerar jag) fenomenet om 6 och 7åringar som inte vill underkasta sig och vara följsamma. Det är något galet med dagens barn, de vill bestämma!

Det här bidrar till att ett glapp uppstår och att de söker spegling på annat håll alternativ spelar spelet skola och förlorar värdefull utvecklingstid eftersom skolan inte bedömer det de kan utan det som skolan har bestämt.

Här hittar människa andra vägar till att få bekräftelse. Det kan vara som utåtagerande eller introvert självdestruktiv i stora eller små mått. Här skapas duktiga flickor och utåtagerande pojkar (ja jag generaliserar) dessa tappar intresset för empatiska finesser eftersom de inte blivit bemötta empatiskt utifrån sina förmågor och personlighet när de började sin vandring genom barnomsorgssystemet.

Under morgonens samtal om just detta sa min goda vän H att vara mänsklig något vi har med oss –  men sen försöker styra och skapa om i våra samhälleliga system, och att det i dagsläget ger kaos tyvärr. Min andra vän A sa att vi vågar ju knappt bära egna värderingar så vi äger ju inte ens en spegel . Vännen T bidrog med vi pratar mer och mer om komplexa barngrupper men missar att fundera på varför och hur vi kan göra på ett annat sätt. A summerar värderingar hemifrån som inte stämmer med värderingar de mäts av i skolan … om vi bara vågade välja väg, bära värderingar, så skulle det undvikas.

Så hur hänger allt det här ihop med starten, om clicktivisten…ja jag tänker att det hänger ihop, att vi speglar det vi är tränade på som ger mest ofarlig feedback. Oavsett om det är bra för oss eller inte, bara det gynnar mitt behov av att vara accepterad i gruppen. Därför är det så viktigt att vi vågar ifrågasätta våra egna ställningstaganden, ompröva och ta ny ställning. Att välja att utvecklas istället för att invecklas och bli en som bara jamsar med och klickar rätt.

Som skolpersonal kan vi vara skamset medvetna om att vi borde välja en annan väg i utbildningsvägar men vi räds uteslutning i gruppen av kolleger, chefer eller uppdragsgivare så vi harvar på. Läpparnas bekännelse är våra gilla-klick till skolsystemet och alla tror vi att vi gör aktiv skillnad. Men…gör du?