Om att leva sina värderingar – eller vara en clicktivist

För några dagar sedan stötte jag på ordet clicktivitst för första gången. Det var i en diskussion med den 17åriga sonen som ordet dök upp i samband med att så många i mitt facebookflöde delar behjärtansvärda hjälporganisationers utrop. Jag har lite svårt att förhålla mig till dessa delningar, jag funderar på vad som förväntas av mig när de dyker upp liksom. Sonen sa ja, men det är ju såna där clicktivister. I ett vidare samtal berättar han sin syn på de två grupper av människor som han kategoriserar i sammanhang som ovan, nämligen de som klickar och delar och de som inte delar och klickar utan verkligen gör något åt saken genom att verkligen medverka till förändring. Ja, men att dela är väl att bidra att bilda opinion för något, säger jag. Näe det är bara att verka bidra för att se korrekt ut i sociala media, man verkar schysst och hjälpvillig men egentligen talar man bara om att man har rätt attityd. det innebär inget arbete för den som klickar och delar – det är en clicktivist.

Jag försöker att översätta ordet i min hjärna. Klickaktivist. Tummen-upp-aktivist. Aktivist. Frågar sonen – klickhora. Allvarligt?! Ja, man klickar för att komma upp i likes för det är ofta budskap som ingen egentligen kan ifrågasätta. Hm. Det här tål att vändas ett par gånger i tankarna. Känner att det finns en del i mig som behöver förankras i mina värderingar här. 

I morse diskuterade vi just vad det är som gör oss till människor och hur vi skaffar/får/utarbetar våra värderingar i en fb-tråd. Jag tänker att det hör ihop med det här med cklicktivister och jag tänker att det har med speglingar att göra.Att jag speglar mig i andra människors önskan eller outtalade krav om hur jag ska vara utifrån hur de uppfattar mig. Samtidigt som jag såklart ska vara mig själv, stå för mina val och åsikter lika fast som graniten i Bohuslän. Då är starten för individen gällande arv och miljö av stor betydelse. 

Men om jag inte har rätt förutsättningar till spegling då? Om jag till exempel som liten växt upp med att inte få gråta när jag slår mig eller blir ledsen så blir det knepigt med signalerna ihop med de som fick och som gör det som vuxna. Tänk dig in i att du är ledsen i skolan eller på jobbet men har tränats att visa sammanbitenhet, omgivningen förstår att du är ledsen och vill trösta men du kan inte deras signaler och de kan inte dina och speglingen uteblir. Värdering av händelse, omfattning och lösning blir här kontraproduktivt/konflikt. 

Jag funderar vidare ur ett barnperspektiv. Vi skickar ju barn som kan och vet mer än många tror, till en skola som bemöter dem som mindre utvecklade än de är, för att sedan bedöma dem utifrån ramar de inte kan gå in i för de hade redan vuxit ur dem innan de kom till vår verksamhet. I det speglar de sig utifrån värderingar som de har med sig hemifrån och som inte synkar med de värderingar de bedöms utifrån i skola. Ni har alla hört om det stora hemska (nu raljerar jag) fenomenet om 6 och 7åringar som inte vill underkasta sig och vara följsamma. Det är något galet med dagens barn, de vill bestämma!

Det här bidrar till att ett glapp uppstår och att de söker spegling på annat håll alternativ spelar spelet skola och förlorar värdefull utvecklingstid eftersom skolan inte bedömer det de kan utan det som skolan har bestämt.

Här hittar människa andra vägar till att få bekräftelse. Det kan vara som utåtagerande eller introvert självdestruktiv i stora eller små mått. Här skapas duktiga flickor och utåtagerande pojkar (ja jag generaliserar) dessa tappar intresset för empatiska finesser eftersom de inte blivit bemötta empatiskt utifrån sina förmågor och personlighet när de började sin vandring genom barnomsorgssystemet.

Under morgonens samtal om just detta sa min goda vän H att vara mänsklig något vi har med oss –  men sen försöker styra och skapa om i våra samhälleliga system, och att det i dagsläget ger kaos tyvärr. Min andra vän A sa att vi vågar ju knappt bära egna värderingar så vi äger ju inte ens en spegel . Vännen T bidrog med vi pratar mer och mer om komplexa barngrupper men missar att fundera på varför och hur vi kan göra på ett annat sätt. A summerar värderingar hemifrån som inte stämmer med värderingar de mäts av i skolan … om vi bara vågade välja väg, bära värderingar, så skulle det undvikas.

Så hur hänger allt det här ihop med starten, om clicktivisten…ja jag tänker att det hänger ihop, att vi speglar det vi är tränade på som ger mest ofarlig feedback. Oavsett om det är bra för oss eller inte, bara det gynnar mitt behov av att vara accepterad i gruppen. Därför är det så viktigt att vi vågar ifrågasätta våra egna ställningstaganden, ompröva och ta ny ställning. Att välja att utvecklas istället för att invecklas och bli en som bara jamsar med och klickar rätt.

Som skolpersonal kan vi vara skamset medvetna om att vi borde välja en annan väg i utbildningsvägar men vi räds uteslutning i gruppen av kolleger, chefer eller uppdragsgivare så vi harvar på. Läpparnas bekännelse är våra gilla-klick till skolsystemet och alla tror vi att vi gör aktiv skillnad. Men…gör du?

One thought on “Om att leva sina värderingar – eller vara en clicktivist

  1. Rektorn maj 24, 2015 / 12:38

    Reblogga detta på Styrbords tankar och kommenterade:

    Plötsligt dök den här upp i statistiken för nyligen lästa. Själv är jag kvar i funderingen kring #görskillnad på riktigt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s