I kläm mellan äpplet och lagen

  
I semesterns sista skälvande dagar rusar mina skoltankar likt ett kraftfullt brittiskt ånglok men utan att direkt komma någonvart. Det är många områden tankarna ilar igenom. Det är lärarbehovet/lärarbristen, lönebilden, barnen som vi inte får tilläggsbelopp för och barnen vi får tilläggsbelopp för, salsans snedfördelning, glesbygdsskolans position i ett slimmat samhälle, elevhälsan och samarbetet med soc/BUP/, mjölkbidraget, fastigheten och skit också – jag har glömt att avboka mattbyten hela sommaren! 

Allra mest rör sig de snabba tankarna kring den samlade skoldagen och ämensinnehållet för våra elever inom f-6. Det kan inte fortgå som hittills. Pengarna måste än mer gå till skolbarnens varande i vår miljö. Kommande läsår försöker vi i vår skola att samla alla ämnen och all verksamhet under arbetsnamnet Hela skolan skapar vilket innebär att vi skapar relationer, ämneskunskap, musik, konst, drama i elev/barngrupperna. I pedagoggrupperna innebär det att vi skapar förutsättningar för en god kultur där trygghet och studiero dominerar, vi fortsätter arbetet från förra terminen med att skapa tydliga värden för en öppen kommunikation. Hela skolan skapar som ett paraply för flera stråk, beroende på vem du är och i vilken grupp/klass du ingår. Jag vill se mer av såna exempel, jag vill ta del av de goda exemplen, de som ska bära svensk skola in i nästa fas, fasen som jag utgår från ska bli ett slag Därför skola. De goda exemplen finns, jag är säker på det. Det är de samlade goda exemplen som måste redovisas, de måste höras och synas i större grad än det problemfokus som dominerar (bland skolfolk, media och politik), och som jag i min rektorsroll brutit med så mycket det går. Det är min övertygelse att det är skolorna som tar sig modet och arbetar i mellanrummet av skollag och lokala (politiska) förordningar som hittar vägarna som bär fram de kommande generationernas tolkning av skola. Jag förnimmer en känsla av vanmakt över att inse att jag sannolikt inte kommer hinna ta del av det paradigmskifte jag förstår att svensk skola står inför att ge sig i kast med. Det kommer ta alldeles för lång tid. Jag kommer hinna dö. Eller i allafall gå i pension.

Jag håller just nu på att plöja igenom första terminens litteratur för rektorsprogrammet, jag börjar i höst, läser och förstår alltmer innebörden av det generösa manöverutrymmet i skollagen och ser alltmer hur kommuner begränsar genom budget och politisk styre och önskan. Jag ser det nationellt och jag ser det lokalt. Just nu, precis i skrivandets stund, far tanken genom huvudet att jag kanske inte kommer att vilja vara med längre. Tänk om rektorsutbildningen inte gör mig bättre som rektor, tänk om rektorsutbildningen får mig att tappa tron på projektet skola. Jag kanske fastnar i det politikbegränsade loket som inte kommer nånvart mellan lagar och kunskapens lustfyllda äppellundar. 

Herregud. 

  

On compassion

Min vän Helena funderar över Compassion och jag bidrar med en av mina Ladies. Roligt att få igång tecknandet igen. Tack H, det är min Compassion

HERO - the coach

compassionContinuing my collaboration with Sus and her marvelous ladies, prompted by a query from my coach on yesterday’s doodle on judgement. She read what I’d written and added: …and practice self-compassion for our sweet, humble humanity when we notice we have ”fallen into judgment” yet again….

She continued with wondering what my compassion sketch would look like, and that thought crept into my conscious mind during this morning’s meditation. So I brought out my IPad, Paper and Pen, and started doodling. A few botched attempts, and then I sent the text above out into MIX. Send a note to Sus asking if she was up for another collaboration. She said she’d gladly give it a go, and immediately got it right, with little Miss Balancing-Act above.

That’s what it can feel like for me, balancing in life. Putting one feet out in front of me, not knowing if I’ll wobble and…

View original post 77 fler ord

Räv. Jag skulle kunna tänka mig att vara räv.

Forts på Helenas blogg tidigare idag om vårt Digitala samtal härom morgonen. Det där med att tänka och samtala i grupp för utvecklande syfte är inte alls dumt. Inte dumt alls. Man får syn på saker.

  
Det där är en mening jag burit med mig i många år men inte förstått förrän nu vad den innebär – eller vad den KAN innebära. Det startade för 10 år sedan, en höstlördag och familjen var på väg ut på svamptur i skogen. Yngste sonen säger plötsligt utan tidigare konversation ”är det bara jag i den här bilen som tycker det är konstigt att vara människa?” 

Det blev tyst en stund och jag frågade sedan ”hur menar du nu, tänker du dig att du vill vara nåt annat?” Nu blev det tyst jättelänge och så svarar 5åringen ”Räv. Jag skulle kunna tänka mig att vara räv…”
Jag tycker det är en bra ingång till att just människa är ett val att vara rent förmågemässigt. Vilka normer förmår jag bära och föra vidare, vilka vill jag föra vidare och i så fall på vilka värderingar ska dessa normer vila. Vad ska mitt ”människa” genomsyras av.
Från räv till målmedveten träning av de förmågor som jag vill ska förknippas med mig som människa. Medmänniska.

Sus

Ett brev av kärlek till min svärmor. Den bästa.

Jag vet inte hur ni har det med era svärmödrar men jag måste få skryta lite om min.

  

Idag målar jag i farmors kolonistuga, hon vill ha väggarna vita. Inte heltäckande, utan så där ‘lite gammalt’. Jag kom dit vid 10tiden, hon kom några minuter efter mig. Jag satt i hammocken och hon for runt husknuten med ett stort leende – förväntansfull. Jag tänker ofta det om henne, att hon är förväntansfull. Känner få som henne, hon är stark och väldigt bra på det här med att leva livet fullt ut. Hon liksom förväntar sig enkelhet. Och så blir det. Oftast.

När våra barn var små var farmor min livlina i vardan. Hon fanns där som en förlängd arm av föräldraskapet, barnen älskade eftermiddagarna med farmor! Bus, lek, inga ordnade mattider, äventyr och upptäckarglädje präglade hennes dagar med våra grabbar. Det slår mig nu att hon är en riktig pojkfarmor…liksom jag sannolikt är en pojkmamma. 

På många sätt är farmor min förebild, om jag får barnbarn vill jag vara den hon varit för oss. En som hämtar tidigt på dagis nån dag i veckan och jag hoppas få bli den i nästa generation som leker kurragömma hellre än kokar potatis. Gud vad hon har lekt genom åren! Byggt lego, klätt ut sig, gungat, cyklat, klättrat i berg, badat i kalla havet, spelat spel och sprungit efter ungarna på promenader. Några år har vi rest tillsammans till västkusten på en-veckasvistelse, bara hon och jag och barnen. Jag drar mig till minnes särskilt en sån vecka när en annan farmor berättade att hon också skulle vilja kunna umgås så ledigt med sina sonhustrur. Det finns även de som sagt till mig att de aldrig skulle kunna tänka sig ensamma med sina svärmödrar. Sorgligt, men oj vilken tur jag haft som fick den bästa, tänker jag då.

Allt hon gjort för oss i alla år tänker jag, jag målar med lätt hjärta hennes kolonistugeväggar. Paybacktime och kärlek. Det blir lite ombytta roller nu tänker jag. Med ålderns rätt måste det bli så.  Man skulle kunna säga att hon nu är lite som den tonårstjej vi aldrig fick.

Farmor har tre söner, alla tre söner har två barn och varsin fru. Det finns tyvärr ingen farfar, han hann inte uppleva barnbarnen vilket såklart är sorgligt på många vis men farmor och hennes livfullhet fyller ut både en farfars och farmors kostym. Med den äran!

Heja Farmor, du äger!

Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?

Det största hindret för att lyckas som pedagog är bristen på arbetsglädje.

Styrbords tankar

Livet som arbetstagare i skolan är ett hårt och slitsamt arbete. Oavsett vilket befattning man har. Ständigt arbetar man med sig själv som verktyg och ständigt måste man slipa på sina talanger och förmågor. Man måste också för att lyckas i sitt uppdrag använda sig ett imaginärt, eget, tredje öga för att få syn på sina tillkortakommanden. Inte så roligt, men alldeles nödvändigt.

Här skulle jag kunna slänga in citat och evidensstärkande forskningspraktik både från gamla och nya forskningsresultat men jag struntar i det. Medvetet. Jag anser att forskningsresultat är viktiga, men jag hävdar att relationsbygge och förmåga att laborera fram personkemi för att lyckas som skolmänniska är bärande, för att forskning ska tillgodoses och omsättas i praktik utanför forskningsområden.

Det finns inga dåliga pedagoger, brukar jag säga. Det finns däremot ett stort antal dåliga förutsättningar. För pedagoger. Det största hindret för att lyckas som pedagog i skolan är bristen…

View original post 544 fler ord