Känslan av inte samhörig

senaste veckorna har jag funderat över vad känslan av inte samhörig innebär för elever i skolan. Att känna samhörighet och grupptillhörighet, detta grundläggande behov som vi människor har. I tvn ser jag barn på flykt, flykt från klimat- och krigskatastrofer. Jag ser mobbade barn och vittnande vuxna som säger ”skolan såg men gjorde ingenting”. På bussen ser jag barn som inte hör till, som är utanför, inte samhöriga. Fel klädsel, fel skratt, fel busslinje till fel bostadsområde, fel bakgrund och fel familjekonstellation.  

 Skolan ser men gör inget. Den är tuff tycker jag. Vi pratade om det idag min skolsköterska och jag. Om samtiden och framtiden för dessa barn  i alla möjliga sammanhang. Vi målade med stora perspektivpenseln både inom och utom landet. Skolan ser men gör inget, det är i de flesta fall hoppas jag ändå en ensidig, upplevd och sann men ensidig, upplevelse. Inte felaktig, inte fel. Den vittnar om brist på samhörighet, brist på gruppgemenskap människans grundläggande behov. Så sorgligt. Jag kan knappt härbergera innebörden.

Hjärtat värker för det jag ser, jag kan snart inte ta in fler barnöden i mitt medvetande och där i den tanken slås jag av att det är i den fasen av vuxenmandatet skolan ser men mäktar inte göra. Så fel. Så fruktansvärt. Så då kommer frågan, om rektor är ansvarig – vem stöttar rektor i att våga ta modiga och obekväma beslut för att barn runt om i nationen/nationerna ska kunna säga Skolan såg och gjorde, det blev min tidiga räddning. Det kan vi gott funder över en stund.

Vikten av ett ord

Min vän Helena skriver om härskartekniker och föreslår Främjartekniker.

Bra! Mer sånt! Blås varmluft under varandra, se kollegan lyfta och stråla. Applådera mera!

HERO - the coach

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

20130405-093538.jpg

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

20130405-092525.jpg20130405-092534.jpg

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik…

View original post 113 fler ord

Vi har inget elevråd längre, vi har LEDNINGSRÅD istället.

Vi har gått in i en ny fas i skolans inre organisation. Vi har i samråd med elevrådet skrotat elevrådet och inrättat ett Ledningsråd. 

Under de år som jag varit i skolans värld har jag aldrig sett ett fungerande elevråd. Eller jo såklart men de har sällan fått eller orkat dra ett projekt med reellt elevinflytande utöver inköpslistor på rastprylar, disco eller skolresor. I några skolor har elevrådet inte visats större intresse än så av skolledning medan de i andra skolor har fått mer av typen logistikuppgifter. Andra  elevråd har jag genom åren sett fungera som en förlängd arm till kamratstödjare eller rastvakter (rastvärdar, pauspedagoger). Jag har arbetat i 7 olika skolor, inte i någon har elevrådets funktion visat sig vara förknippat med reellt elevinflytande över vare sig innehåll i skolarbete eller arbetsmiljö. Jag har varit så trött på den här typen av skeninflytande i så många år. Så jag tog helt enkelt och problematiserade hela elevrådsgrejen med årets elevråd. Såhär långt har vi kommit:

Första elevrådet nu i år ägnades åt inval av nya representater på lediga poster. Det andra elevrådet ägnades åt organisatorisk struktur av gruppen och jag berättade om hur skolans ledningsgrupp såg ut och vad de gör. Någon i elevrådet sa det är väl så vi borde jobba? Där och då föddes Ledningsrådet.

Skolans ledningsgrupp sammanträder varje vecka, varannan till var tredje vecka sammanträder ledningsgruppen tillsammans med tidigare elevrådet under namnet Ledningsrådet. Idag, fjärde mötet sedan skolstart, arbetade vi med att sätta ord på ett av vår skolas värdeord (som vi valt utifrån förra läsårets kvalitetsredovisning för fritidshemmet och skolans växande verksamhetsplan för året). Ordet för dagen var  samarbete. Vi är 11 personer i Ledningrådet, sex elever och fem vuxna. Idag arbetade vi i fem grupper med att i handling tydliggöra samarbet i korta meningar på post-it-lappar som vi sedan helt kort grupp för grupp gick upp och redovisade inför gruppen. 

 
Efter redovisat grupparbete gick vi laget runt och frågade hur kändes det här? både elever och vuxna sammanfattade med ord som spännande, på riktigt, roligt, vill göra mer, jättekul, man lär sig om varandra. Nästa gång vi träffas ska vi göra samma sak med Rak och öppen kommunikation vilket vi endast puffade för idag så att allas tankar kommer igång.

Senare idag träffades lärarlaget och de fick samma uppgift. De arbetade i par eller triader med ordet samarbete utan att ha sett Ledningsrådets lappar. Utifrån vad Lednigsrådet och lärarlaget har för gemensamma ord och olika ord fortsätter arbetet att klä ord i aktiv handling för att vår skola ska möjliggöra att dels leva sin värdegrund och dels kunna skriva en gemensam likabehandlingsplan som både elever, pedagoger och Skolinspektionen kan  godkänna utan att den behöver finnas i en barn- respektive vuxenutgåva.

Det här är ett steg för vår skola att på riktigt lyfta elevinflytande förbi inköpslistor och in i den inre organisationen, exakt där det hör hemma. Det är ju trots allt 2015 och det är dags att rita om kartan.

Näe jag går sannerligen inte på knäna, ge mig inga martyrliknande epitet att leva upp, eller ner, till. 

  
Såg citatet på Facebook och reagerade på liknelsen, vill inte bli förminskad med vardagsproblematiken ur ett skurgummeknäperspektiv. För mig är det större än så. Så jag skrev:

Jag är inte alls bekväm med ordvalet. För egen del alltså. Jag går inte på knäna, jag kan inte göra det som krävs – det handlar mer om mentalt, själsligt slitage. Det som gör att skolledare lämnar är, enligt min erfarenhet av dem som jag talat med, att hjärtat slits itu mellan kraven och verkligheten.Att det skapar ett inre moraliskt dilemma att tvingas vara ansvarig att lämna en kvalitet som politiken omöjliggör – därtill är utan personligt ansvar över. 

Det är inte att få någon att gå på knän, det är att slita hjärtat ur kroppen på erfarna, kunniga och hängivna rektorer. 

Fick svar:

Åh, du sätter orden på exakt rätt punkt! Det där utslitna hjärtat är så smärtsamt att lappa ihop varenda dag.

Jag svarade ungefär såhär:

Jamenprecis. Jag är så trött på att vara gisslantagen i hjärtskärande verksamhet där alla vuxna more or less är hjältar. Tysta hjältar som gör det för barnen, för samhället för att överhuvudtaget orka möta sin egen blick i spegeln.

Det handlar inte om skurgummeknän, det är att förminska problematiken – det handlar om etik och vem som skor sig på och samtidigt slipper ta personligt ansvar för ideologiska faktoider som sedan länge är döda.

Jag är oerhört stolt och glad över att ha ett så pass viktigt uppdrag som rektorsrollen är, att få verka som skolledare och skolutvecklare tillsammans med – i mitt tycke – ett fantastiskt kunnig gäng lärare och fritidspedagoger. Ingen av oss knäar rent fysisk men vi är rejält trötta i själ och hjärta på att en dålig skolpolitik verkar tro att mer av samma som plåster på knäna ska få oss att tro på en ljusare skolframtid.

Det är inte plåster på knän som behövs, det är inte ojande citat, klapp på huvudet eller ens ett ryck upp dig! som egentligen efterfrågas. Vi behöver fler lärare, bättre betalt för utfört arbete, färre teorier om samma gamla industrialismorienterade skola mer nyorienterad samtidsforskning för skolutveckling på riktigt. En rent opolitiskt styrd skola vore det utopiskt tänkt  bästa utvecklingsläget för skola. Det är en tanke utanför boxen så det duger va?