Känslan av inte samhörig

senaste veckorna har jag funderat över vad känslan av inte samhörig innebär för elever i skolan. Att känna samhörighet och grupptillhörighet, detta grundläggande behov som vi människor har. I tvn ser jag barn på flykt, flykt från klimat- och krigskatastrofer. Jag ser mobbade barn och vittnande vuxna som säger ”skolan såg men gjorde ingenting”. På bussen ser jag barn som inte hör till, som är utanför, inte samhöriga. Fel klädsel, fel skratt, fel busslinje till fel bostadsområde, fel bakgrund och fel familjekonstellation.  

 Skolan ser men gör inget. Den är tuff tycker jag. Vi pratade om det idag min skolsköterska och jag. Om samtiden och framtiden för dessa barn  i alla möjliga sammanhang. Vi målade med stora perspektivpenseln både inom och utom landet. Skolan ser men gör inget, det är i de flesta fall hoppas jag ändå en ensidig, upplevd och sann men ensidig, upplevelse. Inte felaktig, inte fel. Den vittnar om brist på samhörighet, brist på gruppgemenskap människans grundläggande behov. Så sorgligt. Jag kan knappt härbergera innebörden.

Hjärtat värker för det jag ser, jag kan snart inte ta in fler barnöden i mitt medvetande och där i den tanken slås jag av att det är i den fasen av vuxenmandatet skolan ser men mäktar inte göra. Så fel. Så fruktansvärt. Så då kommer frågan, om rektor är ansvarig – vem stöttar rektor i att våga ta modiga och obekväma beslut för att barn runt om i nationen/nationerna ska kunna säga Skolan såg och gjorde, det blev min tidiga räddning. Det kan vi gott funder över en stund.

2 thoughts on “Känslan av inte samhörig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s