Är det verkligen allt jag vill – att ungen ska vara lycklig?!

Det har lika säkert som amen i kyrkan så här i terminstartstider börjat dyka upp fina och behjärtansvärda uppmaningar att dela i våra sociala medier. Allt på temat att ”jag älskar mina barn över allt annat”, att ”det enda jag vill är att de ska vara lyckliga”, ”om du har en son som betyder allt så dela denna status” och så vidare och så vidare. Jag har reflekterat över det för något år sedan. Jag kommer att reposta den texten varje vända de här präktiga/ängsliga/tävlande statusarna dyker upp. För att min unge ska vara lycklig – då krävs det lite träning i både med- och motgång.

Styrbords tankar

Det florerar en bild på Facebook som sysselsätter min hjärna snudd på heltid sedan en tid tillbaka. Jag uppmanas att dela den om jag håller med om bildtexten. Jag har inte gjort det. Hela den här tankeströmmen som följer med bilden in i min tankevärld gör mig förbannad och uppgiven, och om jag inte delar som jag uppmanas till så har någon avgjort att jag inte älskar mina barn. Allvarligt?! Stanna världen, jag vill kliva av.

Att ens barn ska vara lyckliga, jo det kan man lätt skriva under på helt oreflekterat men är det sunt? Det där att vara alltjämt lycklig. Och vad innebär det, hur kommer man dit, till det stadiet av tillstånd?
Ja, frågar du en tonåring med medelmåttig skolmotor så inte blir svaret via utbildning i skolan. Inte i Sverige i alla fall.

Jag såg för ett tag sedan en TedTalk med en ung kille som…

View original post 634 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s