Det finns egentligen inga lustbarn.

För en tid sedan träffade jag min gode vän och tidigare kollega C, han sa under en intressant diskussion om livets alla givna och ibland förlorade valmöjligheter till mig att ”ja men du är ju tydligt motivationsdriven som person”.  Det där har jag funderat på sen dess. I ungefär nio veckor. Man kan Googla det för att lättare följa mitt inre resonemang som igår fick poletten om vad motivationsdriven kan innebära ner. Det handlar om att utgå från varför och om att leva sina värderingar.

Jag vill funka i det sammanhang jag befinner mig i, om jag inte förstår spelets uppbyggnad vill jag lära mig det för att lättare bidra till smidighet i organisation, det ger mig en känsla av duglighet och det gör arbetet betydelsefullt. Inte unikt på något vis tror jag. Det är få människor jag träffat som går till jobbet eller på fest med syfte att vara en bromskloss eller bråkstake. Vi vill passa in. Det är en slags motivationsdriven aktion, att kunna läsa av eller att kunna kallprata vid behov. För att bli accepterade.

Till jobbet vill jag kunna ta med hela mig. Alltså vara den jag är. Inom ramen för den uppfostran jag fått och med de kompetenser jag skaffat mig längs vägen. Oftast kan jag det det. Om jag inte kan det drivs jag att antingen passa in eller att förändra. Om inget av alternativen fungerar väljer jag att hitta en arbetsplats där jag kan det. Ta med hela mig. För en tid sedan bytte jag arbetsgivare. Igår såg jag vad C sannolikt avsåg. Jag är den typen av karaktär som genom motivationsdrivet agerande tar mig vidare till platser eller sammanhang där jag dels trivs bäst dels gör mest nytta på. Så spännande att se tillbaka på sina spår och förstå varför de vek av. Så utvecklande att genom annans betraktelse av ens varande i jobbet kan ge glimmer i de trådar som bildar väven att betrakta genom minnenas lins. Jag kan se vad C sa. Men det tog ett tag. 

Igår deltog jag i ett sextimmars lopp, man kunde springa eller gå, jag gick mest. Sex timmar är en lång tid att umgås med sina egna tankar, särskilt som det var inbyggt en slags monotoni genom att hela loppet gick i ett 1233meters varv. Det blev många varv. Det blev inte så värst många nya synintryck. Men väl många intryck av egna reflektioner. 

Bland annat att det här med motivationsdriven är ett begrepp vi ofta ger barn och ungdomar. Vi säger lustdrivna eller lustbarn. Min vän C avsåg ordet motivationsdriven positivt för den utveckling jag försatt mig i genom att agera utanför boxen i syfte att uppnå ett mål jag önskar nå. Lustdriven tonåring som agerar utifrån samma målönskan, tänkte jag igår där jag nötte på varv efter varv, är inte lika eftersträvansvärt att uppmuntra i dagens skola eller samhälle. Och varför har jag aldrig hört ordet motivationsdriven i samband med utredningar av barn som skola bedömer vara i svårigheter. Jag har bara hört lustdrivna, ofta i text och oftast i sällskap med en fristående sida, sist i en utredning, kallad pedagogiska rekommendationer, till läraren. 

Vad skulle hända om jag istället gavs ett ändrat tankemönster genom att benämningen ändrades till motivationsdriven. Gärna med en inkluderad text om vilka drivkrafter som motiverar eleven till skolgång utifrån att någon frågat just eleven. 

En annan reflektion igår rör det som Becka Koritz arbetar med som bas i den skola hon byggt upp och driver i Mexico, En skola från scratch tydligt motivationsdriven. Ytterligare en person som tänker och arbetar motivationsdrivet med skola och dess ungdomar är Micke Svennerbrandts som istället för skola talar om lärande. Och jag tänker där jag går att det är ju precis där motivationen ska ligga, att vilja lära in och att lära ut. Det är oviktigt vem som är tutor i sammanhanget. Målet är inte målet, det är resan och medresenärerna. Ingredienserna i hur det avgörs om du kan kan hela dig med till jobbet, festen eller klassrummet.

Det finns inga lustbarn, det finns motivationsdrivna människor som har en bild av sin framtid, av sitt önskeläge från utgångspunkten just nu. Det kan vi möta. Det är ett val vi gör. Grundat i vad som motiverar oss och varför.

Sävsjö tur&retur varje vecka

På väg hem. Sitter på tåget och reflekterar över livet i stort och livet i smått sedan veckopendlandet startade den 8e augusti. Har nått en del faktiska och mentala milstolpar.

1. Jag kan alltid åka hem när jag behöver. Sverige är inte så långt mellan Oxelösund och Sävsjö.

2. Sävsjö är så bra som det låter.

3. Jag har inte skaffat någon TV – mitt liv är så mycket enklare utan bruset, jag har upptäckt att trots mitt tidigare lilla tv-tittande så har det ändå förfulat mina tankar och föreställningar om världen. Radio är SÅ mycket bättre än TV.

4. Jag har oändligt mycket arbetslivserfarenhet som används bättre i en kontext där ingen vet någon om mig. Jante dör när ingen ”har hört att…” och när det inte erbjuds andra att tolka in egna preferenser i ens arbetshistoria.

5. Livet är verkligen vad jag gör det till och modet att flytta till en helt ny ort utan koppling berikar verkligen mer än det skrämt. Jag är glad att jag tagit chansen.

6. Det funkar att vara en bra förälder på avstånd. Vägen mellan hjärtan är kort och tekniken gör att kontakten är god. Men jag saknar kramarna i vardan med hela familjen. Vi är en fysik familj, jag visste det men jag förstod inte fullt ut vad det innebar förrän nu.

7. Det funkar fint att vara fru på distans. Det räcker att ni vet det. 

8. Vi har upptäckt att när mamman är borta blir pappan en förälder – alltså inte mindre pappa utan mer. Det är en glädje att få stå tillbaka lite och uppleva den andre föräldern kliva fram i ljuset lite mer. Det är intressant att ta del av en dynamik mellan far och söner som gått från god till djupare. Jag känner mig inte utanför. Jag känner mig trygg.

9. Min kropp pendlar. Mitt familjehjärta är alltid hemma. Mitt jobbhjärta är alltid i Sävsjö. Och det är en härlig kombo

10. SJ är oftare i tid än inte. Faktiskt.