Ett spretigt inlägg om bedömningspraktik och rule nummer six 

Har äntligen nått det välbehövliga viloläget efter två heldagar rektorsutbildning, en dag kvar och tankarna efter litteraturbearbetningen sorterar in sig i användbart och inte användbart (i kombination med seminarier, föreläsningar, verksamhetsstudier mm) i kommande uppgift. Uppgiften är att utveckla sin verksamhet och/eller praktik utifrån kapitel 2 i Lgr11  från egenvald punkt under rektors ansvar på sid 19. Jag har valt Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att formerna för samarbete mellan skolan och hemmen utvecklas och att föräldrarna får information om skolans mål och sätt att arbeta och om olika valalternativ.  Anledningen till just det målet är att jag senaste åren slagits av effekterna av avsaknad av direktinformation från skola till just högstadieelever vårdnadshavare. Min tes är att just den här åldersgruppen förväntas vara informationsbärare mellan skola och hem, och utöver det läggs information på digitala lärplattformar. Min andra tes, eller understes, är att lärare inte alltid lägger ut information på dessa plattformar som är relevant för vårdnadshavare. Min tredje tes är att väldigt många vårdnadshavare faktiskt inte går in och kollar. 

Jag vill ha goda relationer med vår skolas vårdnadshavare, jag tänker utifrån litteratur och beprövad erfarenhet (egen och andras) att ett hem där vuxna känner att deras barns skola ser eleverna utöver just elever som presterar betygsarbete rankar upp som framgångsrika skolor. Jag har provat det en gång tidigare i Tystberga och det funkade. Jag vill uppleva det igen, den där vågen av när föräldrar kommer samman och gör attitydförädling om sin skolas alla delar.

Under de här dagarna har vi även haft fokus på bedömning, lärarens lärandepraktik och bedömningspraktik och rektors ansvar för den. Föreläsningen igår inleddes med i din skola startar i detta nu 20 lektioner, vet du vad som försiggår där på temat lärande, utvärderingar och bedömd elevinsats. Det är en stor fråga. Det är ett mycket stort ansvar. I den bästa av världar har rektor koll.

Har jag koll på min skolas lärandepraktier? Handen på hjärtat, nja. Har du det på din?

Flera seminarier idag har behandlat mätning av resultat relaterat till både mjuka och hårda resultat. Vad är mätbart och är det tydligt mätbara det enda som bedöms? Hur administrerar vi en mix av hårda och mjuka leveranser? Självklart står det kollegiala lärande och det kollegiala utbytet högt som faktor. Ett lite numera slitet uttryck som ofta står i skamvrån lite raljant vilket i sig skulle kunna bli en egen blogg bara det som faktum. Ett modeord måhända, men alla fattar väl att det är #tillsammans vi blir starka?

Vi har sett film också, den här tex med Benjamin Zander som ger en levande beskrivning av möjligheter och lyfter vikten av att beakta det som benämns som rule nr6, den är 14 minuter lång. Se den. Du kommer att ha glädje av den många timmar!

Många diskussioner förs under de här dagarna om vad elever lärt i skolan och vad de bär med sig till skolan och hur vi tar oss an det i undervisningen. Där har vi lång väg att gå, som kollektiv.

Spretiga tankar men nödvändiga att slipa ner i en notering. Tack för att du läste ända hit. Bidra gärna med formativa tankar på temat, lyft en tanke du själv brottats med eller bara nöj dig med att det just i detta nu bara i Sigtuna finns 100 skolledare som verkligen reflekterar över lärandepraktik, bedömningspraktik och en levande verksam undervisningsverksamhet.


Näe jag går sannerligen inte på knäna, ge mig inga martyrliknande epitet att leva upp, eller ner, till. 

I dagens Twitter- och fbflöde matar det på om allt större och allt mer långt-från-kärnverksamheten-arbete för rektor. Det påminner mig om en blogg jag skrev i samband med Lärarförbundets kampanj häromåret som jag inte kände igen mig i. Idag reflekterar jag mest över vad Lärarlönelyftet raserar av kollegialt samarbete och arbetsglädje i min skola och fler med den. Att vara (pedagogisk) ledare för en yrkesgrupp jag jag med reformstöd slår sönder – det skaver lite faktiskt.

Styrbords tankar


Såg citatet på Facebook och reagerade på liknelsen, vill inte bli förminskad med vardagsproblematiken ur ett skurgummeknäperspektiv. För mig är det större än så. Så jag skrev:

Jag är inte alls bekväm med ordvalet. För egen del alltså. Jag går inte på knäna, jag kan inte göra det som krävs – det handlar mer om mentalt, själsligt slitage. Det som gör att skolledare lämnar är, enligt min erfarenhet av dem som jag talat med, att hjärtat slits itu mellan kraven och verkligheten.Att det skapar ett inre moraliskt dilemma att tvingas vara ansvarig att lämna en kvalitet som politiken omöjliggör – därtill är utan personligt ansvar över.

Det är inte att få någon att gå på knän, det är att slita hjärtat ur kroppen på erfarna, kunniga och hängivna rektorer.

Fick svar:

Åh, du sätter orden på exakt rätt punkt! Det där utslitna hjärtat är så smärtsamt att lappa ihop varenda…

View original post 227 fler ord