Jag var väldigt ledsen som barn. Alltid.

Nja, kanske inte alltid, och absolut inte så att det syntes. Av en rad olika skäl som jag inte styrde över själv levde jag en hel del av mina tidiga barnaår på barnhem. Jag och min storasyster följdes åt. Olika barnhem olika årstider. På sommaren sommarfamilj. Tack och lov och tack gode Gud, kom jag senare att bli adopterad. 

Dagen i en bild och en tanke 20/100

Flickan på fotot finns på Centralstationen i Göteborg. Jag kan nästan inte se mig mätt på henne samtidigt om det gör ont i hela mig när jag går förbi. Hög igenkänningsfaktor i kroppshållningen och den lite sjaviga klädseln. Jag tänker på alla gånger jag som barn gråtit efter mina föräldrar och mina syskon. Efter ett liv som alla andra barn hade –  när jag väl blivit medveten om att det kunde vara annorlunda.

Jag har gjort en enastående klassresa. Från barnhemsunge till akademiker. Om det nu räknas. Kanske inte det akademiska poängtagandet men revanschen på livet. Men, den där flickan på Centralstationen i Göteborg, hon liksom bor också kvar i mig. Idag är gråten erövrad glädje, hopplösheten har bytts ut mot erfarenheter, fattigdomen har ersatts med utbildning och arbete. Jag har fått chansen, och tagit den, att skapa ett nytt utgångsläge. Numera kan jag medvetet välja glädje hellre än ledsenhet. Även om ledsenheten finns som ett filter. Ständigt. 

Skolan är den enskilt största faktorn för psykisk god hälsa som vuxen. Nu som då. Jag älskade att gå i skolan, för lärarnas skull. Innehållet på lektionerna var helt oväsentligt, men lärarnas berättelser och närvaro var helt magisk. Som balsam för en relationshungrande ledsen unge. Att jag lärde mig något alls berodde enbart på att jag faktiskt var där. Och dom såg mig. Och dom cementerade mig aldrig i socialgrupp tre. Allt börjar med en bra lärare. Min första hette Elisabeth. Lundgren.

#blogg100

4 thoughts on “Jag var väldigt ledsen som barn. Alltid.

  1. Helena Roth mars 20, 2017 / 20:27

    Hon skär även i mitt hjärta varenda gång jag ser henne, stå där, uppgiven, lutar sig mot det enda som finns att luta sig mot, alldeles ensam i världen.

    Gilla

  2. Tove Olberg mars 21, 2017 / 10:28

    Ditt inlägg berör mig, det beskriver inre styrka om yttre svaghet. Nu som vuxen med den lilla flickan inom dig och ditt liv som du har skapat dig och har förmågan att förmedla till andra i din skolvärd.
    Skulpturen är också berörande och tänk så många hon symboliserar!

    Liked by 1 person

    • Rektorn mars 21, 2017 / 11:06

      Tack för feedback. Ja hon berör den där flickan i gbg
      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s