Jag var väldigt ledsen som barn. Alltid.

Nja, kanske inte alltid, och absolut inte så att det syntes. Av en rad olika skäl som jag inte styrde över själv levde jag en hel del av mina tidiga barnaår på barnhem. Jag och min storasyster följdes åt. Olika barnhem olika årstider. På sommaren sommarfamilj. Tack och lov och tack gode Gud, kom jag senare att bli adopterad.

Dagen i en bild och en tanke 20/100

Flickan på fotot finns på Centralstationen i Göteborg. Jag kan nästan inte se mig mätt på henne samtidigt om det gör ont i hela mig när jag går förbi. Hög igenkänningsfaktor i kroppshållningen och den lite sjaviga klädseln. Jag tänker på alla gånger jag som barn gråtit efter mina föräldrar och mina syskon. Efter ett liv som alla andra barn hade –  när jag väl blivit medveten om att det kunde vara annorlunda.

Jag har gjort en enastående klassresa. Från barnhemsunge till akademiker. Om det nu räknas. Kanske inte det akademiska poängtagandet men revanschen på livet. Men, den där flickan på Centralstationen i Göteborg, hon liksom bor också kvar i mig. Idag är gråten erövrad glädje, hopplösheten har bytts ut mot erfarenheter, fattigdomen har ersatts med utbildning och arbete. Jag har fått chansen, och tagit den, att skapa ett nytt utgångsläge. Numera kan jag medvetet välja glädje hellre än ledsenhet. Även om ledsenheten finns som ett filter. Ständigt.

Skolan är den enskilt största faktorn för psykisk god hälsa som vuxen. Nu som då. Jag älskade att gå i skolan, för lärarnas skull. Innehållet på lektionerna var helt oväsentligt, men lärarnas berättelser och närvaro var helt magisk. Som balsam för en relationshungrande ledsen unge. Att jag lärde mig något alls berodde enbart på att jag faktiskt var där. Och dom såg mig. Och dom cementerade mig aldrig i socialgrupp tre. Allt börjar med en bra lärare. Min första hette Elisabeth. Lundgren.

#blogg100