Jösses, det blev en lite otippat känslosam blogg igår

Jag vill tacka för den fina responsen på gårdagens #blogg100. Jag blev lite överraskad och tagen av feedback som också drev på delande av okända människors känslor. Tidigare idag fann jag ett stort antal direktmeddelanden fyllda med skärvor av trasig barndom. Det var jag inte beredd på.  Många av er som läste har ett ambivalent förhållande till flickan i Göteborg, de flesta likt mig själv, känner det där skavet i hjärtat vid blotta tanken på att man vet att hon står där. Om än så gjuten i cement.

 Dagen i en bild och en tanke 21/100

Vänner är familjen man själv väljer. Ja, så kan det vara. För min egen del är det en gråzon mellan familj och vänner. Jag har få mycket nära vänner sedan är det en lång räcka av bekantingar. Jag är rätt sparsam med det personliga delande av känslor och tankar. Ååååne-he-ej du! tjoar nu de som följer mig på sociala medier och som sannolikt (jo jag vet mitt rykte) anser att jag harvar runt allt om mitt liv där. Men gör jag det? Är jag personlig eller är jag privat? Vart går gränsen för det? Det är en nöt att rulla runt i huvet en stund.

Angående bloggen igår är jag lite tagen över alla hjärtan och gulliga stärkande tillrop, men mest är jag fascinerad över att okända personer för mig, frikostigt i privata meddelanden delat med sig av allsköns själslig bråte. Vilket förtroende. Men jag kommer inte att svara på något av det. Jag kan inte. Jag vill inte.

Jag berättade inte min lilla del av livshistoria för att terapeuta någon, jag skrev den för att den finns och för att jag hade ett fint foto av flickan i vemod. Jag skrev den kanske främst för att försöka förmedla någon slags hopp om att det går att bryta mönster. 

Vuxna i barns närhet vars liv är på kant kan ha en avgörande kursändringsfunktion om de görs medvetna om barnets själsliga position. Det var nog det jag främst ville säga. Men tack än en gång för alla livsberättelser. Tack för tillåtelsen att öppna tankar och själsliga flöden med min lilla text. Idag skulle det kännas fint med lite mindre respons. Mitt hjärta räcker inte till för er alla.

#blogg100 

One thought on “Jösses, det blev en lite otippat känslosam blogg igår

  1. Tove Olberg mars 22, 2017 / 10:12

    Fin uppriktighet! Jag upplever ditt inlägg igår som personligt, inte privat. Och du kan inte svara alla så klart 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s