Om hur jag tänker mig livet som död.

Att tala om döden, främst sin egen är vad jag förstår inte helt okej. För vissa. Medan andra, likt jag själv, tycker det mesta som har med efterlivet att göra är högst intressant att vrida och vända på. I oändlighet skulle jag vilja påstå. 

Jag är inte rädd för döden, jag har levt ett fantastisk liv såhär långt. Jag vill inte dö. Men det är något helt annat. En helt annan blogg. I ett helt annat liv. Det här är mer en betraktelse över vad som ännu inte är. Men hur jag vill ha det. Som död.

Jag är tämligen säker på att jag inte återvänder och sitter som vakande ängel hos någon av mina anhöriga. Gud bevare mig för att för egen del ha halva släkten hängandes omkring mig i tid och otid. Tänk er själva. I ALLA situationer.

Dagen i flera bilder och många tankar 29/100Det här är en bild tagen idag på Oxelösunds kyrkogård. Längst in i kyrkogården ligger den här delen. Jag tänker att här kan jag tänka mig att ligga. Med huvudet mot norr under trädkronorna som minskar hettan från solen på sommaren. Jag har aldrig varit så mycket för att ligga och steka mig som levande, tänker att det hänger i. Däremot har jag alltid gillat att ligga under träd och kolla på bladverk och fåglar mot en anande blå himmel ovanför. Om jag nu alls ska begravas i ett stycke..Det här är en bit upp på kyrkogården. Minneslunden. Är jag en minneslundsperson? Jag tänker att det är lite väl anonymt. Och deppigt. Dessutom är jag vettskrämd för att bli innebränd som levande och som död vet jag inte om det där med kremering är något att stå efter. Och hur går det då med alla kroppsdelar huller om buller i en askhög. I en urna. Eller ner i ett hål i marken. Alltså jag vet inte. Jag kan absolut tänka mig minneslund om man får frysas ner och skakas i bitar, kryokremering – det känns lite mer jag som när jag lever. Utanför boxen men i systemet.Och här är liksom kolloavdelningen, labyrinter med 12 döda helbegravda i varje ruta. Jag säger inte att det är så men OM man umgås, typ shitchattar, i kvarteret ledsnar man inte på de 11 andra efter bara några år? Bevare mig. Bättre än minneslunden kanske, eller – hur många kan man trycka ner/sprida ut där? Kanske blir det ett trevligare sorl därborta? Lite som på en full stor flygplats. Det här ger så många ingångar till fantastiska fantasiresor!Eller vill jag sluta som en plakett på en obelisk? Vart gör de av själva mig då? Det här är ju stilrent men ack så trist.

Jag gillar kyrkogårdar. Har alltid gjort. Jag ska inte dö just nu. Känner mig stark och planerar nå 93 i allafall. Men det är facisnernade med döden och jag gillar livet på kyrkogårdarna, jag gillar att läsa på gravstenar som med sina historier berättar om liv och yrken som inte längre finns kvar. Det finns något starkt högtidligt med kyrkogårdar. Man skärper upp sig en aning. Jag skärper upp mig. Jag tänker tankarna jag redogjort för här ovan. Jag undrar verkligen hur det är att vara död.

 Jag vill ligga bra. Ljust och fint. Jag vill ha en fin gravsten. Jag vill rita den själv. Jag vill möjligen att man inte går över graven i maghöjd (om jag är helbegravd) jag vill att man går längsmed och förbi nedanför fötterna. Kryokremerad är okej men sprid mig för Guds skull inte för vinden, eller ännu värre häll mig inte i havet (avskyr sjögräs som slingrar runt fötterna). Håll ihop mig. Det var svårt som levande att hålla ihop vissa dagar. Håll en lagom kort minnesceremoni, sjung inga svåra psalmer om min egen släkt är utdöd, ni andra kan tyvärr inte sjunga och det blir bara pipigt när ni försöker att mima. Ha fest efteråt. Drick portvin och berätta om alla våra minnen, det blir kul för alla mellan tårar och suckar. Det blir bra igen, först blir det värre sedan blir det gradvis bättre. 

Jag vill  ha lagom med besök. Men det räcker med en lykta i taget, inga änglar eller hjärtan i sten med hjärtskärande texter om kärlek på. Absolut inga begonior och inte heller tagetes tack. Bedrövliga blommor! Kom gärna tomhänt med med ett hjärta fyllt av solsken och minnen. Kanske en bit choklad att trycka ner i jorden i höjd med vart ni tror att munnen kan vara. Och det gör inget när det ebbar ut med besök. Jag kommer egentligen aldrig att märka det. Och det är helt okej så länge ingen lägger mig på kolloavdelningen eller sätter upp mig på en stolpe i granit. 

Det var #blogg100 idag. Helt utan dödsångest. Inte heller döende.

5 thoughts on “Om hur jag tänker mig livet som död.

  1. Mamma WiFi mars 29, 2017 / 16:39

    Tror bestämt jag just blev lite kär, så här en sketen isig grådaskig onsdag sittandes i bussen utanför stora sportanläggningen väntandes på minsta ungen.

    Tusen tankar som snurrar och som jag hoppas fastnar i eget blogginlägg så småningom.

    Tusen tack och kram ❤

    Liked by 1 person

      • Emelie Vestman mars 29, 2017 / 17:13

        P.S. Brorsan chillar på kollot, han hälsar att det är ett riktigt schysst ställe 😉 D.S.

        Gilla

  2. ingelanetz mars 29, 2017 / 17:29

    Alltså, jag ÄLSKAR dina bloggbetraktelser! Det här formatet är så. mycket. du!!! Jag fnissar, darrar lite på underläppen ibland och ler igenkännande, och den här texten var en av de vackraste du nånsin skrivit, tror jag! Love you! (utan sentimentala hjärtan och änglar)

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s