Tack, farväl och hejdå!

Jag visste redan när jag gick in i det här varje-dag-skrivandet att det var en risk att jag nog skulle bryta det. Jag kan liksom för mitt liv inte se att mitt tänkande och vridande och vändande på tankar och företeelser skulle vara till intresse för någon. 

Läsekretsen har varit förvånansvärt stabil på runt 50 pers och runt 100 visade texter från andra datum så gott som varje dag. Det är väldigt förvånande hög siffra för lite lösa tanketrådar. Tänker jag.

Jag återgår till mina mer modesta intervall, sådär nån gång i månaden. Det ser jag fram emot. Följ gärna.

Så då blir det dagens bild och en tanke 61-100/100 i ett slag liksom

Så farväl på ett tag. Tack för hejarop, ifrågasättande och samtal i text. Jag har lärt mig att genom bloggande varje dag finner jag nya kontaktytor, fler än jag har kunnat hantera faktiskt. Några av er har erbjudit nya arenor att verka på, jag är ödmjukt förvånad och lite starstrucked.

Jag har förstått att genom skrivande så vänjer man sig att skriva mer, i andra forum. Det är vinsten skulle jag vilja påstå. Så skriv av hjärtans lust allihopa, det är ett bra sätt att sortera tankar och dagar på. Det är en träningsskola för att ännu bättre formulera sig på jobbet – om man nu har ett skrivarbete.

Så farväl, tack och hejdå. Låt oss använda vår gemensamma tid till något annat, kanske mer introvert eller mer på riktigt-umgås ansikte mot ansikte. 

Tack, farväl och hejdå☀️

#blogg100

Min verklighet är min verktygslåda

Idag har jag varit och nosat på en färsk bebis. En kär vän och hans man har fått sitt första barn. Och jag fick äran att bli tilldelad titeln moster Sussie. Hjärtat sväller av lycka, en ära, ett hedersuppdrag.

Dagen i en bild och en tanke 60/100 (men vem räknar längre?)

Den verklighet jag lever i formar mina ställningstaganden, mina referenser blir hållpunkter för de normer jag bygger min värdegrund på och omkring. Min verklighet är min att äga men också enda möjligheten till att möta andra människor på en gemensam arena. Jag har min verklighet, du har din verklighet. Ibland olika sanningar om samma händelser. Vi såg allt och hörde allt samtidigt men våra verkligheter skapar en tolkning som är vår enskilda sanning. Ändå skapar vi en gemensam arena där vi är eniga eller oeniga om den gemensamma spelplanen – platser vi möts på. Det jag bär med mig formar det jag vill utmanas i. Nyfikenhet eller likgiltighet. Iver eller avvaktande. Öppenhet eller skepsis.

Jag är så tacksam över alla människor omkring mig som bär in andra normer och värden i min tillvaro, som representerar en verklighet olik min egen där jag får vara nyfiken, nybörjare eller bara lära mig tänka och se på saker annorlunda. Det hjälper mig, och har hjälpt mig många gånger på jobbet där familjekonstellationer ser ut precis hur som helst och helt olik min egen bakgård. Jag behöver aldrig gilla det du gillar, inte förstå saker som du förstår dem. Men jag måste alltid försöka att förstå utifrån din horisont. Det har med människovärde att göra. Våra enskilda och gemensamma människovärde. 

#blogg100 #kärlekochrespekt 

Vår skola tar på en ny kavaj.

Idag har vi haft öppet hus på vår skola. För första gången på många år (om jag förstått rätt) har vi haft öppet hus för föräldrar och elever som ska börja 7an hos oss i höst. Det blev en väldigt lyckad kväll!

Efter ett knappt läsår får jag äntligen börja skapa en agenda som jag äger tillsammans med skolans personal. Vi lever inte längre efter någon annan rektors organisation. Det är min, vår. Vår skola tar på en ny kavaj. Och det är vi som jobbar här nu och framgent som bestämmer färg, fickor och sömmar. Det är vi som tar över tillsammans. Jag behöver inte längre genomföra någon annans agenda. Vi skapar en egen som är min att försvara och förklara. Äntligen. Det är så stort! 

Dagen i en bild och en tanke 58/100

Vi stod i entrén, jag och biträdande rektor, handhälsade på alla som kom. Höll elevernas hand lite extra, hukade oss lite för att komma i samma ansiktshöjd, presenterade oss med namn och titel, frågade om deras namn, vilken skola de går på nu och att ‘vad roligt att du är här ikväll’. Lite längre in i skola lotsades alla vidare till informationssalen. Den blev överfull. Vi fick öppna ett klassrum till, och ett till för att fylla på med stolar. 

Vi delade på oss, biträdande körde en presentation i ett rum, jag i en annan. En kort kort presentation om lärartäthet, behöriga lärare och gymnasiebehörighet alla punkter jmf med riket. Vi har inget att skämmas för där! Vi berättade om vårt fokus på trygghet och studiero, om visionen och att klassindelningen kommer att vara klar i mitten/slutet av maj, att vi verkligen såg fram emot att de skulle komma till oss i augusti och att vi är glada att de kom idag.

Och det slår mig plötsligt under rundvandringen efter presentationen att det här är det första synliga steget av min egen organisation. Biträdande och jag har tagit vårt första gemensamma synliga steg i en organisationsförändring som märks utanför skolhuset. Det är stort. Glädje! 

#blogg100 #rektor #glädje

Det här var en riktigt bra skitdag

Jag försov mig. Jag hällde ut mitt morgon-te i knät. Jag vidbrände min middagsmat. Men på det stora hela blev mellanpartiet bra.dagen i en bild och en tanke 57/100

Det är sällan jag försovit mig, har inte hänt ens tio gånger i hela mitt liv tror jag. Om man bortser från när jag gick i 8an för då kan jag inte riktigt minnas att jag ens gick upp faktiskt.

Anpassningsbar är ett ord som följt mig hela dagen. Hur lätt man ändå anpassar sig efter nya fakta. Vaknar sent, man skyndar. Elever saknas, man letar. Lärare sjuk, man hittar vikarie. Elev slår ut tand, man samordnar rätt personer till tandläkaren. Myndighet begär in information med kort deadline, man levererar. Möbler går sönder, man köper nya. Skrivvakt saknas, man vikarierar. Myndighet kallar till möte, man roddar om i sin egen kalender. Någon är sen till ett avtalat möte, man väntar. Någon är arg och skriker, man väntar ut. Man kan klaga men det är ingen gångbar väg, det hjälper aldrig att klaga. Man får lära sig att hantera vardagen. Man kan härda ut, eller man kan aktivt betrakta och anpassa sig. Kostar mindre energi. Idag har verkligen varit en sån dag.

Vissa dagar liksom bara får leva sitt eget liv, man är som gisslantagen. Ett offer för både egna och andras omständigheter. En skitdag kan bli bra. Det är lite av ett val man kan göra. Oftast.

#blogg100

Törs du använda hela spelytan på jobbet, rektorn?

De senaste veckorna har jag funderat mycket på friutrymmen i olika sammanhang. Jag måste få släppa ut det.

Dagen i en bild och en tanke 56/100

Jag har förmånen att ha kloka och diskussionsbenägna rektorskolleger här i Sävsjö, några av oss delar både organisatoriska och pedagogiska intressen och i viss mån personal. För en tid sedan fick jag den här skissen av en kollega när vi pratade om vad alla i styrkedjan kan göra och vad vi gör i realiteten. Lärare inbegripet. Politiker inbegripna.

Den grå rutan är ditt uppdrag i grunden. Det orangefärgade är allt annat som också görs i en enhet där vi har vårt uppdrag och som vi dels ska dela på, dels utforska eftersom det är i det orangefärgade som det utvecklande ligger. Det som vi ännu inte kan, vet eller behärskar. På både personlig nivå och rent verksamhetsutvecklande. Det är i det orangefärgade som vi ska arbeta när vi arbetar med det systematiska kvalitetsarbetet. Analysen i det grå, nästa steg utanför.

Jag tänker att man lätt kan översätta det till organisation, till medarbetares förmåga, intresse eller olust inför att vilja eller våga göra mer än det grundläggande i sitt uppdrag. 

Jag tänker att jag kan se det som frirummet för mig som rektor där det grå är basen utifrån kommunalt uppdrag och att det oreangefärgade är skollagen. Och skollagen trumfar i viss mån kommunallagen när det gäller rektors ansvar och möjlighet att utveckla och förändra/förvalta och röra sig på ett makalöst stort område och ändå göra rätt. Det är ju en svindlande tanke!

#blogg100

55/100 Ordlös efter en dag i fullt flow

Dagen i en bild och nu checkar jag ut för idag.

#blogg100

Vad tänker kungen när han flyger in över landet?

Vi har varit på minisemester i Berlin med en av familjens goda vänner. En erfaren Berlinresenär som verkligen delat med sig av stadens ”måsten och låt bli”. Vi har haft några riktigt fina dagar, mött våren och tittat på folk medan det druckits öl på uteservering. Idag var det hemresedag. Borta bra men hemma bäst och allt det där.

Dagen i en bild och en tanke 24/100

Flyget ropades ut i tid men gaten öppnade aldrig. Det var ett himla pysslande och fixande för gatepersonalen. Boarding flyttades fram utan vidare info. En halvtimme försenade satt alla äntligen i planet – äntligen – då rullade en ansenlig mängd bilar upp vid planet och inga mindre kungaparet med följe rasslar upp för trappan. 

Takeoff. Lugn flight. Landning.

När planet är intaxat reser sig ALLA som en man – ni vet hur det är, alla står upp medan planet dockar och dörren öppnas. SÄPO markerar mot närgångna att det är totalt inte tillåtet. Det är då jag börjar fundera över Kungen.

Vad tänker han när han flyger in över riket? Allt det här är mitt? Det här är mitt rike? Så tänker jag när jag ser ut över havet hemma, att allt jag ser äger mitt öga. Havet äger sig själv, men hur är det med Carl Gustav…

Och där i planet, drottningen skuttar hukande ut ur planet och Kungen ser åt alla håll utom in i planet. Och jag undrar varför han inte bara tittar ut över kabinen, lyfter handen till en hälsning och säger Välkommen till Sverige, typ. Det hade jag gjort. Om jag va’ kung.

#blogg100 Foto: Morris Ahlstrand

Vilken bakelse vill du vara?

Överflöd och armod präglar denna helg. Turisten i krigshistoriens spår boostar i shoppingstråkens enorma utbud.

Dagen i två bilder och en tanke 53/100

Livet bland människor är som en vandring mellan bakelser. Den ena bakelsen märkligare än den andra. Sötare, beskare, saltare eller mer spritindränkt. En del taggiga andra glansiga, arga blåbär och jordgubbsfärgade vallningar. Giftigt gröna som nån nästan förträngd morrhoppa eller ljuvligt rosa med bitter insida som en förgrämd gammal granne för länge sedan.

#blogg100

Idag har jag spanat på män som pekar

Dag två här i Berlin har på alla sätt och vis varit innehållsrik. För er som läser mina inlägg minns kanske den om kvinnor som pratar i bil, här kommer ett inlägg om män som pekar, och det är inte statyer i brons jag menar.

Dagen i en bild och en tanke 52/100

Som turist har man ju inte så mycket att sysselsätta sig med än att se sig omkring. Bland dagens alla ”to do”  här i Berlin har en och annan man passerat blickfånget. Det är här jag upptäcker något jag sett i flera år. Män som pekar ut saker i sin omgivning med en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Inte helt sällan finns en kvinna i den pekande mannes närhet och ganska ofta till synes heeeelt ointresserad av det utpekade monumentet/huset/djuret/trädet eller vad det nu kan vara. Ibland finns tack och lov en mindre vetande yngre familjemedlem som på ren instinkt lyssnar till mannens omvärldskunskap och bekräftar pekande till än höger än vänster. 

Det här är ett intressant fenomen, säkert kan man koppla ihop beteendet med andra genom tiderna manliga härskartekniker. Jag vill vara tydlig med här att detta inte är menat som en provokation mot någon allvetande man, det är mer en observation av en relativt internationell företeelse. Se er omkring vet’ja. Börja på jobbet får ni se, eller i familjen om ni har en sådan. Berätta sedan vad ni upptäcker.

Vad är det som driver män till att förklara världen för sin omgivning? Vad är det som driver dem? Jag vill gärna veta.

#blogg100

En allvarsam turistfälla

Jag tillbringar några dygn i Berlin och gör vad alla nybesökare gör, kollar alla kända landmärken.

Dagen i en bild och en känsla 51/100

Mannen vid Checkpoint Charlie ser rakt in i kameran. Det gör nåt med mig, han är intensiv i hela sin uppenbarelse. På ett obehagligt sätt men samtidigt vänlig när jag passerar nån halvminut senare. Men jag blev omskakad. Känner en viss olust att på 2017talsvis på reflex fota allt som är intressant. Gör det ändå. Det skaver. Historien eller kanske historierna, i plural, skaver.

Brandenburger Tor – så imponerande, så betagande i motljus och så sjukt att vi är hundratals, kanske tusentals som står där och fotar samtidigt. Med selfiepinnar i ena handen och en BigMac i andra. 

Vi gick en vända längs en bevarad del av muren. Här grep verkligen historiens mörkare drag tag i tanken, ni har kanske upplevt det själva? när insikten blir som ett hål i tidsväven och man SER det förflutna i en glimt – sen är det lika hastigt borta. Att människor med makt kan vara så gemena och elaka mot andra människor. Att vi aldrig lär oss. Av historien.

Här går vi turister sida vid sida, minns, förstår och förstår inte. Vi delar ett historiskt mörker och ljus samtidigt som selfiepinnarna åker upp och ihop. En allvarsam turistfälla, en del av samtiden. Men lite skaver det. I mig.

#blogg100

Hej Berlin!

Nu blir det Berlin några dagar. Kanske brister jag i min #blogg100-utmaning, kanske inte. Men oavsett så är jag tillbaka inom kort med reflektioner om tysk skola och lite annan högst personlig centraleuropeisk omvärldsbevakning. 

Auf wiedersehen.

#blogg100

Att hävda besittningsrätt till dåtid genom att motfråga utveckling

Dagens #blogg100 blir en recyklad text från april 2015. Jag tycker den håller än. Du hittar den här. Och det blir ingen bild idag. Tiden räckte inte. Men texten ärhyfsat provocerande, det väger upp.

En bilstudie

Jag är väldigt intresserad  av bilar. Jag kör mycket bil, har alltid gjort. Bilintresset gör ju också att jag studerar bilar när jag ser dem, kollar extrautrustning, benämningar, synliga avgassystem, inredning och allt som är synligt för ögat utom möjligen färgen. Jag kollar naturligtvis förare också, hur de hänger ihop med sitt fordon. Men just idag funderar jag över passageren i framsätet.

Dagen i en bil(d) och en fundering 48/100

Jag har under flera år funderat på kvinnliga passagerare till manliga förare. Jag undrar vad de pratar om. Inte sällan faktiskt, möter man bilar där en sammanbiten eller till synes utloggad man framför ett fordon med en kvinna på passagerarplatsen som pratar och gestikulerar intensivt. Vad pratar hon om? brukar jag tänka. Varför är mannen så till synes inaktiv?

Sällan är det tvärtom, faktum är att om mannen sitter bredvid och kvinnan kör så pratar hon och gestikulerar hon också mer än sällskapet. Vad säger hon?

Om man kunde samla alla ord från bilresor…jag undrar om det skulle gå att utröna någon slags standard på samtalsämnena. Jag funderar på om det är logisktiska familjefrågor som dryftas, ekonomi, dagen på jobbet, barnen, vad ska ske i helgen och såvidare.

Kolla får ni se. Det är mest kvinnorna som pratar i bilarna. Det är SÅ intressant.

#blogg100 och favoritbilen just nu är Tesla.

Klickar på *skicka*, år två är slut på RUT.

Helgens dekadens är slut. Det var bara att krypa upp ur påskägget och ner i den systematiska kvalitetsstudien som ska in till rektorsutbildningens slutexamination om ett par veckor. Deadline är fredag men jag är typ klar. Helt slut och färdigfiffade referenser och fotnötter.

Dagen i en bild och en tanke 47/100

Slutuppgiften på rektorsutbildningens andra år ska in. Jag har gjort min läxa, jag har läst alla böcker, jag skrivit alla pm och nu ska det sista klämmas in på 3000 ord. En halvårsstudie ska levereras med analys och resultat och självklart kopplas till det vetenskapliga och erfarenhetsbeprövade. Roligt och svinjobbigt.

Konstaterade på kvällens promenad med  yngsta sonen att studietrötthet är samma i honom som den jag känner. Kul med beröringspunkter och samförstånd. Jag har pluggat oavbrutet sedan 2001 och jag är så sjukt trött nu. Allra mest på det akademiska tugget och rundgången, det händer ju absolut väldigt lite utmanande nytt. Men jag vet att när rektorsutbildningen är över om ett drygt år kommer jag ändå att känna suget inför hösten. Möjligen tar jag ett sabbatsår, sannolikt inte. Men just nu, precis idag trycker jag på *skicka* och år två på RUT är förhoppningsvis och sannolikt över. 

#blogg100 #jagärnöjd

Frosseri – syndigt gott

Dagen i en bild och en tanke 46/100

Svensken äter i genomsnitt 16 kilo godis per person och år. Jag har just ätit mina första 15. Allt väl. Ser fram emot jul då det 16e ska ner.
#blogg100