Tack, farväl och hejdå!

Jag visste redan när jag gick in i det här varje-dag-skrivandet att det var en risk att jag nog skulle bryta det. Jag kan liksom för mitt liv inte se att mitt tänkande och vridande och vändande på tankar och företeelser skulle vara till intresse för någon. 

Läsekretsen har varit förvånansvärt stabil på runt 50 pers och runt 100 visade texter från andra datum så gott som varje dag. Det är väldigt förvånande hög siffra för lite lösa tanketrådar. Tänker jag.

Jag återgår till mina mer modesta intervall, sådär nån gång i månaden. Det ser jag fram emot. Följ gärna.

Så då blir det dagens bild och en tanke 61-100/100 i ett slag liksom

Så farväl på ett tag. Tack för hejarop, ifrågasättande och samtal i text. Jag har lärt mig att genom bloggande varje dag finner jag nya kontaktytor, fler än jag har kunnat hantera faktiskt. Några av er har erbjudit nya arenor att verka på, jag är ödmjukt förvånad och lite starstrucked.

Jag har förstått att genom skrivande så vänjer man sig att skriva mer, i andra forum. Det är vinsten skulle jag vilja påstå. Så skriv av hjärtans lust allihopa, det är ett bra sätt att sortera tankar och dagar på. Det är en träningsskola för att ännu bättre formulera sig på jobbet – om man nu har ett skrivarbete.

Så farväl, tack och hejdå. Låt oss använda vår gemensamma tid till något annat, kanske mer introvert eller mer på riktigt-umgås ansikte mot ansikte. 

Tack, farväl och hejdå☀️

#blogg100

Min verklighet är min verktygslåda

Idag har jag varit och nosat på en färsk bebis. En kär vän och hans man har fått sitt första barn. Och jag fick äran att bli tilldelad titeln moster Sussie. Hjärtat sväller av lycka, en ära, ett hedersuppdrag.

Dagen i en bild och en tanke 60/100 (men vem räknar längre?)

Den verklighet jag lever i formar mina ställningstaganden, mina referenser blir hållpunkter för de normer jag bygger min värdegrund på och omkring. Min verklighet är min att äga men också enda möjligheten till att möta andra människor på en gemensam arena. Jag har min verklighet, du har din verklighet. Ibland olika sanningar om samma händelser. Vi såg allt och hörde allt samtidigt men våra verkligheter skapar en tolkning som är vår enskilda sanning. Ändå skapar vi en gemensam arena där vi är eniga eller oeniga om den gemensamma spelplanen – platser vi möts på. Det jag bär med mig formar det jag vill utmanas i. Nyfikenhet eller likgiltighet. Iver eller avvaktande. Öppenhet eller skepsis.

Jag är så tacksam över alla människor omkring mig som bär in andra normer och värden i min tillvaro, som representerar en verklighet olik min egen där jag får vara nyfiken, nybörjare eller bara lära mig tänka och se på saker annorlunda. Det hjälper mig, och har hjälpt mig många gånger på jobbet där familjekonstellationer ser ut precis hur som helst och helt olik min egen bakgård. Jag behöver aldrig gilla det du gillar, inte förstå saker som du förstår dem. Men jag måste alltid försöka att förstå utifrån din horisont. Det har med människovärde att göra. Våra enskilda och gemensamma människovärde. 

#blogg100 #kärlekochrespekt 

❤Hofgårdsskolan.

Jag har haft en underbar vecka på jobbet! Flow, är ett bra ord. Lätt och smärtfritt har det inte varit, men spännande och utmanande och alldeles alldeles underbart! Det är värt att fira med en fredagsskonjak av bästa kvalitét här på Styrbord.

Dagen i en bild och en tanke 59/100

Vår skola är ett myller av magi! Elever med drömmar som bärs av engagerade pedagoger, förväntansfulla lärare som möter nyfikna och i viss mån trötta tonåringar, fritidsledare som brer mackor i fiket till de som missat frukost och en skolsköterska som är så närvarande i mötena med eleverna att hon glöder av energin de ger tillbaka.

Den här veckan har vi haft en årskull på prao, en superSYO har roddat med praktikplatser hos företag på orten där vårt eget marknadsvärde stiger för varje årskull de tagit emot under året. Vi har haft öppet hus för våra nya 7or och personal från alla yrkesgrupper visade runt och svarade på frågor. Det har bedrivits utvecklingssamtal, hundra och åter hundra samtal har förts mellan elever, lärare och vårdnadshavare om kunskap och utveckling, om livsmål och leda, om drömmar och längtan.

Det har pusslats med scheman för nästa läsår, det har genomförts överlämningssamtal mellan vår skola och elev-levererande skolor inför hösten. Och som kröning av fredagen åkte en stor grupp elever iväg till Polen med sin konfirmationsgrupp för att bland annat besöka Auswitch.

Vår skola. Min skola. Den vore ingenting utan de fantastiska personer som arbetar där varje dag. Elever och personal. Alla bär vår skola och skapar framtidsmagi. Tillsammans. #tillsammans. Koden är relationell pedagogik, i alla led.

Min skola med fantastiska medarbetare, alla yrkesgrupper, alla elever. Utan dem vore jag ingenting. Min skola är en sann glädje!

Mina lärare är bäst! Våra elever är de bästa❤

#blogg100

Vår skola tar på en ny kavaj. 

Idag har vi haft öppet hus på vår skola. För första gången på många år (om jag förstått rätt) har vi haft öppet hus för föräldrar och elever som ska börja 7an hos oss i höst. Det blev en väldigt lyckad kväll!

Efter ett knappt läsår får jag äntligen börja skapa en agenda som jag äger tillsammans med skolans personal. Vi lever inte längre efter någon annan rektors organisation. Det är min, vår. Vår skola tar på en ny kavaj. Och det är vi som jobbar här nu och framgent som bestämmer färg, fickor och sömmar. Det är vi som tar över tillsammans. Jag behöver inte längre genomföra någon annans agenda. Vi skapar en egen som är min att försvara och förklara. Äntligen. Det är så stort! 

Dagen i en bild och en tanke 58/100

Vi stod i entrén, jag och biträdande rektor, handhälsade på alla som kom. Höll elevernas hand lite extra, hukade oss lite för att komma i samma ansiktshöjd, presenterade oss med namn och titel, frågade om deras namn, vilken skola de går på nu och att ‘vad roligt att du är här ikväll’. Lite längre in i skola lotsades alla vidare till informationssalen. Den blev överfull. Vi fick öppna ett klassrum till, och ett till för att fylla på med stolar. 

Vi delade på oss, biträdande körde en presentation i ett rum, jag i en annan. En kort kort presentation om lärartäthet, behöriga lärare och gymnasiebehörighet alla punkter jmf med riket. Vi har inget att skämmas för där! Vi berättade om vårt fokus på trygghet och studiero, om visionen och att klassindelningen kommer att vara klar i mitten/slutet av maj, att vi verkligen såg fram emot att de skulle komma till oss i augusti och att vi är glada att de kom idag.

Och det slår mig plötsligt under rundvandringen efter presentationen att det här är det första synliga steget av min egen organisation. Biträdande och jag har tagit vårt första gemensamma synliga steg i en organisationsförändring som märks utanför skolhuset. Det är stort. Glädje! 

#blogg100 #rektor #glädje

Det här var en riktigt bra skitdag

Jag försov mig. Jag hällde ut mitt morgon-te i knät. Jag vidbrände min middagsmat. Men på det stora hela blev mellanpartiet bra.dagen i en bild och en tanke 57/100

Det är sällan jag försovit mig, har inte hänt ens tio gånger i hela mitt liv tror jag. Om man bortser från när jag gick i 8an för då kan jag inte riktigt minnas att jag ens gick upp faktiskt.

Anpassningsbar är ett ord som följt mig hela dagen. Hur lätt man ändå anpassar sig efter nya fakta. Vaknar sent, man skyndar. Elever saknas, man letar. Lärare sjuk, man hittar vikarie. Elev slår ut tand, man samordnar rätt personer till tandläkaren. Myndighet begär in information med kort deadline, man levererar. Möbler går sönder, man köper nya. Skrivvakt saknas, man vikarierar. Myndighet kallar till möte, man roddar om i sin egen kalender. Någon är sen till ett avtalat möte, man väntar. Någon är arg och skriker, man väntar ut. Man kan klaga men det är ingen gångbar väg, det hjälper aldrig att klaga. Man får lära sig att hantera vardagen. Man kan härda ut, eller man kan aktivt betrakta och anpassa sig. Kostar mindre energi. Idag har verkligen varit en sån dag.

Vissa dagar liksom bara får leva sitt eget liv, man är som gisslantagen. Ett offer för både egna och andras omständigheter. En skitdag kan bli bra. Det är lite av ett val man kan göra. Oftast.

#blogg100

Törs du använda hela spelytan på jobbet, rektorn?

De senaste veckorna har jag funderat mycket på friutrymmen i olika sammanhang. Jag måste få släppa ut det.

Dagen i en bild och en tanke 56/100

Jag har förmånen att ha kloka och diskussionsbenägna rektorskolleger här i Sävsjö, några av oss delar både organisatoriska och pedagogiska intressen och i viss mån personal. För en tid sedan fick jag den här skissen av en kollega när vi pratade om vad alla i styrkedjan kan göra och vad vi gör i realiteten. Lärare inbegripet. Politiker inbegripna.

Den grå rutan är ditt uppdrag i grunden. Det orangefärgade är allt annat som också görs i en enhet där vi har vårt uppdrag och som vi dels ska dela på, dels utforska eftersom det är i det orangefärgade som det utvecklande ligger. Det som vi ännu inte kan, vet eller behärskar. På både personlig nivå och rent verksamhetsutvecklande. Det är i det orangefärgade som vi ska arbeta när vi arbetar med det systematiska kvalitetsarbetet. Analysen i det grå, nästa steg utanför.

Jag tänker att man lätt kan översätta det till organisation, till medarbetares förmåga, intresse eller olust inför att vilja eller våga göra mer än det grundläggande i sitt uppdrag. 

Jag tänker att jag kan se det som frirummet för mig som rektor där det grå är basen utifrån kommunalt uppdrag och att det oreangefärgade är skollagen. Och skollagen trumfar i viss mån kommunallagen när det gäller rektors ansvar och möjlighet att utveckla och förändra/förvalta och röra sig på ett makalöst stort område och ändå göra rätt. Det är ju en svindlande tanke!

#blogg100

Vad tänker kungen när han flyger in över landet?

Vi har varit på minisemester i Berlin med en av familjens goda vänner. En erfaren Berlinresenär som verkligen delat med sig av stadens ”måsten och låt bli”. Vi har haft några riktigt fina dagar, mött våren och tittat på folk medan det druckits öl på uteservering. Idag var det hemresedag. Borta bra men hemma bäst och allt det där.

Dagen i en bild och en tanke 24/100

Flyget ropades ut i tid men gaten öppnade aldrig. Det var ett himla pysslande och fixande för gatepersonalen. Boarding flyttades fram utan vidare info. En halvtimme försenade satt alla äntligen i planet – äntligen – då rullade en ansenlig mängd bilar upp vid planet och inga mindre kungaparet med följe rasslar upp för trappan. 

Takeoff. Lugn flight. Landning.

När planet är intaxat reser sig ALLA som en man – ni vet hur det är, alla står upp medan planet dockar och dörren öppnas. SÄPO markerar mot närgångna att det är totalt inte tillåtet. Det är då jag börjar fundera över Kungen.

Vad tänker han när han flyger in över riket? Allt det här är mitt? Det här är mitt rike? Så tänker jag när jag ser ut över havet hemma, att allt jag ser äger mitt öga. Havet äger sig själv, men hur är det med Carl Gustav…

Och där i planet, drottningen skuttar hukande ut ur planet och Kungen ser åt alla håll utom in i planet. Och jag undrar varför han inte bara tittar ut över kabinen, lyfter handen till en hälsning och säger Välkommen till Sverige, typ. Det hade jag gjort. Om jag va’ kung.

#blogg100 Foto: Morris Ahlstrand

Vilken bakelse vill du vara?

Överflöd och armod präglar denna helg. Turisten i krigshistoriens spår boostar i shoppingstråkens enorma utbud.

Dagen i två bilder och en tanke 53/100

Livet bland människor är som en vandring mellan bakelser. Den ena bakelsen märkligare än den andra. Sötare, beskare, saltare eller mer spritindränkt. En del taggiga andra glansiga, arga blåbär och jordgubbsfärgade vallningar. Giftigt gröna som nån nästan förträngd morrhoppa eller ljuvligt rosa med bitter insida som en förgrämd gammal granne för länge sedan.

#blogg100

Idag har jag spanat på män som pekar 

Dag två här i Berlin har på alla sätt och vis varit innehållsrik. För er som läser mina inlägg minns kanske den om kvinnor som pratar i bil, här kommer ett inlägg om män som pekar, och det är inte statyer i brons jag menar.

Dagen i en bild och en tanke 52/100

Som turist har man ju inte så mycket att sysselsätta sig med än att se sig omkring. Bland dagens alla ”to do”  här i Berlin har en och annan man passerat blickfånget. Det är här jag upptäcker något jag sett i flera år. Män som pekar ut saker i sin omgivning med en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Inte helt sällan finns en kvinna i den pekande mannes närhet och ganska ofta till synes heeeelt ointresserad av det utpekade monumentet/huset/djuret/trädet eller vad det nu kan vara. Ibland finns tack och lov en mindre vetande yngre familjemedlem som på ren instinkt lyssnar till mannens omvärldskunskap och bekräftar pekande till än höger än vänster. 

Det här är ett intressant fenomen, säkert kan man koppla ihop beteendet med andra genom tiderna manliga härskartekniker. Jag vill vara tydlig med här att detta inte är menat som en provokation mot någon allvetande man, det är mer en observation av en relativt internationell företeelse. Se er omkring vet’ja. Börja på jobbet får ni se, eller i familjen om ni har en sådan. Berätta sedan vad ni upptäcker.

Vad är det som driver män till att förklara världen för sin omgivning? Vad är det som driver dem? Jag vill gärna veta.

#blogg100