Om att klippa törnen på barnens väg

Jag står här och klipper törnen av rosor. Inför morgondagen. Imorgon tar sonen studenten. Det är lätt att fastna i en av livets många backspeglar och memorylanes. Jag klipper några taggar till. Minns hårt och lätt, svårt och mjukt. Barnaarmar om min hals på dagis efter en dag åtskilda av jobb och förskola, jag minns ångesten i barnabröst när betyg blev utskåpande och när liten kämpade med att se sig som en fullgod människa när betygen sorterade i kompisgänget. Jag tänker på innebandypokaler, orrienteringsresor och segelläger. Jag minns alla törnen jag klippt på barnens väg genom livet på väg till studenten. Var det ens nödvändigt? Varför gör jag det nu i bokstavlig mening?

Jag klipper lite till. Imorn ska rosorna hängas runt hals och vila mot studentens bröst. Jag tänkte i affären att de här taggarna skulle göra ont om jag inte tar bort dem. Omtanke? Tramsigt? Det som inte dödar härdar och allt det där. Men jag tänker här och nu att alla taggar vi klipper bort i andra sammanhang kanske är just de där som härdar utan att döda. Kanske inte ens dödar självkänslan…
Under åren som gått har jag sällan (men jag har absolut ibland likt en tigrinna) gått in protesterat,  styrt och ställt i till exempel skolans organisation, gruppindelning, klassindelning, val av klassföreståndare, val av skola med mera med mera. Jag har medvetet försökt att låta bli det, och oftast lyckats. Det beror på att jag en gång under en föreläsning hörde att de barn som klarar sig sämst i skolan av noormalpresterande elever är de vars föräldrar lägger sig i hela tiden. Och en sån ville jag absolut inte bli. Jag tror det har besparat mig några klipp på barnens rosenvägar. Om ni fattar? 

Det har gått bra för sonen. På dagis 5 underbara år, 1-3 på lågstadiet fantastiskt, 4-6 så sopig period, 7-9 sonen var happyhappy men vi föräldrar inte alls särskilt lugna, gymnasiet vilket fantastikst hittepå! För morgondagens student. 

Imorgon är det student. Jag är så tacksam för mina barn *klipp* de har utvecklats till inkännande, kloka, livsglada, trygga och tydliga individer. Jag må ha tagit taggar av törnen för att i god tro skydda dem från trista upplevelser *klipp*. Jag har väckt, kramat och kokat varm choklad  stor sett varje morgon de senaste tio åren *klippklippklipp*

Men jag har också tvingat ner dem i armod och stress, jag har haft perioder där alla törnen suttit kvar. Kanske för att jag valt smärta åt dem genom att utkräva ansvar och konsekvens. Kanske också för att jag inte kunnat förutse en annalkande fara och törnet har skurit djupt in i deras tillvaro. Det bekymrar mig int, det är inget jag ångrar. Jag tänker att det har danat dem, lärt dem att göra smartare val andra gånger. Det har bidragit att forma deras personligheter. De har fått möta faror och farhågor ansikte mot ansikte och det har stärkt dem i mod och klokhet. De har prövats i tillit till oss föräldrar i sammanhang där vi alla upplevt törnen som ingen på förhand kunde förutse. De har också tränats i villkorslös kärlek genom tillitsprövande upplevelser. Det hör till. Det är kanske också ett slags törne? Kanske klipper vi för ofta, funderar jag på här och nu. Kanske kunde jag ha sparat några törnen genom åren ändå, låteit dem ta lite mer smällar, låtit dem härdas ännu lite till? 

Jag står här på styrbord och klipper för att det 19åriga bröstet inte ska bli en zon för taggar från utsidan. Jag vill och önskar för studenten imorgon där han står på ett flak och skriker skolfrihetens lov att inget ska sticka honom på vare sig in- eller utsida. Jag önskar för honom en milstolpe av inre tillfredsställelse, en dag där alla hans förmågor i socialt samspel kommer till sin absoluta rätt eftersom de törnen vi klippt fram till nu har haft syftet att göra honom till den omtänksamma, solidariska, trygga och framtidsbenägna person han är.

Gästbloggande 9c Hofgårdsskolans klasskamp

Klasskampen mellan årets avslutande 9or fortsätter. Här är det 9c som inkasserar poäng till sin klass genom att skriva om en dag på Hofgårdsskolan.

 

img_3910-1

En dag som elev på Hofgårdsskolan

Denna måndagen var inte som en vanlig måndag. Det brukar i vanliga fall vara en seg och ganska tråkig dag, då man tillskillnad från helgen måste gå upp tidigt till exempel. Den här måndagen var HELT annorlunda.

Vi började skoldagen med att inleda vår kulturvecka med ett föredrag av Tommy Josefsson som handlade om främlingsrädsla. Han berättade bland annat om varför man beter sig som man gör när man träffar nya kulturer/människor. Tommy hade en härlig energi och man blev verkligen motiverad av föredraget. Denna veckan kommer fortsätta med att vi ska få lära oss arabiska och persiska, även att få testa på lite olika aktiviteter från dessa kulturer.

Detta tycker vi är superbra då det lätt uppstår en ”vi och dem” situation för att man inte riktigt känner till varandra och kanske till och med tycker att det är lite läskigt när det kommer något nytt in i sin säkerhetsbubbla. Speciellt nu när det de senaste åren har tillkommit en del flyktingar som vill bli en del av vår skola och samhälle. Det här kommer att hjälpa många och vi uppskattar verkligen att skolan arrangerar veckor som dessa.

Något annat som gjorde denna måndagen mycket speciell var att alla (mer eller mindre) hade i veckor, dagar och timmar planerat, fixat kostymer och sminkat sig inför den traditionella spexdagen som alla 9or sett fram emot sedan man börjat högstadiet. En väldigt stor del av alla 9or hade klätt ut sig. Folk var utklädda till allt från mjölkpaket till Pippi Långstrump och zombie cheerleaders.

Alla hade varit kreativa och hittat på dräkter som var både fina och lite roliga, man blir helt enkelt glad av att se så många kunna uttrycka sin påhittiga sida. Dagar som dessa gör att man kan lämna sina vanliga rutiner för en dag och släppa loss för att bara ha roligt. Man märker även att de lägre klasserna tycker att det är roligt att titta på hur vi 9or ser ut vilket även gör att de känner sig mer välkomna och känner att vi 9or inte är så stora trots allt. Det gör ofta även att de motiveras att klä ut sig och bjuda på sig själva vilket både stärker självförtroendet och gör folk glada.

Det enda negativa med tillfällen som dessa är att klassens sammanhållning blir ännu bättre, vilket gör att man kommer att sakna sina klasskompisar ännu mer när man slutat 9an, men många kommer troligen att hålla kontakten även efter högstadiet.

För tillfället håller vi även på med en annan (rätt ny) tradition vilket är 9ornas klasskamp. Det går ut på att alla 9or får 44 uppdrag som det får 1,5 vecka på sig att lösa och får olika många poäng beroende på vilket uppdrag. Exempel på uppdrag är allt ifrån ”åk vattenrutschbana” till ”ta en selfie med kung Carl XVI Gustaf”. Detta får vi givetvis inte göras under lektionstid men vi har lagt ned en del raster på att sköta uppdragen. Detta tycket vi är superkul och det sammansvetsar verkligen klassen. Även detta bra ett sett för de lägre klasserna att vi inte är så ”coola” (om någon trodde det) och många har nog skrattat åt oss när vi gjort dessa uppdrag.

Vi i 9c och vi tror att vi talar för alla nior är mycket tacksamma för att vi får ha sådana här aktiviteter som gör att alla kan få bryta lite mönster och känna hur kul man kan ha det även om vi börjat tröttna på varandra efter 3 år.

Vi hade även ett antal vanliga lektioner idag. Det känns dock skönt nu för nu är den sista slutruschen över och det är ganska lugnt på lektionerna. Vi har haft lite betygssamtal och även kompletterat inför slutbetygen det senaste vilket gett oss mycket utrymme till att reflektera och utveckla de sista små arbetena innan betygen sätts.

Det är sådana här små tillfällen som gör att man kommer se tillbaka på sin tid på Hofgård med ett leende på läpparna. Små saker som enkla (men viktiga) föredrag, roliga tävlingar och glädjespridande spexdagar.

Detta var en rolig och lite annorlunda dag som elev på Hofgårdsskolan.

9c