Jag behövde alltså inte den där stora villan trots all oro om precis motsatsen.

Vill dela en tanke, eller om det kanske blir två.

Vi har dragit upp vår stora lilla familj i ett litet litet radhus på dryga 80 kvm i fyra plan under drygt 20 år. Våra barn har inga andra egna-hems-referenser egentligen och därför har det fungerat hyfsat smärtfritt att bo lite trångt

När barnen var små letade vi ett större hus. Särskilt jag nojade över att de aldrig skulle vilja ta hem kompisar om vi bodde för trångt. Jag hade fått för mig att vi behövde ett hus där barnen skulle få egna rum, jag ett arbetsrum och maken ett syrum – och borde vi inte ha ett lekrum i en gillestuga för barnen och deras kompisar? Ett hus med stora ytor när släkt och vänner samlades. Särskilt födelsedagar och stora helger. Under en lång tid ägnade jag sysselsättningen ”gå på husvisning” många helger och kvällar. Aldrig nöjd, aldrig tillräckligt snabb på budgivning eller med tillräckligt med pengar.

Vi hittade inget lika bra hus som det vi har. Vi kom också efter en del dealande till en punkt där vi inte tyckte det var värt pengarna med ett eller två extra rum. I vårt lilla hus kunde vi istället vara mer föräldralediga, få tid att odla på baksidan, resa ibland och leva lite mer. Vi la pengar vi fick över på att inreda smartare, renovera klokare och tänka konstruktivt vartefter behoven växlade med barnens stigande ålder.

Idag, när barn och flyttat ut och den sista är på väg ut, är jag så innerligt tacksam för att vi stod ut de där åren när många av våra vänner köpte hus (alltså till och med de eviga ungkarlarna köpte stora hus). Att barnen delade rum länge, att jag jobbade på jobbet (lärare) och att maken sydde i köket. Vårt smarta flervåningsradhus har fungerat för fester och kalas och många människor. Då ska tilläggas att närmsta familjen/släkten landar in på 25-26 personer.

Nu är det julhelg och barnen har partners och alla får plats här hemma. De går in och ut i det här lilla huset som det naturligaste i världen. De får plats. Livet levs mest runt köksbordet dagar som dessa. Det nära livet ger näring åt själen. Samtalen vattnar torra tankar och jag är så innerligt glad att vi bor precis exakt här.

Så om jag kunde skänka en enda stressad småbarnsförälder ett par tre råd skulle de vara – bo trångt, satsa på samtalen och tiden runt matlagning och lek. Vägra och orka strunta i villorna och bekantskapskretsens hets till större boenden med växande familjer. De egna barnen kommer ändå tro att det liv ni lever är det det normala och naturligt bästa.

Granen som alltid får hänga på väggen är på ren inspiration från Pettson och Findus-böckerna av Sven Nykvist. Allt går att lösa om man vill.

God fortsättning önskas från Styrbord.

Hur lockar man in ensamvargen i ramen?

Long time no blogg. Men det börjar äntligen locka lite igen, här kommer en kort fundering om lagspel. Mer som en fundering än som klar tanke.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över individualism i förhållande till utveckling. Såklart i förhållande till skola. Hur mycket individualism tål skolan att vi som jobbar där bejakar för oss själva, för enskilda individer eller för vad som är värt att bevara av trygghet framför säkerhet och juridisk förankring till förmån för känsla av att det funkar liksom bra ändå.

Jag är hyfsat övertygad om att de flesta av oss anser oss vara lagspelare. Att som anställda i ett företag eller skola anser oss förstå vad verksamheten behöver av mig som person i laget. Att känna motsatsen och att kanske hävda sin rätt till att stå utanför ett lag som måste vara sammansvetsat för framgång eller måluppfyllelse är sällan den väg någon av oss medvetet väljer som förväntat garanterad framgångsfaktor. Men det händer.

Det är de personligheterna som fått mig att fundera kring varför det kan upplevas som konflikt att förväntas gå in i ett styrt lagarbete när man vill tänka fritt och större ensam, eller iallafall vara patentägare på huren i ett lagarbete.

Hur får vi med oss ensamvargarna? Hur motiverar vi den som redan anser sig veta bäst? Går det att locka in dem i ramen? Och hur länge ska vi kämpa tillsammans och på vilket sätt? Och framför allt varför? Och utifrån vems varför, individen eller verksamhetens/företagets? Det här är frågor som ju gäller både vuxna och barn, inom företag, hemma eller/och i skola.

Hur många på en arbetsplats får den bekräftelse de anser sig förtjäna och är det vad som styr prestationen i alla lägen? Är lönen en ersättning för mig att vara där och göra min grej varje dag så bra jag kan eller är den ett skadestånd för att jag minsann aldrig är sjuk och alltid ställer upp när andra är borta? Jag har inte svaren, men frågorna rullar in som en briserande bomb med jämna mellanrum på kontoret.

Hur kommer vi vidare med de förfördelade så att de vill vara i laget framför att vara i jaget. Jag vet, plattitydvarning men ni fattar. Hur får vi ut dem som befinner sig i sitt snävaste hörn i intressetriangeln till den öppnare ytan utan att känna sig som en förlorare utan som den bättre lagspelaren hen egentligen behöver och sannolikt vill vara för att ranka upp i kollegebarometern.

Att slippa vara i (intresse-)konflikt kan vara ett val. Att välja att sluta upp med att oftast vara kontraproduktiv som maktmetod kan vara ett sätt att närma sig lagspel. Detta var dagens lösa tankar ur ett hjärnnystan av grubbel.