Några tankar om mentorskap

Idag har jag träffat den adept som jag är tilldelad genom ett mentorsprogram som jag ingår i. Det har varit en lärorik dag. För oss båda. Jag är helt slut, på ett bra vis.

Det här är en ung person som ännu formas av sina egna erfarenheter på det där viset man gör när allt är nytt och ledarskapet och chefsskapet nästan är samma sak och nyanserna däremellan är diffusare än någonsin senare. Att med ungdomens klarhet samtidigt självklart säga ”jo men så här är det” och få möta sitt påstående med den något längre livserfarenhetens berätta hur du tänker för att tillsammans få syn på att svart är sällan svart och vitt sällan vitt och att i skarven är det aldrig knivskarp.

Jag kan avundas ungdomens resa samtidigt som jag är så innerligt tacksam att vara på den andra halvan av livets ledarskap och chefsuppdrag. Att vara mentor och fylla det med lyssnande tystnad när adepten har bröstet fullt av händelser, tankar, känslor och frågor eller med reflekterande frågor och konkreta uppgifter när det behövs. En balansgång som kräver både mot, tålamod och en hel del egen reflektion. Att förstå frågan är halva svaret.

Idag träffades vi på Nationalmuseet i Stockholm och första uppgiften var för min adept att spana på folk. Se vilken blick de hade, hur de agerade och kunde man genom att titta och lyssna på människor utröna vilken typ av ledare de är? Kunde man få en hum om vilken typ av följare de är. Passiva följare, passiva ledare och kanske tydliga chefer – kunde vi se det? Ja självklart. Här fanns alla Karaktärstyper med sina tydliga drag. Ett museum är en sjö att ösa ur när man är mentor och vill tydliggöra allt från härskartekniker till medling via helt okomplicerade gruppstrukturer med eller utan offerkofta. Jag rekommenderar det varmt.

Adepten går ett ledarskapsprogram och i min uppgift som mentor finns friheten att anpassa samtal och uppgifter efter behov som uppstår. I vårt fall finns en överenskommelse om att det är reflektion över andras beteenden och förmågor kopplat till egna tanken, känslan och jaget som är intressant. Idag, mitt i långa trappan, satt vi och delade in besökarna i följare, ledare och medföljare. Vi tittade på deras ögon – var de öppna eller halvt slutna, tittade människorna ut i världen eller var de introverta? Och samtalet flöt lätt kring medarbetare i egna framtida grupper med förmågor till öppenhet eller slutenhet och om vad gör det med oss som ledare.

Det är lätt att föra samtal med en som vill föra samtal. Det är lätt att vara mentor till en som vill göra en inre resa. Det är utvecklande att vara mentor till en person som vill utvecklas tillsammans men som samtidigt förstår att de egna kunskaperna är till utveckling för mentorn. En ömsesidig resa. Ett förhållande som har ett slut.

Lite som när konstnären förstår att sluta måla på sin tavla när den inte kan bli bättre, lika viktigt är målet att mentor och adept blir jämlikar i relationen tänker jag. Idag pratade vi om drivet att vilja leda, om varför och om visionen med vårt respektive ledarskap. Vi pratade om ansvaret vi har att vi bör leva våra värderingar och om hur galna och irriterade medarbetare och vänner blir på den som hela tiden är i huvudet och i teorierna istället för att vara i sig själv och ha egna ståndpunkter och tankar man står upp för själv utan att peka på akademiska teorier eller filosofiska resonemang. Your language reflects your onthology och då är det bra om den är din egen världsbild så att tanke och handling sker i harmoni.

En lång och fin dag blev det. Vi har båda en läxa till nästa gång och det handlar om ett slags inre framework, alltså vilka inre modeller styr mina steg i vilka riktningar. Vart är jag på väg med mitt liv- och ledarskap och till vems glädje och enligt vilken och vilkas norm.

Ser redan fram emot nästa träff.

3 reaktioner på ”Några tankar om mentorskap

  1. Helena Roth januari 19, 2019 / 22:11

    Vilken ynnest det måtte vara att ha dig som mentor. Jag har ynnesten att vara din vän. Slår ganska högt i min värld det med! ❤

    Gillad av 1 person

    • Rektorn januari 20, 2019 / 07:24

      Tack Helena! Jo han säger att han ser fram emot våra möten så jag tror det ger en del. För min del ger det en hel del insikter om bland annat de stora filosoferna och om sekulariseringen som pågår i och växer i världen och till viss del hur de hör ihop. Att vara mentor är som att få en mental dessert varje gång vi ses.

      Gillad av 1 person

      • Helena Roth februari 1, 2019 / 19:12

        Där sätter du fingret på en av de saker som gör att jag äääälskar att vara coach: varje gång så vet jag att nått kommer jag få mig till del. Grädde på moset liksom. Inte mitt varför, men definitivt en bonus att glädjas åt!

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s