Bucketlist – idag blev det bilbingo

Jag vill vara med om så mycket som möjligt medan jag lever. Jag har därför beslutat mig för att göra lite nya grejer med jämna mellanrum. För att liksom utvidga min kunskapsbank, men också för att öka min förståelse för saker som andra människor anser är roligt, viktigt eller helt enkelt bara en del av livet.

Idag blev det bilbingo. På Enstaberga IP, arrangör IKTun. 

När vi kom (sist av alla ca 100 bilar 30 minutser före start) parkerade vi och gick för att köpa bingobrickor. Vi var tydliga med att detta var första gången. Och det var så enastående vilket fint mottagande vi fick. De som sålde brickorna förklarade, okända bingospelare kom fram och säkerställde att vi fattat. Vi fick berätta att vi stannade på vägen för att kontrollera att tutan funkar med tändningen avstängd. Det gillades!

I pausen kom en funktionär fram och kollade att vi trivdes. Vi hade eget kaffe med och det ansågs vara lite proffsigt, fin feedback fick vi för det och det fick oss att känna oss som normala i en onormal situation. Utroparen var övertydlig när spelbrickor var klara och en ny skulle plockas fram. Vi blev liksom lotsade genom tre timmar (helt osannolikt lång tid) med varsam hand. Vi var de enda nybörjarna, åtminstone vad som kunde urskilja komma i helt egen bil.

Det är roligt att prova saker man aldrig gjort förut tillsammans med en som man är trygg med i andra mer vanliga situationer. Bilbingo kanske inte direkt utmanar intellektet eller fysiken men det är något som många människor sysslar med på helger runt om i sommarsverige. Jag vill vara en del av sommarsverige. Jag vill vara en del av sånt som människor utanför mina vanliga kvarter upplever och det här var roligt. Jag kommer med stor sannolikhet åka på bilbingo igen, men det är inget som kommer bli ett nytt intresse. Det var alldeles för långt för mitt tålamod, jag hade önskat att det gått att klara av fortare. Tre timmar för en sittande aktivitet i bil som står still är något av overkill i min världsbild. Men nu har jag gjort det och det är jag tacksam för.

Jag tar med mig insikten att det här är ett fint folknöje. Jag förstår att många deltar, det är som vilket kör- eller danssammanhamg som helst. Många glada miner hos de som återsåg varandra sedan sist, kaffet i små grupper i pausen, glädjen när någon vann lite eller mycket. Ett spel gav 10.000 kronor så det är ingen småpotatis precis på satsade 130:-

#semestersöndag #bucketlist #bilbingo

Om att klippa törnen på barnens väg

Jag står här och klipper törnen av rosor. Inför morgondagen. Imorgon tar sonen studenten. Det är lätt att fastna i en av livets många backspeglar och memorylanes. Jag klipper några taggar till. Minns hårt och lätt, svårt och mjukt. Barnaarmar om min hals på dagis efter en dag åtskilda av jobb och förskola, jag minns ångesten i barnabröst när betyg blev utskåpande och när liten kämpade med att se sig som en fullgod människa när betygen sorterade i kompisgänget. Jag tänker på innebandypokaler, orrienteringsresor och segelläger. Jag minns alla törnen jag klippt på barnens väg genom livet på väg till studenten. Var det ens nödvändigt? Varför gör jag det nu i bokstavlig mening?

Jag klipper lite till. Imorn ska rosorna hängas runt hals och vila mot studentens bröst. Jag tänkte i affären att de här taggarna skulle göra ont om jag inte tar bort dem. Omtanke? Tramsigt? Det som inte dödar härdar och allt det där. Men jag tänker här och nu att alla taggar vi klipper bort i andra sammanhang kanske är just de där som härdar utan att döda. Kanske inte ens dödar självkänslan…
Under åren som gått har jag sällan (men jag har absolut ibland likt en tigrinna) gått in protesterat,  styrt och ställt i till exempel skolans organisation, gruppindelning, klassindelning, val av klassföreståndare, val av skola med mera med mera. Jag har medvetet försökt att låta bli det, och oftast lyckats. Det beror på att jag en gång under en föreläsning hörde att de barn som klarar sig sämst i skolan av noormalpresterande elever är de vars föräldrar lägger sig i hela tiden. Och en sån ville jag absolut inte bli. Jag tror det har besparat mig några klipp på barnens rosenvägar. Om ni fattar? 

Det har gått bra för sonen. På dagis 5 underbara år, 1-3 på lågstadiet fantastiskt, 4-6 så sopig period, 7-9 sonen var happyhappy men vi föräldrar inte alls särskilt lugna, gymnasiet vilket fantastikst hittepå! För morgondagens student. 

Imorgon är det student. Jag är så tacksam för mina barn *klipp* de har utvecklats till inkännande, kloka, livsglada, trygga och tydliga individer. Jag må ha tagit taggar av törnen för att i god tro skydda dem från trista upplevelser *klipp*. Jag har väckt, kramat och kokat varm choklad  stor sett varje morgon de senaste tio åren *klippklippklipp*

Men jag har också tvingat ner dem i armod och stress, jag har haft perioder där alla törnen suttit kvar. Kanske för att jag valt smärta åt dem genom att utkräva ansvar och konsekvens. Kanske också för att jag inte kunnat förutse en annalkande fara och törnet har skurit djupt in i deras tillvaro. Det bekymrar mig int, det är inget jag ångrar. Jag tänker att det har danat dem, lärt dem att göra smartare val andra gånger. Det har bidragit att forma deras personligheter. De har fått möta faror och farhågor ansikte mot ansikte och det har stärkt dem i mod och klokhet. De har prövats i tillit till oss föräldrar i sammanhang där vi alla upplevt törnen som ingen på förhand kunde förutse. De har också tränats i villkorslös kärlek genom tillitsprövande upplevelser. Det hör till. Det är kanske också ett slags törne? Kanske klipper vi för ofta, funderar jag på här och nu. Kanske kunde jag ha sparat några törnen genom åren ändå, låteit dem ta lite mer smällar, låtit dem härdas ännu lite till? 

Jag står här på styrbord och klipper för att det 19åriga bröstet inte ska bli en zon för taggar från utsidan. Jag vill och önskar för studenten imorgon där han står på ett flak och skriker skolfrihetens lov att inget ska sticka honom på vare sig in- eller utsida. Jag önskar för honom en milstolpe av inre tillfredsställelse, en dag där alla hans förmågor i socialt samspel kommer till sin absoluta rätt eftersom de törnen vi klippt fram till nu har haft syftet att göra honom till den omtänksamma, solidariska, trygga och framtidsbenägna person han är.

Tack, farväl och hejdå!

Jag visste redan när jag gick in i det här varje-dag-skrivandet att det var en risk att jag nog skulle bryta det. Jag kan liksom för mitt liv inte se att mitt tänkande och vridande och vändande på tankar och företeelser skulle vara till intresse för någon. 

Läsekretsen har varit förvånansvärt stabil på runt 50 pers och runt 100 visade texter från andra datum så gott som varje dag. Det är väldigt förvånande hög siffra för lite lösa tanketrådar. Tänker jag.

Jag återgår till mina mer modesta intervall, sådär nån gång i månaden. Det ser jag fram emot. Följ gärna.

Så då blir det dagens bild och en tanke 61-100/100 i ett slag liksom

Så farväl på ett tag. Tack för hejarop, ifrågasättande och samtal i text. Jag har lärt mig att genom bloggande varje dag finner jag nya kontaktytor, fler än jag har kunnat hantera faktiskt. Några av er har erbjudit nya arenor att verka på, jag är ödmjukt förvånad och lite starstrucked.

Jag har förstått att genom skrivande så vänjer man sig att skriva mer, i andra forum. Det är vinsten skulle jag vilja påstå. Så skriv av hjärtans lust allihopa, det är ett bra sätt att sortera tankar och dagar på. Det är en träningsskola för att ännu bättre formulera sig på jobbet – om man nu har ett skrivarbete.

Så farväl, tack och hejdå. Låt oss använda vår gemensamma tid till något annat, kanske mer introvert eller mer på riktigt-umgås ansikte mot ansikte. 

Tack, farväl och hejdå☀️

#blogg100

Min verklighet är min verktygslåda

Idag har jag varit och nosat på en färsk bebis. En kär vän och hans man har fått sitt första barn. Och jag fick äran att bli tilldelad titeln moster Sussie. Hjärtat sväller av lycka, en ära, ett hedersuppdrag.

Dagen i en bild och en tanke 60/100 (men vem räknar längre?)

Den verklighet jag lever i formar mina ställningstaganden, mina referenser blir hållpunkter för de normer jag bygger min värdegrund på och omkring. Min verklighet är min att äga men också enda möjligheten till att möta andra människor på en gemensam arena. Jag har min verklighet, du har din verklighet. Ibland olika sanningar om samma händelser. Vi såg allt och hörde allt samtidigt men våra verkligheter skapar en tolkning som är vår enskilda sanning. Ändå skapar vi en gemensam arena där vi är eniga eller oeniga om den gemensamma spelplanen – platser vi möts på. Det jag bär med mig formar det jag vill utmanas i. Nyfikenhet eller likgiltighet. Iver eller avvaktande. Öppenhet eller skepsis.

Jag är så tacksam över alla människor omkring mig som bär in andra normer och värden i min tillvaro, som representerar en verklighet olik min egen där jag får vara nyfiken, nybörjare eller bara lära mig tänka och se på saker annorlunda. Det hjälper mig, och har hjälpt mig många gånger på jobbet där familjekonstellationer ser ut precis hur som helst och helt olik min egen bakgård. Jag behöver aldrig gilla det du gillar, inte förstå saker som du förstår dem. Men jag måste alltid försöka att förstå utifrån din horisont. Det har med människovärde att göra. Våra enskilda och gemensamma människovärde. 

#blogg100 #kärlekochrespekt 

Det här var en riktigt bra skitdag

Jag försov mig. Jag hällde ut mitt morgon-te i knät. Jag vidbrände min middagsmat. Men på det stora hela blev mellanpartiet bra.dagen i en bild och en tanke 57/100

Det är sällan jag försovit mig, har inte hänt ens tio gånger i hela mitt liv tror jag. Om man bortser från när jag gick i 8an för då kan jag inte riktigt minnas att jag ens gick upp faktiskt.

Anpassningsbar är ett ord som följt mig hela dagen. Hur lätt man ändå anpassar sig efter nya fakta. Vaknar sent, man skyndar. Elever saknas, man letar. Lärare sjuk, man hittar vikarie. Elev slår ut tand, man samordnar rätt personer till tandläkaren. Myndighet begär in information med kort deadline, man levererar. Möbler går sönder, man köper nya. Skrivvakt saknas, man vikarierar. Myndighet kallar till möte, man roddar om i sin egen kalender. Någon är sen till ett avtalat möte, man väntar. Någon är arg och skriker, man väntar ut. Man kan klaga men det är ingen gångbar väg, det hjälper aldrig att klaga. Man får lära sig att hantera vardagen. Man kan härda ut, eller man kan aktivt betrakta och anpassa sig. Kostar mindre energi. Idag har verkligen varit en sån dag.

Vissa dagar liksom bara får leva sitt eget liv, man är som gisslantagen. Ett offer för både egna och andras omständigheter. En skitdag kan bli bra. Det är lite av ett val man kan göra. Oftast.

#blogg100

Vad tänker kungen när han flyger in över landet?

Vi har varit på minisemester i Berlin med en av familjens goda vänner. En erfaren Berlinresenär som verkligen delat med sig av stadens ”måsten och låt bli”. Vi har haft några riktigt fina dagar, mött våren och tittat på folk medan det druckits öl på uteservering. Idag var det hemresedag. Borta bra men hemma bäst och allt det där.

Dagen i en bild och en tanke 24/100

Flyget ropades ut i tid men gaten öppnade aldrig. Det var ett himla pysslande och fixande för gatepersonalen. Boarding flyttades fram utan vidare info. En halvtimme försenade satt alla äntligen i planet – äntligen – då rullade en ansenlig mängd bilar upp vid planet och inga mindre kungaparet med följe rasslar upp för trappan. 

Takeoff. Lugn flight. Landning.

När planet är intaxat reser sig ALLA som en man – ni vet hur det är, alla står upp medan planet dockar och dörren öppnas. SÄPO markerar mot närgångna att det är totalt inte tillåtet. Det är då jag börjar fundera över Kungen.

Vad tänker han när han flyger in över riket? Allt det här är mitt? Det här är mitt rike? Så tänker jag när jag ser ut över havet hemma, att allt jag ser äger mitt öga. Havet äger sig själv, men hur är det med Carl Gustav…

Och där i planet, drottningen skuttar hukande ut ur planet och Kungen ser åt alla håll utom in i planet. Och jag undrar varför han inte bara tittar ut över kabinen, lyfter handen till en hälsning och säger Välkommen till Sverige, typ. Det hade jag gjort. Om jag va’ kung.

#blogg100 Foto: Morris Ahlstrand

Vilken bakelse vill du vara?

Överflöd och armod präglar denna helg. Turisten i krigshistoriens spår boostar i shoppingstråkens enorma utbud.

Dagen i två bilder och en tanke 53/100

Livet bland människor är som en vandring mellan bakelser. Den ena bakelsen märkligare än den andra. Sötare, beskare, saltare eller mer spritindränkt. En del taggiga andra glansiga, arga blåbär och jordgubbsfärgade vallningar. Giftigt gröna som nån nästan förträngd morrhoppa eller ljuvligt rosa med bitter insida som en förgrämd gammal granne för länge sedan.

#blogg100

Idag har jag spanat på män som pekar 

Dag två här i Berlin har på alla sätt och vis varit innehållsrik. För er som läser mina inlägg minns kanske den om kvinnor som pratar i bil, här kommer ett inlägg om män som pekar, och det är inte statyer i brons jag menar.

Dagen i en bild och en tanke 52/100

Som turist har man ju inte så mycket att sysselsätta sig med än att se sig omkring. Bland dagens alla ”to do”  här i Berlin har en och annan man passerat blickfånget. Det är här jag upptäcker något jag sett i flera år. Män som pekar ut saker i sin omgivning med en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Inte helt sällan finns en kvinna i den pekande mannes närhet och ganska ofta till synes heeeelt ointresserad av det utpekade monumentet/huset/djuret/trädet eller vad det nu kan vara. Ibland finns tack och lov en mindre vetande yngre familjemedlem som på ren instinkt lyssnar till mannens omvärldskunskap och bekräftar pekande till än höger än vänster. 

Det här är ett intressant fenomen, säkert kan man koppla ihop beteendet med andra genom tiderna manliga härskartekniker. Jag vill vara tydlig med här att detta inte är menat som en provokation mot någon allvetande man, det är mer en observation av en relativt internationell företeelse. Se er omkring vet’ja. Börja på jobbet får ni se, eller i familjen om ni har en sådan. Berätta sedan vad ni upptäcker.

Vad är det som driver män till att förklara världen för sin omgivning? Vad är det som driver dem? Jag vill gärna veta.

#blogg100

En allvarsam turistfälla

Jag tillbringar några dygn i Berlin och gör vad alla nybesökare gör, kollar alla kända landmärken.

Dagen i en bild och en känsla 51/100

Mannen vid Checkpoint Charlie ser rakt in i kameran. Det gör nåt med mig, han är intensiv i hela sin uppenbarelse. På ett obehagligt sätt men samtidigt vänlig när jag passerar nån halvminut senare. Men jag blev omskakad. Känner en viss olust att på 2017talsvis på reflex fota allt som är intressant. Gör det ändå. Det skaver. Historien eller kanske historierna, i plural, skaver.

Brandenburger Tor – så imponerande, så betagande i motljus och så sjukt att vi är hundratals, kanske tusentals som står där och fotar samtidigt. Med selfiepinnar i ena handen och en BigMac i andra. 

Vi gick en vända längs en bevarad del av muren. Här grep verkligen historiens mörkare drag tag i tanken, ni har kanske upplevt det själva? när insikten blir som ett hål i tidsväven och man SER det förflutna i en glimt – sen är det lika hastigt borta. Att människor med makt kan vara så gemena och elaka mot andra människor. Att vi aldrig lär oss. Av historien.

Här går vi turister sida vid sida, minns, förstår och förstår inte. Vi delar ett historiskt mörker och ljus samtidigt som selfiepinnarna åker upp och ihop. En allvarsam turistfälla, en del av samtiden. Men lite skaver det. I mig.

#blogg100

En bilstudie

Jag är väldigt intresserad  av bilar. Jag kör mycket bil, har alltid gjort. Bilintresset gör ju också att jag studerar bilar när jag ser dem, kollar extrautrustning, benämningar, synliga avgassystem, inredning och allt som är synligt för ögat utom möjligen färgen. Jag kollar naturligtvis förare också, hur de hänger ihop med sitt fordon. Men just idag funderar jag över passageren i framsätet.

Dagen i en bil(d) och en fundering 48/100

Jag har under flera år funderat på kvinnliga passagerare till manliga förare. Jag undrar vad de pratar om. Inte sällan faktiskt, möter man bilar där en sammanbiten eller till synes utloggad man framför ett fordon med en kvinna på passagerarplatsen som pratar och gestikulerar intensivt. Vad pratar hon om? brukar jag tänka. Varför är mannen så till synes inaktiv?

Sällan är det tvärtom, faktum är att om mannen sitter bredvid och kvinnan kör så pratar hon och gestikulerar hon också mer än sällskapet. Vad säger hon?

Om man kunde samla alla ord från bilresor…jag undrar om det skulle gå att utröna någon slags standard på samtalsämnena. Jag funderar på om det är logisktiska familjefrågor som dryftas, ekonomi, dagen på jobbet, barnen, vad ska ske i helgen och såvidare.

Kolla får ni se. Det är mest kvinnorna som pratar i bilarna. Det är SÅ intressant.

#blogg100 och favoritbilen just nu är Tesla.