Om att leva sina värderingar – eller vara en clicktivist

Plötsligt dök den här upp i statistiken för nyligen lästa. Själv är jag kvar i funderingen kring #görskillnad på riktigt.

Styrbords tankar

För några dagar sedan stötte jag på ordetclicktivitstför första gången. Det var i en diskussion med den 17åriga sonen som ordet dök upp i samband med att så många i mitt facebookflöde delar behjärtansvärda hjälporganisationers utrop. Jag har lite svårt att förhålla mig till dessa delningar, jag funderar på vad som förväntas av mig när de dyker upp liksom. Sonen saja, men det är ju såna där clicktivister.I ett vidare samtal berättar han sin syn på de två grupper av människor som han kategoriserar i sammanhang som ovan, nämligende som klickar och delar och de som inte delar och klickar utan verkligen gör något åt saken genom att verkligen medverka till förändring. Ja, men att dela är väl att bidra att bilda opinion för något, säger jag.Näe det är bara att verka bidra för att se korrekt ut i sociala media, man verkar schysst…

View original post 739 fler ord

Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?

Livet som arbetstagare i skolan är ett hårt och slitsamt arbete. Oavsett vilket befattning man har. Ständigt arbetar man med sig själv som verktyg och ständigt måste man slipa på sina talanger och förmågor. Man måste också för att lyckas i sitt uppdrag använda sig ett imaginärt, eget, tredje öga för att få syn på sina tillkortakommanden. Inte så roligt, men alldeles nödvändigt.

Här skulle jag kunna slänga in citat och evidensstärkande forskningspraktik både från gamla och nya forskningsresultat men jag struntar i det. Medvetet. Jag anser att forskningsresultat är viktiga, men jag hävdar att relationsbygge och förmåga att laborera fram personkemi för att lyckas som skolmänniska är bärande, för att forskning ska tillgodoses och omsättas i praktik utanför forskningsområden.

Det finns inga dåliga pedagoger, brukar jag säga. Det finns däremot ett stort antal dåliga förutsättningar. För pedagoger. Det största hindret för att lyckas som pedagog i skolan är bristen på arbetsglädje. Att inte känna arbetsglädje är i mina ögon en stor arbetsmiljöfråga och den lyfts sällan som ett reellt problem. Min erfarenhet är att där arbetsglädje saknas finns i 9 fall av 10 en ouppredd konflikt mellan två eller flera kolleger. Vi måste prata om sånt.

Om två eller flera kolleger endast fördrar varandra och är artigt korrekta uppstår en negativ dynamik De inblandade anser att det är okej och att det inte märks för andra. Inget kan vara mer fel. Alla vet, alla märker. Vi måste våga prata om sånt. Jag hörde för några år sedan att glada kockar lagar god mat och jag kan inte låta bli att reflektera över att oglada pedagoger ofta har kämpiga elevgrupper. Såklart ingen absolut sanning i något av uttrycken. Men barn är som superparaboler, de fångar upp alla signaler vuxna i skolan sänder. Ni vet det där med små grytor har också öron…fast nu 2015 kanske det mer är även små enheter har wifi. Om ni fattar?

Det finns inga dåliga pedagoger, det finns däremot en del svaga ledare.

Som ledare ska jag ta ansvar för arbetsglädjen som bygger på relationerna i skolhuset. Det innebär såklart inte att jag måste hålla alla glada. Såklart inte, men det innebär att jag måste våga ta tag i de konflikter som dyker upp eller kanske främst de konflikter som ligger och pyr under ytan, subtilt, privat och alldeles förödande för en medarbetare och verksamhets utveckling och kvalitet. Det kan vi gott fundera över en stund.

Personalen är det kapital en verksamhet har att förvalta. Kapitalet ska växa och må bra, generera vinst. Ganska likt hur vi tänker om pengar på banken. Arbetsgivaren vill ha avkastning på satsat kapital. Om skolan ska blomstra, om eleverna ska trivas och känna trygghet och resultaten ska höjas krävs att personal som arbetar i skolans alla verksamheter har det bra och roligt på jobbet. Att det är värt att gå dit  trots att det sliter både på kropp och hjärna. Pedagoger behöver andra pedagoger för att ge avkastning. Det kollegiala samarbetet är A och O för utveckling. Bromsklossen i goda relationer i arbetslag i en skola är i många fall en svag ledare som låter konflikter bero, som låter bli att ta i jobbiga saker utan blundar och tänker att ‘dom är vuxna dom får lösa det själva’. Det händer inte.

Det är därför det finns ledare. De visar. De leder och de styr och ställer till rätta det en del behöver hjälp med.

Och varför skriver jag om det här idag då? Jo, idag har Arbetsmiljöverket varit på sittande inspektion hos oss i vår skola och vi har gått igenom bland annat arbetsmiljö och vad det är. Vi har tittat på de insatser vi gjort under året i vår personalgrupp av utbildning och synliggörande av rådande kultur. Det var just den tidigare rådande kulturen som satte käppar i hjulet för pedagogerna att växa tillsammans i uppdraget. Vi jobbar hårt med att utveckla det nu och grundfrågan #Varförskola? har fått sällskap av frågan Om du inte går till jobbet varje dag för att du vill förändra världen, vad gör du då här?

Vi är alla någon annans arbetsmiljö, det är ett ganska uppdrag. Ett personligt ansvar. För ledaren att uppmuntra och möjliggöra

Förvärvade koncentrationssvårigheter

Styrbords tankar

Jag har varit på utbildning och mött benämningen förvärvade koncentrationssvårigheter i ett helt nytt sammanhang, vilket startade en mängd tankar i min hjärna. I veckan har jag hört följande:

Pedagoger möter barn idag som uppvisar beteende som ofta anses visa behov av kategorisering genom diagnos inom autismspektrat.Det man sett då är att barn i flera fall inte alls nått kriterier för någon diagnos utan uppvisat förvärvade koncentrationssvårigheter. Jag fattar precis. När jag sitter på en energiuttömmande konferens kan även jag visa tecken på förvärvad koncentrationssvårighet. Faktiskt.

Varje dag funderar jag på vad skola egentligen är, vad som räknas som utbildning och varför det är så viktigt att veta hur (och att) undervisningskultur hänger ihop med lärandemiljö och utbildning. Jag undrar hur det kommer sig att nyfikna ungar i 6års transformeras till uttråkade 11åringar och hamnar i klass 8 som minivuxna, helt blasé för allt vad skola heter.Förvärvad koncentrationssvårighet.

View original post 28 fler ord

Och där var påsklovet över. Det har varit ljuvligt!

Jag sa häromdan till Hadar på Twitter att vårt fritids är vår skolas nav. Sedan dess har jag grunnat på om det var riktigt sant. Egentligen. Men jo, det är så. Fast det var nyttigt att återreflektera över det. Det var ett tag sedan jag riktigt funderade över vad jag just nu ser där.

I vår skola är fritids så pass tongivande i verksamheten att vi liksom flyter hop. Fritids är nav både geografiskt i huset och som verksamhet. Våra elever går på fritids långt upp i åren, vi har i år elever från både 5an och 6an inskrivna. Det blir ofta så på landsorten där avstånden är stora. Mycket som sker på vårt fritids är kompensatoriskt till skolan, en del till hemmen. Ofta är det så att en del av det centrala innehållet i olika ämnen startar på fritids eftersom vårt fritids är så på hugget i kapitel 1 och 2 (Lgr11). Och eftersom våra lärare har schemalagd tid på fritids en eftermiddag var tredje vecka blir arbetet med barnen allas arbete, och arbetet med läroplanen blir allas angelägenhet.

Nu har det precis varit påsklov för skolans verksamhet men fritids har varit i full gång. Jag har jobbat och det innebär att jag jobbat nästan enbart administration. Jag har en enorm längtan till loven som rektor. Större än som lärare vad jag kan komma ihåg. Jag behöver tiden på kontoret på loven. Jag samlar allt färdigt pappersjobb i högar, likt en ekorre samlar nötter, för att på loven sätta in i pärmar och rensa. För mig är det ett nödvändigt och schysst system. Det ger mig tid att vara i skolverksamheten under skolperioderna. Det är också en medveten aktion som bottnar i att jag som lärare ständigt saknat en verksamhetssynlig rektor. Jag vill vara det jag själv saknat. Jag märker också att det är ett behov som inte bara jag haft som lärare, jag hör ofta att att jag uppskattas i korridorer, klassrum och skolgård. Det är inte svårare än så, men det gäller att gilla det. Det gäller att det är en värdering man har, tror jag. Det går inte att spela närvarande, jag har märkt att jag måste spegla närvarande. Har provat några ofokuserade dagar att vara verksamhetsaktiv. Det går inte.

På loven när jag arbetar blir det nästan bara administrativt, det blir många timmar framför datorn eller med näsan i papper, pärmar och inläsningstexter. Det blir ett annat jobb,  ett annat tempo. Jag behöver ta många raster, mycket pga leda och att jag annars blir för stel i kroppen. Här kommer finessen för mig som rektor med fritids på loven! Då hänger jag på fritids. Det är verkligen en vinst, både för mig och för fritids. Vi ses mycket oftare och längre på loven än i skolveckorna. Personalen på fritids blir mer tillgänglig för mig och vice versa, vi hinner samtala om verksamhet och barn ordentligt.

Idag var det sista jobbardagen på lovet. Jag har hunnit klart med allt jag planerat och fått många underbara stunder på fritids med både barn och personal. Idag var det ansiktsmålning med fredagsdisco och popcorn. Jag tänker att jag alltid ska jobba på lov, att inte passa på att ta ut ledighet då bara för att det är så lugnt. Jag gjorde det några gånger förra året och jag förstår att jag missar så mycket. Jag vill vara en närvarande rektor i elevernas och pedagogernas vardag både i skolveckor och lovveckor. Jag tänker att det borgar för en hyggligt kvalitativ flytande gräns mellan skola och fritids rent uppdragsmässigt, kompensatoriskt och gummibandsaktigt mellan alla inblandade och helt i linje med författningens krav på god undervisning i trygg miljö.

Påsklovet är över och jag ska ta och tvätta av mig dagens succéfejs.

  

Heja Farmor, tack för skolväskan. Det har gått bra för mig. Jag fattar varför.

 Det här är min farmor Brita, bilden är tagen utanför hennes hus i Värmland. Året är 1971 och jag ska börja skolan om bara några månader. På bilden är det juni, jag har nyligen fyllt 7 år. Jag minns den här dagen, jag minns skolväskan och jag minns tydligt hur den doftade lack och metall. Jag minns också att farmor doftade liljekonvalj och hårläggningsvätska. Men allra mest i vuxen ålder har jag lagt ihop allt och minns det som var farmors drömmar för mig som barn att lyckas med på resan till vuxen. Fast jag är osäker på om hon hade formulerat det ens för sig själv. Sådär som man sällan gör, jag hoppas, tycker och önskar saker och skeenden för mina barn men jag har inte formulerat det mer än som en referens till mitt eget liv och varande. 

Min farmor arbetade som hus- och städfru på Lundsbergs internat. Jag kan säga att det förpliktigade hela min skolgång. Det startade med den knalligt brandgula (orange fanns inte då)  skolväskan. En tydlig markering om vår arbetarklass men ändå med den något högre klassens attribut – portföljmodellen. Jag hade sett dem, portföljerna och kavajerna med skolemblemet när jag hängde i farmors korridorer på Lundsberg. På barns vis ville jag också ha, men på farmödrars vis infostrades till att förstå att det var utom räckhåll. Att för arbetarbarn är det en annan karta som gäller. Samma mål men annan karta.

Farmors drömmar för mig, som tidigt visat prov på en alldeles för stark egen vilja och okuvligt ta-reda-på-till-varje-pris-intresse, var främst en önskan om att livet skulle gå mig väl. Jag minns att hon vid ett tillfälle sa att om jag inte hejdade mig skulle jag inte uppleva min konfirmationsdag. Hon packade min skolväskan med värderingar, karga och framåtseende drömmar. En kombination av att inte förhäva sig och inte be om ursäkt. Det osynliga hon fyllde ut min väska med som skulle göra det möjligt att sträva långt och självständigt förstår jag idag var hennes önskan för eget skolliv en gång i tiden.  Farmor gick 5-årig grundskola och började sedan att arbeta. Såklart önskade hon oss barn mer och oss flickor bättre. Jag har alltid undrar över varför hon var så karg med fysiska uttryck men rik med ord som skapade styrka i mitt barnabröst. Samtidigt som hon suckade över att jag aldrig stod att finna där hon ställt mig bekräftade hon att det var rätt att ta för sig. Farmor sa aldrig att jag skulle vänta, låta bli eller sitta stilla. Hon sa prova, försök igen, gnäll inte, bit ihop och jag hämtar plåster.  Jag inser ju äldre jag blir att styrka och självkänsla var hennes huvudingrediens i min väska. Mod och okuvlighet två andra. Omsorg för din nästa men inte på bekostnad av egen position, ärlighet så långt det är möjligt och att det största hindret för din framgång kommer att vara du själv. Och ofta sa hon hon att möter du någon i skogen om natten är det inte säkert att det är du som blir mest rädd följt av hur pjoskig kan en jänta bli.

Jag har egentligen inte som barn tyckt om min farmor, inte sådär förbehållslöst som mina barn älskar sina mor- och farföräldrar. Jag är helt säker på att hon tyckte,om mig även om hon ofta sa att jag allt var en bångstyrig tös, på sin bredaste värmländska.  Men jag förstår idag att det där som skavde, att det bland annat berodde på det som skulle bli och numera är likheterna. Målmedvetenheten och stabiliteten, hon var inte mycket för bjäfs farmor. Sånt går igen. Men drömmarna hon hade för mig och min knallbrandgula portfölj har tagit mig dit jag är nu. Heja Farmor, bra drömt! 

99,85% av jordens befolkning är inte svenskar

Det är ett påstående som jag hörde i torsdags. Ett påstående som genererar fler frågor än svar i min tankevärld. Det skapar ett behov av att problematisera en hel del andra fakta, utifrån de svar man får på googlingen Den svenska modellen Många alternativ där inom områdena äldrevård, idrott, kost, infrastrukturella metodsatsningar, sjukvård och inte minst skola och politik.

Svensk hybris?
Välkommen att problematisera.

IMG_0503

Fokus, mod och en skaplig dos jävlaranamma

Jag öppnade dörren till rektorsexpeditionen, klockan var strax före 8 den 2a januari 2014. Det doftade gammaldags manufakturbutik, jag minns att jag tänkte att det var en märklig doft i sammanhanget. I övrigt inga intryck utöver tystnad. En nästan kuslig tystnad.

Rummet – ljust och vackert, björkmöbler, skira gardiner och ett tomt skrivbord sånär som på två handskrivna lappar. Endast två små lappar, var och en utrivna från ett kollegieblock. Med fnuggiga rivkanter.

På den ena lappen stod det Du har ingen lärare i 6an, de sökande hann få andra anbud. och på den andra stod det Skolsköterskan slutar om en månad du måste söka en efterträdare. Jag minns att jag tänkte att jag inte kunde tänka klart under en lång stund, att hjärnan stannade upp likt mekaniken i en uppdragningsbar speldosa. Tystnad, jag minns bara tystnad.

Tystnaden kom att bli signifikativ under en lång tid fast synlig i andra former och i andra forum. Min tankeförmåga och strategiska tänkande kom igång fram på dan där,den 2a januari, men jag såg i verksamheten att tystnaden mellan kolleger, avdelningar skola och hem och mellan barn var en del av vår miljö. Det pratades och kommunicerades. Ofta bara åt ett håll.

Jag har under året som gått haft anledning att fundera över varför så många är upptagna med att sända och så ovilliga att ta emot kommunikation. Det är en svår vana att bryta, den att träna sig i att lyssna förbehållslöst för att på så sätt ta del av ett annat perspektiv. Både när det gäller svåra och stora frågor men även när det gäller enkelt samspel eller lek. I vår skolas värld hittade vi formerna till att bryta tystnaden i Lgr11 kapitel 1 och 2.

Årskrönika i faktaformat
Jag hittade två pedagoger till klass 6 under mina första två veckor på jobbet, hade klassen själv jämte rektorsjobbet de fem första veckorna.
I februari bad jag föräldrar i vår skola att sluta skriva skit om oss i sociala medier, i mars startade Kommunpolisen målmedvetet att besöka oss för att arbeta förebyggande och skapa relationer, från april hade socialtjänstens ungdomsstödjare fasta rutiner att vara hos oss och de knöt kontakter långt ut över vad vi kunde ha anat behövdes och i maj kom Skolinspektionen och slog efter granskning fast de brister vi redan kände till och redan arbetade med. I juni peppade jag pedagoger som kände oro för kommande höst att söka nya tjänster och jag fick äntligen en chef och i juli hade jag en veckas semester! I augusti anställde jag en efterlängtad skolsköterska på heltid därtill två idrottslärare som arbetar ihop alla lektioner. I september kunde vi säga ett vi har ett fungerande elevråd och även det första skolrådet med föräldrar på väldigt väldigt länge. I oktober startade kamratstödjargruppen under ledning av nyinrättade trygghetsteamet, samma månad sammanträdde ledningsgruppen för första gången med en framarbetad och tydlig fast agenda. I november kom barn- och ungdomsnämnden på besök och vitsordade den särskilda undervisningsgruppsverksamhet som vi drar igång under 2015 och i december firade hela skolan våra framgångar med ett gemensamt julbad på avslutningsdagen.

Att under ett enda kalenderår bryta ner en skola i beståndsdelar för att hitta de stabila byggstenarna som behövs för att bära upp författningens krav både innehållsmässigt och arbetsmiljömässiga har krävt sina tributer. Inte bara av rektor utan framför allt av pedagoger och eleverna med föräldrar, i synnerhet när det gäller det exekutiva arbetet med och kring att befästa nya och fasta rutiner. Att leda och fördela arbetet som rektor är ingenting i jämförelse med att vara den som gör det i grupperna. Ingenting under året har kommit gratis. Allt vi har gjort har inte bara följts av Skolinspektionen, vi har haft både tidningar och radio på sporadiska men regelbundna besök. Det håller en rektor på tå kan jag berätta. Ingenting lämnas åt slumpen och alla frågor lyfts fram ur olika perspektiv. Det är bra. Jag vill ha det så.

Det jag är mest tillfreds med är att vi trots negativ budget, risk för vite eller förvaltning ändå klarat av att ha barnets hela dag i fokus i vår skola det här året. Den personalgrupp som satts och fogats samman under min tid i rektorsstolen har visat sig fungera, pedagogernas olika erfarenheter, utbildningar och stilar de tagit med in i skolhuset gynnar verksamheten i vårt uppdrag att spegla samhället i stort.
Det var en saknad pusselbit i den stora tystnaden för ett år sedan. Mångfalden.

Det har gått ett år i mitt rektorsliv.
Jag har aldrig på så kort tid lärt mig så mycket.
Jag har aldrig på så kort tid lärt mig så mycket om människor.
Om människans förmåga till anpassning till både passivitet och till drivkraft. Jag talar här om både barns och vuxnas förmåga. Jag talar om medarbetares och föräldrars förmåga. Jag förstår efter det här året på allvar att precis som lärare sporrar eller bedövar sina elever så gör även rektor det i sina arbetsrelationer. Om det är något jag tar med mig in i 2015 så är det den vetskapen.

Tankespjärn: Min skola har drygt 100 elever, de har föräldrar och vi är uppe i 300 personer. Mina 25 medarbetare har familj om man i snitt räknar att på varje anställd finns minst två familjemedlemmar. Då är vi uppe i 375 personer. Mina beslut, mitt sätt att hantera huvudmannens delegation påverkar i runda slängar runt 400 personer. Det motsvarar ett ganska stort företag. Allt man säger och gör har betydelse, sporrar eller bedövar. Jag vill sporra.

Likaväl som jag gjort en yrkesmässigt ny resa har jag även gjort en inre resa under året. Saker jag varit med om under livet som format och byggt upp referenser och erfarenheter att förfina, har funnit sin arena här i 2014. Händelser där jag undrat varför just jag nödvändigtvis var tvungen att vara med om har visat sig vara värdefulla plattformar i rektorsuppdraget att möta människor i olika livssituationer.

Jag visste när jag sökte det här jobbet att jag skulle klara det. Det som var okänt för mig var kraften i min kapacitet. Jag visste att jag hade både fokus och mod men har alltid hört det benämnas envis och kaxig. Fokus och mod är bättre, det tar bort förminskningen av individen.

2015 fokus: Vill du sporra eller bedöva?
2015 mod: Fortsätta tänka med magen när hjärnan inte förstår.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/056/71610698/files/2015/01/img_0400.jpg

Lev lite mer

Det finns många sådana där tilltal. Ni vet, det är inte livet som ska fyllas med dagar utan dagarna ska fyllas med liv, ta tillfället i akt och klassikern Carpe diem. Det är lätt sagt.

Jag har bestämt mig för att vara en betraktare den här sommaren. Jag vill se människor och jag vill se interaktioner. Det går sådär. Jag pendlar mellan en masa olika intryck i mitt fluktande och betraktande, fastnar mest i summeringen att människan gör det så svårt för sig i hetsen över att allt ska vara så himla perfekt.

Vi bor i en sommarstad, turisterna är många och handlarn går sommaryster runt i butiken och liksom lever upp på ett sätt jag sällan skådat en novembertisdag. Det köps grillkol och badbollar likt det är sista dagen i livet. Kartor över staden vecklas upp och morgondagen planeras minutiöst efter den vidhängande ”aktivitetskalender juni-augusti”…ofta står det en vidhängande familj runt personen med kartan, de ser sällan entusiastiska ut. Ibland hör jag hur turisterna nere vid gästhamnen säger ”ja man måste ju göra något annat nu, det är ju taskigt mot barnen, tre veckor har vi varit ute vi mååååste göra något. För barnen.”

Inte helt sällan väljs då en rundvandring i ett gammalt nerlagt fort från kalla kriget-tiden. Det infinner sig en rad frågor i och med det aktiva valet av aktivitet, men främst; vem i båten ville dit?

Grannens, och våra, ungar spelar dator halva nätterna sommarlovet igenom. Det väcker också en rad frågor. Främst hos andra. Man kan ana att vi är aningslösa och slappa föräldrar, men man kan faktiskt även ana en viss avundsjuka till att man kan välja så. Jag tycker det är toppen. Barnen vid datorn, jag ute läsandes halva natten i hammocken och runt halv tre ses vi på en nattmacka i köket. Mina anemiska ungar är hejare på datorspråk och virtuellt interagerande men sopiga på kalla krig, jag tänker att det ger sig när de blir äldre och seglar. 

Det kan ha att göra med medvetna val. Man hänförs, förfasas, gläds och upprörs över andras val, och även av sina egna under stundom. Sommaren är en tid man kan använda till betraktelse, att se det man tänker och förhoppningsvis bli medveten om det man känner. 

Så vad vill du i sommar, kalla kriget eller lana?

Carpe vad du vill men bara lev lite mer!