Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

I kläm mellan äpplet och lagen

  
I semesterns sista skälvande dagar rusar mina skoltankar likt ett kraftfullt brittiskt ånglok men utan att direkt komma någonvart. Det är många områden tankarna ilar igenom. Det är lärarbehovet/lärarbristen, lönebilden, barnen som vi inte får tilläggsbelopp för och barnen vi får tilläggsbelopp för, salsans snedfördelning, glesbygdsskolans position i ett slimmat samhälle, elevhälsan och samarbetet med soc/BUP/, mjölkbidraget, fastigheten och skit också – jag har glömt att avboka mattbyten hela sommaren! 

Allra mest rör sig de snabba tankarna kring den samlade skoldagen och ämensinnehållet för våra elever inom f-6. Det kan inte fortgå som hittills. Pengarna måste än mer gå till skolbarnens varande i vår miljö. Kommande läsår försöker vi i vår skola att samla alla ämnen och all verksamhet under arbetsnamnet Hela skolan skapar vilket innebär att vi skapar relationer, ämneskunskap, musik, konst, drama i elev/barngrupperna. I pedagoggrupperna innebär det att vi skapar förutsättningar för en god kultur där trygghet och studiero dominerar, vi fortsätter arbetet från förra terminen med att skapa tydliga värden för en öppen kommunikation. Hela skolan skapar som ett paraply för flera stråk, beroende på vem du är och i vilken grupp/klass du ingår. Jag vill se mer av såna exempel, jag vill ta del av de goda exemplen, de som ska bära svensk skola in i nästa fas, fasen som jag utgår från ska bli ett slag Därför skola. De goda exemplen finns, jag är säker på det. Det är de samlade goda exemplen som måste redovisas, de måste höras och synas i större grad än det problemfokus som dominerar (bland skolfolk, media och politik), och som jag i min rektorsroll brutit med så mycket det går. Det är min övertygelse att det är skolorna som tar sig modet och arbetar i mellanrummet av skollag och lokala (politiska) förordningar som hittar vägarna som bär fram de kommande generationernas tolkning av skola. Jag förnimmer en känsla av vanmakt över att inse att jag sannolikt inte kommer hinna ta del av det paradigmskifte jag förstår att svensk skola står inför att ge sig i kast med. Det kommer ta alldeles för lång tid. Jag kommer hinna dö. Eller i allafall gå i pension.

Jag håller just nu på att plöja igenom första terminens litteratur för rektorsprogrammet, jag börjar i höst, läser och förstår alltmer innebörden av det generösa manöverutrymmet i skollagen och ser alltmer hur kommuner begränsar genom budget och politisk styre och önskan. Jag ser det nationellt och jag ser det lokalt. Just nu, precis i skrivandets stund, far tanken genom huvudet att jag kanske inte kommer att vilja vara med längre. Tänk om rektorsutbildningen inte gör mig bättre som rektor, tänk om rektorsutbildningen får mig att tappa tron på projektet skola. Jag kanske fastnar i det politikbegränsade loket som inte kommer nånvart mellan lagar och kunskapens lustfyllda äppellundar. 

Herregud.