Förväntningar på en lärarlegitimation?

Här kommer ett blogginlägg om varför jag tänker att lärarlegitimationer är en belastning i sin funktionsoduglighet. Det kommer att liva upp, sanna mina ord.

Jag har inte plockat ut min legitimation. Jag har aldrig gillat idén med legitimationen som den presenterats. Jag har från första stund tänkt att den kommer att krångla till det för organisationen på vägen. Nu har det gått några år och jag kan konstatera att det är krångligt. Mycket skrik för lite ull och när den verkligen kan användas som just en legitimation så går det inte. Jag vill berätta lite om vad jag tänker.

Jag har haft en kollega med legitimation som skadade en elev medvetet och upprepade gånger. Hen blev såklart av med tjänsten. Det här är många år sedan. Hen hade legitimation. Hen har kvar legitimationen. Hen blev aldrig av med legitimationen. Frågan som dyker upp i mitt huvud är om en läkare med legitimation uppsåtligt skadar sin patient får den då behålla legitimationen? Nej, sannolikt inte. Så hur ska vi ha det med lärarlegitimationen? På Skolverkets hemsida kan man läsa om hur en eventuell utredning går till. Jag har letat runt efter hur många fall som varit uppe i Ansvarsnämnden, här beskrivet av Chef&Ledarskap och jag hittar inte färskare information än från 2014 och den anger att tre anmälningar har gjorts och det ledde till en återkallad legitimation. Jag tänker att det är väldigt lite. Kanske någon därute kan bidra med nyare? Jag är ute efter att jämföra antal utfärdade legitimationer med antalet återkallade. Kanske kanske är det faktiskt så att av alla de tusentals legitimationer som utfärdats har endast en handfull lärare fått sina legitimationer granskade pga ”dålig yrkesskicklighet”.

Många gånger under årens lopp har jag varit med om kolleger som glada kommit till jobbet med sitt värdefulla legitimationspapper och hyfsat förvånat meddelat att ”jag fick för idrott, musik och samhällskunskap också”. Jag tyckte där och då att det mest var kul för mina kolleger, de verkade tycka det var viktigt och riktigt och jag gladdes med dem. Men just de här situationerna, med extra ämnen för att de på något sätt låg nära ämnen läraren hade med sig akademiskt i sin utbildning förbryllar nu när det gått några år, jag tar det i slutet. 

Legitimationen har aldrig lockat mig, jag har inte förstått vitsen och jag menar att legitimationen är oanvändbar som den funktion den skulle kunna ha. En tandlös lönejusterare, ett värde på en skolas eller kommuns hemsida som deklarerar si eller så många behöriga lärare. Att vara behörig är inte synonymt med att inneha en legitimation. Kanske hade jag tur, kanske spelar det ingen roll, jag verkade som lärare i en tid där legitimationen länge var en valbarhet utan att lönen påverkades, man fick jobb ändå och rektorer tyckte att examensbevis och poängutdrag räckte fint. Kanske skulle jag inte få jobb idag utan min legitimation, mina många hundra högskolepoäng till trots.

Sedan jag börjat arbeta på rektorssidan har min uppfattning om lärarlegitimationen stärkts. Jag ser faktiskt ingen större funktion med dess realitet. Ett papper med information om ämnen som legitimationen gäller, nu som då med ämnen innehavaren aldrig läst eller tränat i, ett dokument som inte bevisar just någonting på riktigt användbart varken för lärare eller rektor.

Jag har senaste tiden intervjuat ett stort antal lärare, det är ju såna tider nu. Jag samtalar ganska länge kring de ämnen som anges i legitimationen och ofta under intervjuer säger att den sökande att hen inte kan undervisa i det ena eller andra ämnet som legitimationen anger. Jag frågar såklart varför och får, inte helt sällan, svaret ”jag vet inte varför jag fick det, jag har inte sökt det” eller det här, som är ännu sämre för mig som anställande rektor ”min förra rektor fyllde i de ämnen jag undervisat i på den skolan så därför har jag fått det”. Galen. Jag blir galen på det! Jag förstår grejen, men det förstör värdet på legitimationen. Jag kommer till det i slutet.

Som relativt nytillträdd rektor i en för mig helt ny skola i en för mig helt ny stad är det en djungel med legitimationer som utfärdats med tidigare rektorers goda vilja att skapa stora och innehållsrika legitimationer för sina medarbetare. Jag har, som exempel, idag pedagoger som jag vill tjänstefördela på ämnen de aldrig läst – visar det sig. Jag har kompetensen på papper i huset, jag har på papper tillräckligt med personal med behörighet i alla våra ämnen men jag har genom oriktiga (ja jag tänker att de är det) legitimationer ett antal vakanser…som de legitimerade inte vill ta. 

Jag har från fackligt håll – med rätta! – ett starkt önskemål om att undvika outbildade ”ungdomar direkt från gymnasiet” på de vakanta ämnestjänsterna. Jag tycker det är ett rimligt önskemål och krav ur så många aspekter, undervisningskvalitén inte minst. Ellerhur? Men, om jag då har legitimerade lärare, med legitimation i ett vakant ämne, med tid i sitt schema – borde jag då inte kunna lita på legitimationen och tjänstefördelning enligt just tjänstelegitimationen? Och visst är det väl bättre att en pedagogiskt skolad och erfaren pedagog har ett ämne den har legitimation i än att jag timanställer en obehörig ej erfaren från gatan. Eller?

Jag tänker utifrån att legitimationen är sann. Den är ett tjänsteverktyg inte bara för läraren att äska tjänst och lön efter utan även för rektor att kräva leverans på. Tänker jag fel? Och OM jag tänker fel, vad tjänar legitimationen för syfte?

I Skolverkets text om syfte och användning av lärarlegitimationen ges inte bara arbetsgivaren skyldigheter, längst ner i stycket om återkallande finns även en textrad om möjlgiheten att skicka tillbaka legitimationen själv. Jag tänker att det kan vara klokt att göra det om en fått behörighet genom legitimation att undervisa i ett ämne man inte vill undervisa i pga att en inte läst det. 
Jag skriver såklart detta i viss frustration över en känsla och uppfattning jag haft sedan legitimationens införande, men även för att jag faktiskt vill veta. Vad tjänar den för syfte? Jag ser legitimationen som en belastning i sin oduglighet. Jag kan inte tillsvidareanställa utan den, men pedagoger med en är inte alltid vad jag tror att de är. Hand upp, du som verkligen lirar med alla legitimationens rätt tänkta förhållningssätt, koppla gärna till en dokumentation som stöder din upplevda effekt. 

Slutligen i denna dagens tanketrassel om en legitimationsreform som i sin verkliga vardag är tandlös vill jag säga följande:          Om vi ska ha legitimation värd namnet bör den också göras riktig i ett slags id-kort, ett papper med med en text som inte stämmer med verkligheten gör inte en legitimation rättvisa. Ge mig ett poängregisterutdrag, ett examensbevis och ett plastkort med foto där det sistnämnda går att återkalla och/eller uppdatera. Ge mig lärare som är i sitt yrkesutövande  vad de har i sin legitimation. Då kan vi börja snacka lön, på riktigt.

Om du som lärare inte vill arbeta med det din legitimation berättigar dig till kanske du faktiskt ska be om en ny. Om jag som rektor ska kunna lita på (lönesättning och förstelärarrekrytering tex) legitimationen måste jag också få använda den som det verktyg den är genom att tjänstefördela efter den när organisationen så kräver, och betala för det.

Till skolpolitiken vill jag säga: det kunde ha blivit så bra. Om ni tänkt hela vägen. Det går att rätta till det. Gör det, rätta till det.