Hur är det egentligen med begreppet kravkänslig?

Sista semesterveckan står runt hörnet och jag tänker i år som så många andra år att tre veckor egentligen räcker. För mig alltså. Det där är ju så olika, jag vet. 

Men nu har jag har sovit klart. Läst alla böcker i sommartraven och bakat alla bullar, hälsat på, haft gäster, grillat och knäppt några pilsner.

Hjärnan trevar efter något att hantera som är jobbrelaterat och har fastnat för frasen ”kravkänslig”.

Jag möter alltfler kravkänsliga elever, föräldrar, bekanta, vänners barn och kolleger/medarbetare för vart år som går. Hur är det med innebörden av kravkänslig? Alltså jag vet inte, jag funderar – så det finns ingen anledning att hetsa upp sig men skicka gärna länkar om du vet någon som forskar på området.

När måste man acceptera kravkänsligheten och när kan man förvänta sig att den kravkänslige faktiskt förmår att spotta i nävarna och jobba på sin kravkänslighet? Får man ens det? Och egentligen – törs man närma sig tanken om att det är med kravkänslighet som med kränkning, ett stort ord som förlorat sin kraft då alltfler vävt in det i en slags vardagsvokabulär. Och att den som använder det som sitt eget inte heller kan eller får bli ifrågasatt?

Så här går det till när semesterhjärnan signalerar utvilad. Den tar tag i ett ord eller begrepp och jobbar sig varm.
En vecka kvar. Lite rastlös men också nyfiken på nästa tankeloop.

Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Det va då ett jä*la flyttande hela tiden

I bloggen Men var ska rektorn sitta funderade jag över var i verksamheten jag skulle fungera bäst i min administration. Och då kom jag fram till att just då och en tid framåt skulle jag sitta i vår skolas personalarbetsrum. Jag fattade beslutet  linje med Skolinspektionens formuleringar i sin rapport om att rektor måste vara mer synlig och närvarande. Det var då. Nu har det hänt grejer. Jag flyttar igen.

  
Jag tycker mig förstå att jag uppnått det jag ville och nu har behovet skiftat, ja rent av bytt ägare och perspektiv. Jag kan inte längre vara en i gänget. Skolan är i sin grund återuppbyggd. Alla förtjänar en chef som tar ut distansen igen, som håller sig lite lagom på sin kant och lite lagom i verksamheten. Eller kanske mer så att jag ska schemalägga mina verksamhetsvandringar istället som det här året när jag har varit väldigt synlig hela tiden. Nya mål, men vilka? Leda, såklart. Inte visa.

Gränsen mellan chef och medarbetare har tenderat  att börja suddas ut till den milda grad att delegering uteblivit, alla har gjort allt och ingen har varit direkt ansvarig. Det blir så med täta skott att  chefen minskar sitt förtroendekapital när hen är mer kompis för vissa än för andra. De som hänger ofta i arbetsrummet har mer tillgång till chefen, det skapar – vare sig vi tänker på det eller inte – relationer som kanske inte ifrågasätts men som skapar avund, osäkerhet och spekulationer. Dags att flytta, alltså.

  

På resan till att bli en skola att längta till ingår , hos oss, för all personal att offensivt bidra till utvecklingstankarna och modeller i tanke- och idéform. Vi bygger tillsammans och utvärderar tillsammans. Vi lär oss att ge och ta feedback. För min del gjorde jag så att jag i fredags efter skolavslutningen bad om feedback i fråga om läsåret som gått. Jag fick flera goda tankar om vad jag gör bra och vad jag borde göra mera av. En sak som var tydlig är önskemålet om att fortsätta leda, våga leda lite mer, fortsätta ta beslut och att bestämma mig för vilken chef jag vill vara. Den sista tycker jag är mest intressant. Bestämma dig för vilken chef du vill vara. Smaka på den.  För mig är den ett kvitto på att det är dags att lämna personalen ifred i arbetsrummet, en tydlig markering att de kan klara sig själva, de vill inte ha mig hängandes där. Hela tiden. Friskt!

Så efter ett år i arbetsrummet flyttar jag in i rektorskontor. Det känns så rätt och så dags! Vi är redo att starta nästa läsår som fullvärdiga skolmedarbetare och lite var person på sin plats. Det är skönt, ett mål uppnått. Jag är redo, personalen är redo och jag tror hela skolsverige är redo för lite mer mainstream rektorsstuk i Tystberga. Har jag berättat att vi kommer att satsa på att profilera oss nästa läsår? Inte det. Hm, ja men det kommer. Vi ska bara flytta ner slöjden till musiken och förskoleklassen till fritids och fritids till tvåans klassrum och fyran in i gamla syslöjden. Sen så återkommer jag med det som blir Tystberga skolas framtida profileringar att passa i ett framtidsbenäget utbildningssamhälle där vi kan ta tillvara på glesbygdens alla fördelar och humankapital både bland elever och hos personal. Vi har några spännande år framför oss. På kärleksfull och intresserad distans.  

  

Tack Cecilia i Göteborg! det är inte så stor skillnad på att vara skolledare eller bilförsäljare. Eller hur #varförskola lätt kan vara #varförvolvo.

Igår offentliggjorde jag mitt brev till Volvo här på min blogg som vanligtvis mest handlar om skolan. Sedan dess har det hänt en hel del, bloggen rusar i taket på visningar och många känner sig manade att skicka personliga hälsningar om liknande upplevelser från olika platser i Sverige. Inte bara här lokalt kring Nyköping och inte nödvändigtvis i år. Det har fått min hjärna att fundera över hur intressant det är att vara en kunnig pedagog i olika yrkeskategorier. Så med #skolvårens och min paradfråga #varförskola tar jag mig an att fundera runt frågan lyckat ledarskap med avstamp i en mix av ovan skrivna och lite tillspetsat #varförvolvo.

Det är inte helt otippat för det stora flertalet av oss att läraryrket till stor del handlar om att vara en estradör i någon mån. Att fånga intresse för sin lektion och få alla att känna sig delaktiga utifrån olika förförståelsebas. Säljaren gör detsamma, äger varan och golvet visar intresse för kunden och kollar av dennes förförståelse för att inte prata förbi eller tjata hål i huvudet.

Elever och kunder har nära nog samma uthållighet när det gäller att vara intresserade initialt av sin lärare eller försäljare.

Olika kunder har precis som elever olika behov och båda förväntar sig att bli bemötta och lyssnade på därefter. För elever är det till och med reglerat i lag. För kunder som ska köpa bil är det inte lika specificerat, men viss, det finns en diskrimineringslag och den skulle jag kunnat ha åberopa som igår. Men man vill ju inte vara besvärlig…likt duktiga flickor som förr (?) sattes som buffert mellan skräniga pojkar gjorde jag inte det. Hävdade inte fullt ut min rätt till likvärdig behandling alltså, utifrån kön.

Möt barnet där det står i sin utveckling. Möt kunden där den står med sitt behov. 

När detta inte lyckas blir följderna katastrofalt olika. Barnet utifrån sin position av storlek och livserfarenhet är fast i ett system det inte på egen hand kan ta sig ur. Kunden däremot använder sina fötter och går någonannastans, det som blir lidande är ett varumärke och i förlängningen kanske personer i nära arbetsrelationer inom företaget. Ingen vill sitta bredvid den misslyckade säljaren, liksom.
Som chef i en butik eller en skola är livet ganska lika. Pengar är enligt ägare/uppdragsgivare fokus resten kommer som bonusar men vi har en tydlig vision om målet och om hur vi ska ta oss dit. Min vision för vår skola är Vår skola en skola att längta till och det möjliggörs genom den den fantastiska Personalgrupp vi har. Volvohandlaren somjag skrev om igår har ledorden/visionen Personligt hela vägen. Eller inte, tänker jag. Eller har det kanske bara inte genomsyrat i personalgruppen? – Och vad beror i så fall det på? 

Som mellanchef i skolans värld tänker jag att det är svårt att jobba samstämmighet, kommunikation och känsla av samhörighet om alla till exempel inte läser protokoll och mail. Tänker att denna enkla sak är något som butik och skola där personal går om varandra i olika scheman delar. Liksom den likheten att det finns personal som vet hur jobbet ska gör enligt metoden jag har jobbat här så många år att jag vet att det här är bästa sättet tillsammans med nyare personal som är lite mer förändrings- och utvecklingsbenägen. Där uppstår det dragkamp. Får jag som chef inte ut gemensamt förhållningssätt eller värderingar att arbeta efter till de som möter elever eller kunder så spelar det ingen roll hur goda intentioner jag har i min vision eller mina mål. Det kommer inte att lyckas.

Så hur gör man? Till att börja med pratar man med varandra. Chefen vet inte alltid bäst men chefen har tolkningsföreträde och beslutsrätt. Det som bestämts i termer av undervisning, kundbemötande eller varor  ska så levereras. Så här går mina tankebanor idag. Inte färdigtänkt men ändå formulerat i spretiga riktningar om hur pedagogens arbete inte bara värdesätts i skolors klassrum. Det finns många pedagogyrken i världen.

Pedagogens färdigheter behövs i så många olika yrken utanför skolan, och jag är säker på att allt ändå börjar med förtroende för den verksamhet eller affärsrelation man är på väg att gå in i. Som elev. Som kund. Som pedagog. Som säljare.

Man kan sätta rekord på många olika sätt, ett av de bättre är när man gör det i vunnet förtroende. Jag gör det i mitt jobb varje dag. En till som gjorde det idag är försäljningschefen på Volvo Sverige, Cecilia Björk Bang-Melchior, som ringde upp med anledning av mitt brev igår, för att prata om just relationer och tillit. Hon gjorde det som den lokale volvosäljaren skulle ha gjort vid allra första besöket, hon vårdade relationen till kunden. Jag kan såklart se paralleller till det här i förhållande till relationer mellan pedagoger och föräldrar, eller mellan föräldrar och huvudman där tilliten försvunnit och jag blivit den som får gå in och rodda, rädda upp eller be om ursäkt för något jag inte själv åsamkat. 

Det finns många beröringspunkter mellan #varförVolvo och #varförSkola. Den största handlar om förtroende för individen som står framför dig. 

Att Envetet jobba på får att nå goda resultat är den enda vägen till att lyckas. Aldrig tappa sugen, alltid fokusera på lösningen och att ofta välja att var utanför komfortzonen för att utveckla sig själv. Annars är det lönlöst.

Heja Volvo!