Hur lockar man in ensamvargen i ramen?

Long time no blogg. Men det börjar äntligen locka lite igen, här kommer en kort fundering om lagspel. Mer som en fundering än som klar tanke.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över individualism i förhållande till utveckling. Såklart i förhållande till skola. Hur mycket individualism tål skolan att vi som jobbar där bejakar för oss själva, för enskilda individer eller för vad som är värt att bevara av trygghet framför säkerhet och juridisk förankring till förmån för känsla av att det funkar liksom bra ändå.

Jag är hyfsat övertygad om att de flesta av oss anser oss vara lagspelare. Att som anställda i ett företag eller skola anser oss förstå vad verksamheten behöver av mig som person i laget. Att känna motsatsen och att kanske hävda sin rätt till att stå utanför ett lag som måste vara sammansvetsat för framgång eller måluppfyllelse är sällan den väg någon av oss medvetet väljer som förväntat garanterad framgångsfaktor. Men det händer.

Det är de personligheterna som fått mig att fundera kring varför det kan upplevas som konflikt att förväntas gå in i ett styrt lagarbete när man vill tänka fritt och större ensam, eller iallafall vara patentägare på huren i ett lagarbete.

Hur får vi med oss ensamvargarna? Hur motiverar vi den som redan anser sig veta bäst? Går det att locka in dem i ramen? Och hur länge ska vi kämpa tillsammans och på vilket sätt? Och framför allt varför? Och utifrån vems varför, individen eller verksamhetens/företagets? Det här är frågor som ju gäller både vuxna och barn, inom företag, hemma eller/och i skola.

Hur många på en arbetsplats får den bekräftelse de anser sig förtjäna och är det vad som styr prestationen i alla lägen? Är lönen en ersättning för mig att vara där och göra min grej varje dag så bra jag kan eller är den ett skadestånd för att jag minsann aldrig är sjuk och alltid ställer upp när andra är borta? Jag har inte svaren, men frågorna rullar in som en briserande bomb med jämna mellanrum på kontoret.

Hur kommer vi vidare med de förfördelade så att de vill vara i laget framför att vara i jaget. Jag vet, plattitydvarning men ni fattar. Hur får vi ut dem som befinner sig i sitt snävaste hörn i intressetriangeln till den öppnare ytan utan att känna sig som en förlorare utan som den bättre lagspelaren hen egentligen behöver och sannolikt vill vara för att ranka upp i kollegebarometern.

Att slippa vara i (intresse-)konflikt kan vara ett val. Att välja att sluta upp med att oftast vara kontraproduktiv som maktmetod kan vara ett sätt att närma sig lagspel. Detta var dagens lösa tankar ur ett hjärnnystan av grubbel.