En positiv del av min historia – till slut ser man det självklara.

Facebook skjuter ju fram minnen på årsdagar och idag dök den här upp

och jag tänker att det är en del av min historia som av de flesta kommer att ses som en merit, en erfarenhet att ta vidare genom att vara uppmärksam på maktstrukturer vi inte vill föra vidare i ett jämställt samhälle. Några kommer att göra allt de kan för att använda det till att smutskasta mig för att nå egna syften i angelägenheter där de vill förskjuta fokus från sak till person. Det är naturligt. Inte farligt. Normalt.

Aldrig i livet att jag skulle vilja vara utan erfarenheten att komma på kant med en svag chef, stå upp för mina ideal och strävan att varje unge har rätt till en bra vardag med lärare som vill dem väl.

Det kostade mig jobbet. (och det kostade Sävsjö ett par miljoner – pengar som behövts till renovering och löner, för att inte tala om tapp i förtroende mellan chefer, lärare och rektorer.)Det finns såklart en sorg i det. Men det finns också en erfarenhet om att även chefer är rädda och några av dem räddar hellre sin egen prestige än tar konflikten om sanningen.

Jag kommer aldrig att bli sån.Jag har lärt mig vad som föder rädslan för förlust. Statusjakt. Politisk makt eller politiskt inflytande.

Man ska aldrig arbeta med eller i skola om man måste gå emot vad som är ett godtagbart etiskt uppdrag.

Aldrig. För mig är det så. Det borde kanske vara så för alla?

Ett år går fort. Sävsjö är en del av mina minnen, en del av min historia på gott och ont och en stor stor del av mitt hjärta. Tack gode gud för internet och 128an!

Ett år går fort och jag är i ett spännande skede i yrkeslivet, har en fin rektorstjänst i en Waldorfskola och lär mig nya saker om mitt eget yrke. Jag prov-designar klänningar ihop med en skräddare, jag målar och jag har startat ett eget AB där jag ständigt får nya uppdrag av människor som behöver hjälp med organisationsutveckling i sina uppdrag. Det är så roligt!

Så som många vittnat före mig, även om livet tar en märklig väg så kommer det ofta något bra ur det som i förlängningen är bättre än det man förlorat och delvis saknar.

Hur lockar man in ensamvargen i ramen?

Long time no blogg. Men det börjar äntligen locka lite igen, här kommer en kort fundering om lagspel. Mer som en fundering än som klar tanke.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över individualism i förhållande till utveckling. Såklart i förhållande till skola. Hur mycket individualism tål skolan att vi som jobbar där bejakar för oss själva, för enskilda individer eller för vad som är värt att bevara av trygghet framför säkerhet och juridisk förankring till förmån för känsla av att det funkar liksom bra ändå.

Jag är hyfsat övertygad om att de flesta av oss anser oss vara lagspelare. Att som anställda i ett företag eller skola anser oss förstå vad verksamheten behöver av mig som person i laget. Att känna motsatsen och att kanske hävda sin rätt till att stå utanför ett lag som måste vara sammansvetsat för framgång eller måluppfyllelse är sällan den väg någon av oss medvetet väljer som förväntat garanterad framgångsfaktor. Men det händer.

Det är de personligheterna som fått mig att fundera kring varför det kan upplevas som konflikt att förväntas gå in i ett styrt lagarbete när man vill tänka fritt och större ensam, eller iallafall vara patentägare på huren i ett lagarbete.

Hur får vi med oss ensamvargarna? Hur motiverar vi den som redan anser sig veta bäst? Går det att locka in dem i ramen? Och hur länge ska vi kämpa tillsammans och på vilket sätt? Och framför allt varför? Och utifrån vems varför, individen eller verksamhetens/företagets? Det här är frågor som ju gäller både vuxna och barn, inom företag, hemma eller/och i skola.

Hur många på en arbetsplats får den bekräftelse de anser sig förtjäna och är det vad som styr prestationen i alla lägen? Är lönen en ersättning för mig att vara där och göra min grej varje dag så bra jag kan eller är den ett skadestånd för att jag minsann aldrig är sjuk och alltid ställer upp när andra är borta? Jag har inte svaren, men frågorna rullar in som en briserande bomb med jämna mellanrum på kontoret.

Hur kommer vi vidare med de förfördelade så att de vill vara i laget framför att vara i jaget. Jag vet, plattitydvarning men ni fattar. Hur får vi ut dem som befinner sig i sitt snävaste hörn i intressetriangeln till den öppnare ytan utan att känna sig som en förlorare utan som den bättre lagspelaren hen egentligen behöver och sannolikt vill vara för att ranka upp i kollegebarometern.

Att slippa vara i (intresse-)konflikt kan vara ett val. Att välja att sluta upp med att oftast vara kontraproduktiv som maktmetod kan vara ett sätt att närma sig lagspel. Detta var dagens lösa tankar ur ett hjärnnystan av grubbel.

Rektor –  är som att vara Madeleine Albright och Alfons Åbergs pappa i samma skepnad

De senaste åren har jag har förmånen att kunna arbeta som rektor. Några olika uppdrag i olika skolor, olika huvudmän med klara ideér med vad de vill med sina skolor. Jag gillar det. Tydlighet. Starka huvudmän. Starka huvudmän ger förutsättningar att skapa magiska möjligheter.

Mina rektorsuppdrag brukar vara ganska nischade, den som anställer mig har ofta en klar plan över varför de valt just mig. Nej. Det är inte att vara kaxig i överkant. Alla har vi fått våra respektive jobb utifrån att vi var bäst lämpade för uppdraget. Arbetsgivaren valde just oss. Dig till ditt uppdrag och arbete, mina chefer valde mig. För våra personliga egenskaper. I personkemin ligger det magiska, att bli vald.

Gott så.

Jag blev rektor för att jag från början blev lärare. Rektor var aldrig mitt mål, det hampade sig så. Som för så många lärare runt om i landet. Vi halkar in på ett bananskal, fyller en tf-tjänst, visar att vi har fallenhet och så rullar det igång. 

För min del har det alltid handlat om de extra speciella klasserna, krävande eleverna eller skolorna vars skolchefer ser behov av extra ansatser. Jag gillar när det är lite trixigt, lite svårt och utmanande. Jag trivs bäst i medvind såklart men jag gillar det jag lär mig av motvind. Några kallar det tålamod, andra mod, och ibland kallar jag det för egen del ren galenskap, och andra gånger för jävlar anamma. En stark motivationsdrift ligger i det som sedan 2013 varit min dagliga grundfråga #varförskola alltså om varför gör vi det här. Varje dag – bedriver skola. Vad ska den innehålla och varför? Så spännande! Ibland är det frågorna som för oss framåt och väldigt sällan påståendena eller de snabba svaren. 

Jag går till jobbet varje dag av glädje, av drivkraft att ge elever en skola för var och en. En skola för alla, ja i och för sig men en skola för var och en har ytterligare en dimension av elevfokus. En annan drivkraft är vilja och min önskan om att skapa en arena/skola/plattform där både elever och medarbetare hittar vägar att med sina grundförmågor erövra världen, ett litet stycke dag för dag. Tänk att få vara den möjliggöraren tillsammans med andra. Det är magiskt.

Rektor är ingen enmansuppgift, samtidigt som det inte är ett grupparbete. Rektor är att vara Madeleine Albright och Alfons Åbergs pappa i samma skepnad med ett uns av Elastaflickan och kanske även Fantomen. Som rektor behöver man vara skicklig på att tolka och hantera  lag och fakta med känslostyrda gamla traditionella måsten. Nyutbildade lärare, outbildade lärare, unga lärare och gamla lärare – och alla andra personalgrupper som är exakt lika viktiga som just lärare för att vi ska kunna vara en skola för var och en. Elev som anställd. Tillsammans. Tillsammans skapar vi magi. Oavsett om vi leder eller följer.

Rektor har ansvaret att skapa ett möjligt tillsammans. Tillsammans med personal som vill skapa tillsammans . Tillsammans med personal som inte vill. Det är en utmaning som heter duga. Det är en arbetsuppgift rektor delar med alla chefer, oavsett bransch eller skola. Det finns eldsjälar, det finns själar. Det finns glada, det finns oglada, nöjda, missnöjda, filantroper och misantroper…jag gillar mixen. Det blir dynamiskt. Det jag har svårt för är när vi tappar elevfokus. När vi fastnar i administration, skolbussar, schemasystem och lärarbrist. Det tar tid. Måste göras men tar tid från elev.

Jag trivs på mitt jobb. Jag går med glädje till jobbet varje dag. Jag har min huvudmans förtroende och huvudmannen har mitt. Jag har ett fantastiskt gäng medarbetare och kolleger i fem-sex olika yrkeskategorier som gör det möjligt att vara en skolledare av 2017års mått i skollagssammanhang alla dar i veckan. Jag har underbara elever med varierad grad av närvaro och transportmedel. Dagens unga och framtidens vuxna. Som ska erövra världen. Det är magiskt.

Men surdegarna vi också hanterar? tänker du kanske nu. Alltså, jag tänker att vi noterar att de finns, vi tar itu med dem men vi fokuserar inte på surdegarna som plattformar att utgå från. Det blir fel fokus. Alldeles fantastiskt dränerande och omagiskt. Tur för skolan att den är obligatorisk!

Se där. Det blev ett spretig inlägg om vardagens tankar och göranden i all sin enkelhet. Reflektionen är min egen, tankarna är mina egna och representerar bara mig. Att stå för sitt ord. Förlita sig på att kunna sin roll och leva sin värdegrund. Att vara en människa. På sitt eget sätt. En rektor. Ett uppdrag. Skapa förutsättningar för en bra lärmiljö – för eleverna. Magiskt!

Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Vår skola tar på en ny kavaj. 

Idag har vi haft öppet hus på vår skola. För första gången på många år (om jag förstått rätt) har vi haft öppet hus för föräldrar och elever som ska börja 7an hos oss i höst. Det blev en väldigt lyckad kväll!

Efter ett knappt läsår får jag äntligen börja skapa en agenda som jag äger tillsammans med skolans personal. Vi lever inte längre efter någon annan rektors organisation. Det är min, vår. Vår skola tar på en ny kavaj. Och det är vi som jobbar här nu och framgent som bestämmer färg, fickor och sömmar. Det är vi som tar över tillsammans. Jag behöver inte längre genomföra någon annans agenda. Vi skapar en egen som är min att försvara och förklara. Äntligen. Det är så stort! 

Dagen i en bild och en tanke 58/100

Vi stod i entrén, jag och biträdande rektor, handhälsade på alla som kom. Höll elevernas hand lite extra, hukade oss lite för att komma i samma ansiktshöjd, presenterade oss med namn och titel, frågade om deras namn, vilken skola de går på nu och att ‘vad roligt att du är här ikväll’. Lite längre in i skola lotsades alla vidare till informationssalen. Den blev överfull. Vi fick öppna ett klassrum till, och ett till för att fylla på med stolar. 

Vi delade på oss, biträdande körde en presentation i ett rum, jag i en annan. En kort kort presentation om lärartäthet, behöriga lärare och gymnasiebehörighet alla punkter jmf med riket. Vi har inget att skämmas för där! Vi berättade om vårt fokus på trygghet och studiero, om visionen och att klassindelningen kommer att vara klar i mitten/slutet av maj, att vi verkligen såg fram emot att de skulle komma till oss i augusti och att vi är glada att de kom idag.

Och det slår mig plötsligt under rundvandringen efter presentationen att det här är det första synliga steget av min egen organisation. Biträdande och jag har tagit vårt första gemensamma synliga steg i en organisationsförändring som märks utanför skolhuset. Det är stort. Glädje! 

#blogg100 #rektor #glädje

Blogg 42 av 100. För den som ids, eller mer: Hurra för svensk sjukförsäkring!

Vacklar lite i den här utmaningen. Kändes plågsamt igår. Tänkte att nu är botten nådd. Slut på ord. Vill inte dela mer. Men har man gett sig på nåt får en allt hänga i. 

Dagen i en bild och en tanke 42/100, för den som ids.

Vilken enastående lycka det är att ha ett arbete att få till som man trivs med! Nä, jag vet, alla har inte det. Men jag har det tack och lov! Och jag är äntligen tillbaka på jobbet efter nära nog tre veckor med en seg lunginflammation. Jag är glad över att ha ett arbete att gå till, där jag träffar kolleger som jag tycker om och som tycker om mig. Jag är tacksam över att ha fått ta del av en sjukvård som i vissa andra europeiska länder är utom räckhåll för människor utan enorma summor med pengar, jag är så tacksam över att sjukförsäkringen även omfattar rektorer så att jag inte bara kunnat erhålla vård och medicin utan även hyfsat med pengar trots sjukskriven. Vilket underbart bra uppbyggt system vi ändå har (kvar) i det här landet! Tack Sverige.

#blogg100 

Alltså. Vem orkar blogga 100 dar på raken?

– eh…jag uppenbarligen.

Jag har sett uppmaningen och loggan för #blogg100 i flera år och tänkt tanken vem orkar hålla på hundra dar i rad? och varje år varit lite sugen att delta själv men stoppats av tanken vem vill nödvändigtvis läsa vad jag skriver 100 dar i rad? Men så plötsligt i i helgen, slog tanken om och jag väljer att köra fotoblogg. Jag vill dokumentera skolans vardag på ett enkelt och tillgängligt sätt. Det här är en lysande möjlighet till det. Det blir fem dagar jobbtanke med foto och två dagar fritidsbild.

Det som lockar är den demokratiskt grundläggande friheten i att dela en tanke i skrift   ”Vi deltagare enas i entusiasmen och engagemanget, snarare än det beräknande, dömande och cyniska. Vi tar chansen att manifestera det fria ordet genom vårt bloggande, något som länge setts som självklart, men som i år är viktigare än någonsin. Vi respekterar andras åsikter, men accepterar inte kränkningar eller hot mot någon.” – Fredrik Wass

Dagen i en bild och tanke 1/100 

Välkommen till Hofgårdsskolan. Här arbetar varje dag närmare 400 personer. Vi är i och med det en av Sävsjö tätorts största arbetsplatser. På en liten ort märks allt som görs i en så här stor skola. På gott och ont. Det människor utanför vår verksamhet tänker när de hör vårt namn, Hofgårdsskolan, det är vårt varumärke. Det människor tänker när de hör rektors namn, det är mitt varumärke. Det förpliktigar, den saken är säker. En sann utmaning!

Vad tänker folk på när de hör din skolas/företags/ditt namn?

Äntligen äntligen inget jobb på semestern, och hur blev det så?

Rektorskollegan ute i skolTwitter bollar lite anställningsidéer för egen organisations räkning och såklart hinner vi avhandla nuvarande jobbläge jämfört med tidigare. I reflektionens sken av samtalet slår det mig att den här veckan vi är i, min semester under barnens sportlov, är min första vecka på tre år utan uppkoppling mot jobbet! Familjen har varit samlad och njutit ostört tillsammans på resa, vi har ätit utan att mobilen ringt, vi har vandrat långa sträckor utan att vara uppkopplade på grund av ena förälderns jobb. Det låter ju sinnessjukt när jag läser det jag just skrev men så är arbetet för många chefer beskaffat. Att ständigt vara i tjänst, men på grund av vad?

I min tjänst ingår mobiltelefon. Jag kan använda den privat om jag vill. Jag vill inte det. Jag har alltid resonerat som så att det förpliktigar anträffbarhet. Ett slags system där min privata sfär i en tyst överenskommelse inte längre går att uppvärdera till privat. Jag är så himla nöjd med att jag hållit fast vid det i alla år. Egen telefon privat. Jobbmobil till jobb, som numera alltid är avstängd när jag är ledig.

Inte en enda gång har jag startat mobil eller dator, inte kollat mail, inte lyssnat av samtal. Inte en enda gång har jag känt behovet av att stå till tjänst eller finnas till hands. Jag har inte heller rent faktiskt behövt det. Ingen har frågat efter just mig. Urskönt!

Det här är ett av några antal delar i det önskeläge jag strävat att nå till under en lång, lång tid. Redan för ett drygt år sedan insåg jag att det skulle bli omöjligt att nå en hyfsad arbetsmiljö rent belastningsmässigt eller psykosocialt hos min dåvarande arbetsgivare. Så här i backspegeln kan jag förstå att det var en av flera anledningar till att jag bytte huvudman, nu ser jag det var det mer intuitivt. Där arbetade jag i en liten enhet med sina behov, här jobbar jag i en stor enhet med helt andra behov, men också med helt andra tillgångar och möjligheter. Särskilt när det gäller ledarskap. I hela styrkedjan finns här en naturlig inställning till att hjälpas åt. I den naturligheten finns mindre av jante, mindre av kontroll och färre revir att bevaka – inte minst partipolitiskt. Det finns en vila i det, ett lugn som jag kan ta med in i det dagliga arbetet eller semestern.

Här och nu heter skolan Hofgårdsskolan, vi är en stor arbetsplats ca 60 medarbetare varav en är min biträdande rektor. Första terminen på plats hade jag ingen biträdande, arbetsbelastningen var jämförbar med den lilla enhetens (skolan idag är ett högstadie, den förra skolan var f-6 och fritids vilket förklarar arbetsbelastingen rent kvantitativt). Från 1a januari har Hofgård och jag en biträdande rektor med vilken jag delar ganska precis allt, utom den sista för rektor skyddade uppgiften – nu raljerar jag – totalansvar när det sk**er sig på riktigt. Jag föredrar att kalla det funktionellt delat ledarskap, vilket det i praktiken är men inte i juridiken för att formulera det kort.

Vår biträdande är en person helt olik mig i tankestruktur och personallogistik, vi delar värdegrund, vi har samsyn kring vad skola är och framför allt just nu vad skola kan vara – och varför den ska vara så. Vår biträdande har skolbakgrund och har tack och lov även arbetat inom andra områden och i andra städer och län. Tursamt för vår skola så har vår biträdande också tidigare arbetat inom socialförvaltningen, och det han har med sig i form av kompletterande kunskaper därifrån är ovärderligt! Vår biträdande har även varit chef tidigare, det är jag särskilt tacksam för. Det här är första gången på tre år som jag haft semester utan att en enda gång kollat mailen eller startat jobbmobilen. Det harendast varit möjligt tack vare vår biträdande rektor. Tack Starkman jag ska bjuda igen!