Jag behövde alltså inte den där stora villan trots all oro om precis motsatsen.

Vill dela en tanke, eller om det kanske blir två.

Vi har dragit upp vår stora lilla familj i ett litet litet radhus på dryga 80 kvm i fyra plan under drygt 20 år. Våra barn har inga andra egna-hems-referenser egentligen och därför har det fungerat hyfsat smärtfritt att bo lite trångt

När barnen var små letade vi ett större hus. Särskilt jag nojade över att de aldrig skulle vilja ta hem kompisar om vi bodde för trångt. Jag hade fått för mig att vi behövde ett hus där barnen skulle få egna rum, jag ett arbetsrum och maken ett syrum – och borde vi inte ha ett lekrum i en gillestuga för barnen och deras kompisar? Ett hus med stora ytor när släkt och vänner samlades. Särskilt födelsedagar och stora helger. Under en lång tid ägnade jag sysselsättningen ”gå på husvisning” många helger och kvällar. Aldrig nöjd, aldrig tillräckligt snabb på budgivning eller med tillräckligt med pengar.

Vi hittade inget lika bra hus som det vi har. Vi kom också efter en del dealande till en punkt där vi inte tyckte det var värt pengarna med ett eller två extra rum. I vårt lilla hus kunde vi istället vara mer föräldralediga, få tid att odla på baksidan, resa ibland och leva lite mer. Vi la pengar vi fick över på att inreda smartare, renovera klokare och tänka konstruktivt vartefter behoven växlade med barnens stigande ålder.

Idag, när barn och flyttat ut och den sista är på väg ut, är jag så innerligt tacksam för att vi stod ut de där åren när många av våra vänner köpte hus (alltså till och med de eviga ungkarlarna köpte stora hus). Att barnen delade rum länge, att jag jobbade på jobbet (lärare) och att maken sydde i köket. Vårt smarta flervåningsradhus har fungerat för fester och kalas och många människor. Då ska tilläggas att närmsta familjen/släkten landar in på 25-26 personer.

Nu är det julhelg och barnen har partners och alla får plats här hemma. De går in och ut i det här lilla huset som det naturligaste i världen. De får plats. Livet levs mest runt köksbordet dagar som dessa. Det nära livet ger näring åt själen. Samtalen vattnar torra tankar och jag är så innerligt glad att vi bor precis exakt här.

Så om jag kunde skänka en enda stressad småbarnsförälder ett par tre råd skulle de vara – bo trångt, satsa på samtalen och tiden runt matlagning och lek. Vägra och orka strunta i villorna och bekantskapskretsens hets till större boenden med växande familjer. De egna barnen kommer ändå tro att det liv ni lever är det det normala och naturligt bästa.

Granen som alltid får hänga på väggen är på ren inspiration från Pettson och Findus-böckerna av Sven Nykvist. Allt går att lösa om man vill.

God fortsättning önskas från Styrbord.

Hur är det egentligen med begreppet kravkänslig?

Sista semesterveckan står runt hörnet och jag tänker i år som så många andra år att tre veckor egentligen räcker. För mig alltså. Det där är ju så olika, jag vet. 

Men nu har jag har sovit klart. Läst alla böcker i sommartraven och bakat alla bullar, hälsat på, haft gäster, grillat och knäppt några pilsner.

Hjärnan trevar efter något att hantera som är jobbrelaterat och har fastnat för frasen ”kravkänslig”.

Jag möter alltfler kravkänsliga elever, föräldrar, bekanta, vänners barn och kolleger/medarbetare för vart år som går. Hur är det med innebörden av kravkänslig? Alltså jag vet inte, jag funderar – så det finns ingen anledning att hetsa upp sig men skicka gärna länkar om du vet någon som forskar på området.

När måste man acceptera kravkänsligheten och när kan man förvänta sig att den kravkänslige faktiskt förmår att spotta i nävarna och jobba på sin kravkänslighet? Får man ens det? Och egentligen – törs man närma sig tanken om att det är med kravkänslighet som med kränkning, ett stort ord som förlorat sin kraft då alltfler vävt in det i en slags vardagsvokabulär. Och att den som använder det som sitt eget inte heller kan eller får bli ifrågasatt?

Så här går det till när semesterhjärnan signalerar utvilad. Den tar tag i ett ord eller begrepp och jobbar sig varm.
En vecka kvar. Lite rastlös men också nyfiken på nästa tankeloop.

Räv. Jag skulle kunna tänka mig att vara räv.

Forts på Helenas blogg tidigare idag om vårt Digitala samtal härom morgonen. Det där med att tänka och samtala i grupp för utvecklande syfte är inte alls dumt. Inte dumt alls. Man får syn på saker.

  
Det där är en mening jag burit med mig i många år men inte förstått förrän nu vad den innebär – eller vad den KAN innebära. Det startade för 10 år sedan, en höstlördag och familjen var på väg ut på svamptur i skogen. Yngste sonen säger plötsligt utan tidigare konversation ”är det bara jag i den här bilen som tycker det är konstigt att vara människa?” 

Det blev tyst en stund och jag frågade sedan ”hur menar du nu, tänker du dig att du vill vara nåt annat?” Nu blev det tyst jättelänge och så svarar 5åringen ”Räv. Jag skulle kunna tänka mig att vara räv…”
Jag tycker det är en bra ingång till att just människa är ett val att vara rent förmågemässigt. Vilka normer förmår jag bära och föra vidare, vilka vill jag föra vidare och i så fall på vilka värderingar ska dessa normer vila. Vad ska mitt ”människa” genomsyras av.
Från räv till målmedveten träning av de förmågor som jag vill ska förknippas med mig som människa. Medmänniska.

Sus