Hur är det egentligen med begreppet kravkänslig?

Sista semesterveckan står runt hörnet och jag tänker i år som så många andra år att tre veckor egentligen räcker. För mig alltså. Det där är ju så olika, jag vet. 

Men nu har jag har sovit klart. Läst alla böcker i sommartraven och bakat alla bullar, hälsat på, haft gäster, grillat och knäppt några pilsner.

Hjärnan trevar efter något att hantera som är jobbrelaterat och har fastnat för frasen ”kravkänslig”.

Jag möter alltfler kravkänsliga elever, föräldrar, bekanta, vänners barn och kolleger/medarbetare för vart år som går. Hur är det med innebörden av kravkänslig? Alltså jag vet inte, jag funderar – så det finns ingen anledning att hetsa upp sig men skicka gärna länkar om du vet någon som forskar på området.

När måste man acceptera kravkänsligheten och när kan man förvänta sig att den kravkänslige faktiskt förmår att spotta i nävarna och jobba på sin kravkänslighet? Får man ens det? Och egentligen – törs man närma sig tanken om att det är med kravkänslighet som med kränkning, ett stort ord som förlorat sin kraft då alltfler vävt in det i en slags vardagsvokabulär. Och att den som använder det som sitt eget inte heller kan eller får bli ifrågasatt?

Så här går det till när semesterhjärnan signalerar utvilad. Den tar tag i ett ord eller begrepp och jobbar sig varm.
En vecka kvar. Lite rastlös men också nyfiken på nästa tankeloop.

Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Jag har således sagt upp mig.

För lite drygt två år sedan ställde jag frågan till alla dem som arbetade i skolan där jag var ganska nytillträdd rektor varför de jobbade i vår skola och om de verkligen ville jobba kvar, om de var villiga att chippa in den energi och det mod som skulle komma att krävas. Några ville det, andra sa upp sig.

För ett år sedan nyrekryterade vi i princip hela lärarlaget och stor del av fritidspedagogerna . Det var många som efter en tid med mig som chef, kände att de ville inte, orkade inte eller kunde inte göra den kultur- och värderingsförändring som krävdes för att gå från en skola med så många anmärkningar inom området trygghet, kränkningar och leverera Lgr11 att de fasat ut sig. Och handen på hjärtat, jag var inte helt genom omtyckt som chefen som kom in och hade som uppdrag att vända på varje sten. Helt förståeligt. Men. Helt nödvändigt.

Vid anställningsintervjuerna var vi tydliga med att det här är ingen vanlig skola och att arbeta här kommer att krävas tydlig värdegrund levererad genom synligt elevfokus, engagemang, samarbete, öppen och rak kommunikation. Det här är ingen vanlig skola för vi har inget elevråd, vi har ett Ledningslag bestående av elever, rektor,skolsköterska, rektor, fritidspersonal och idrottslärare som hanterar i stort sätt alla frågor utom orosanmälningar, medarbetarsamtal,och lönesättning. Det här är är ingen vanlig skola för vår skolsköterska arbetar hos oss alla dar i veckan och fungerar som en biträdande rektor i fler sammanhang än vad man kan vara van vid. Det här är ingen vanlig skola för här kommer du med jämna mellanrum få frågan om du inte kommer till jobbet för att du vill förändra världen, vad gör du då här? Det här är ingen vanlig skola du måste ha en bärande idé med varför du vill arbeta här och du måste vara beredd att ibland omvärdera dina ställningstaganden och andra gånger slåss för dem.
   I januari 2014 möttes jag som ny på den här rektorstjänsten en medarbetare som hälsade mig med bara så du vet, jag gillar inte kvinnliga chefer varpå jag svarade fast jag är en rätt bra karl så det löser sig kanske. 

Jag visste när jag klev på det här jobbet att det var en stridspilot och inte en rektor som efterfrågades, uppdraget var att flyga den här gamla tunnan genom ett slimmande krig och komma ut på andra sidan som en rätt styckad JASgripen. Det är gjort nu.

Av de dryga 30 medarbetare som fanns i januari 2014 finns endast sex kvar och 15 är nya sedan ett- till ett och ett halvt år tillbaka. Idag är vi totalt 22 på personallistan så det där med att flyga genom skärseld och omgruppera för ny succé , det har vi verkligen lärt oss.

Besättningen är till stora delar nyrekryterad, erfarna flygare från blandad flotta, flyger numera vår enhet säkert och stabilt och de kan navigera med de nya styrdokumentern på visirets insida även om motljuset är starkt. Den besättning som valt att stanna kvar är de som varit nödvändiga stabilisatorer och de har fungerat som nejsägare och träningspass när nya hetsiga spjutspetsar har drivit på onödigt snabbt framåt.

Kvar är markkontrollen rektorn. Jag flög ofta i början, varje dag faktiskt. Först som navigatör, sedan ett tag som pilot och ett tag som stabilisatoransvarig. Nu står jag mest på marken och vinkar när de gör en flyby. Det vill säga, attesterar en och annan faktura, gör verksamhetsbesök och fyller ett och annat möte med innehåll.

Jag, som person, behövs inte längre. På samma sätt som jag ställt frågan vill du verkligen jobba här, är du beredd att lägga ner den energi som krävs? Så måste jag fråga mig är jag rätt person att fortsätta i den här flottiljen? Jag har kommit fram till att jag inte är det. Det här jobbet är inte jag rätt person för längre. Mitt uppdrag, så som det var utformat är utfört. Det behövs andra tankar och vägval nu och de ska göras av en som har den kartan. Det har varit fantastiskt att få vara den möjliggörare som krävdes att få vår skola upp i luften igen, synlig i rätt division och skvadron. Det har varit en riktig och enormt tidskrävande utmaning att få alla dokument och certifikat i ordning innan liftoff, men det har absolut varit värt det. Absolut! 

Jag, som person, behövs inte längre. Det är ju i reda ord en sorglig mening men i det här fallet är det värt att fira! Tänk att ha fått det hedervärda förtroendet att vända en skola och efter såpass kort tid som två år kunna säga ja, nu har vi gjort det till alla inblandade. Det är stort.

Jag, som person, behövs inte längre. Jag har således sagt upp mig. Det finns ingen schism i detta, jag har inte fått sparken, jag har inte blivit ombedd att sluta. Det är mitt eget beslut grundat i att det jag kontrakterades för är genomfört och med den äran snyggt gjort, om jag får säga det själv. Jag har hela tiden haft förtroende för min huvudman och åtnjutit förtroende från chefer och nämnd. Men, det som är viktigt för mig är att leva som man lär.
Jag är inte rätt person att driva detta vidare. Det var inte avsikten från början och jag vill inte konstruera en ny verklighet i en gammal karta. Så jag sa helt enkelt upp mig. Det får bli det som blir. Jag är öppen för förslag.

Jag har aldrig, på så kort tid, lärt mig så mycket om människors vilja och förmåga, ovilja och oförmåga, mina egna styrkor och tillkortakommanden – det har varit lärorikt. Jag är verkligen inte samma människa nu som i januari för dryga två år sedan. Jag är en bättre chef och medmänniska men också en väldigt mycket mer lösningsorienterad ledare. Att gå från chef till ledare för en grupp medarbetare är en ljuvlig sträcka att få uppleva. Att det var möjligt här på detta uppdrag är helt igenom baserat på Det här är ingen vanlig skola och möjligheten att leva sina värderingar i en arbetsgrupp som delat uppfattning om innebörden av dem.

  

Twitter, tonen och året som går ur tiden

Man kan tycka att det är naivt att inte förrän vid 50 års ålder på riktigt inse att sociala medier är lite av minerad mark för den som är för duktig, för dålig, för politiskt korrekt/politiskt inkorrekt eller tillhör fel landsände, fel yrkesgrupp, fel kön, fel partitillhörighet och i kombination med något av ovanstående vid fel tidpunkt befinna sig i närheten av fel flöden. Det kan vara förrädiskt och förödande för individen. Det är på riktigt förödande för de öppna samtalen med olika tänkande. De olika tänkande som för utveckling framåt. Likasinnade kommer inte så långt. 
Så hände det något. Något startade samtalet om tonen på Twitter. Det var befriande på riktigt. Såklart varierar tonen, både den uppfattade och den reella, det är oundvikligt där tusentals människor tjattrar och där vi vill framstå som smarta, vitsiga och med glimten i ögat och samtidigt väcka gehör för alltemellanåt viktiga och stora samhällsfrågor. Jag säger inte att det är enkelt. Och jag märker en förändring. Både till det bättre men såklart även till det subtila sämre, det där med att inte skriva i klartext vem eller vad enstaka självutnämnda (se nu gjorde jag det själv)  härskare på Twitter egentligen avser, utan en ska förstå det och en ska passa sig för att twittra emot. För då går drevet åt ens eget håll. Det är lite som att alla är ute på rast men lärarna sitter inne och fikar medan mobbingen pågår inför öppen ridå. Den kloke går runt och tittar inte, den mindre modige hänger i utkanten och väljer inte synligt sida, den modige säger ifrån och drabbas själv. 

På Twitter bland flera medier hörs ibland att vi inte ska omge oss med likasinnade då dynamik och utvecklande diskussioner uteblir, men på Twitter bland andra medier blir det ett jäkla hallå om någon problematiserar ett påstående och genast vill de med olika-tänkande-önskemål för andra trycka in den oliktänkande i sin egen rätt tänkande fålla. Det är jätteintressant. Som fenomen betraktat.

De senaste dagarna har 10 myter om skolan av Jessica Schedvin fått löpa gatlopp i medierna. Det är  intressant tycker jag, att så många har ett så stort behov av att liksom trycka till henne, plats i korgen typ. En punktad lista som jag själv inte till fullo har erfarenhet av men som jag tänker är en bra utgångspunkt för väldigt många viktiga samtal som bör föras om lärares vardagar till exempel. Det jag gillar med Jessicas bloggtext är att hon har förmågan att problematisera utifrån ett lösningsfokuserat perspektiv.och det är det jag saknat i stora stycken på tex Twitter i år.

Flera av dem som hängav sig åt att såga Schedvins lista, dessa kloka skolmänniskor som säger sig vilja utveckla och förädla skolan i Sverige men väljer problemfokuserad lösningsorientering istället för lösningsfokuserad problemorientering. De där som säger sig företräda den rätta idén, de som efterfrågar samsyn och samverkan men som hackar på dem  som startar i lösningsfokuseringen med problematiken som bas, för att de liksom inte förstår att grunda sitt tänkande i ett egenformulerat svar eller mening med sin problemfokusering. Jag fattar inte snävheten och undrar om de saknar eftertanke och nyfikenhet inför annat än sin egen förträfflighet. Det måste bli ensamt med åren att vara den enda sanna liksom.

De som jag särskilt fastnat för under året som gått i skolditvecklingssammanhang på Twitter är personerna här nedanför. De har en ton i sina resonemang och funderingar som tar avstamp i att vara lösningsfokuserad men väl problemorienterad. De har tänkt, det märks, och de har läst in sig, de är säkra på att sitt sätt att tänka och visar ett öppet förhållningssätt där vi andra har en stående inbjudan till att delta med tankespjärn och diskussion. Det är så mycket värt att förvalta och värna om. Klicka dig vidare till respektive persons blogg och njut av framtidstro baserad på väl undersökt problem, väl underbyggda resonemang.

Emma Dawson,Ola Berg , Peyman Vahedi , Jan Bidner och Mats Björk , Anna Kaya , Therese Linnér , Ingela Netz , Jonas Johnsson , Gunilla Ordell , Maria Sandqvist 

För egen del vill jag tacka er alla för ett tankestimulerande år, jag ser mycket fram emot ett till. Fortsätt att skriva!

  

Vi har inget elevråd längre, vi har LEDNINGSRÅD istället.

Vi har gått in i en ny fas i skolans inre organisation. Vi har i samråd med elevrådet skrotat elevrådet och inrättat ett Ledningsråd. 

Under de år som jag varit i skolans värld har jag aldrig sett ett fungerande elevråd. Eller jo såklart men de har sällan fått eller orkat dra ett projekt med reellt elevinflytande utöver inköpslistor på rastprylar, disco eller skolresor. I några skolor har elevrådet inte visats större intresse än så av skolledning medan de i andra skolor har fått mer av typen logistikuppgifter. Andra  elevråd har jag genom åren sett fungera som en förlängd arm till kamratstödjare eller rastvakter (rastvärdar, pauspedagoger). Jag har arbetat i 7 olika skolor, inte i någon har elevrådets funktion visat sig vara förknippat med reellt elevinflytande över vare sig innehåll i skolarbete eller arbetsmiljö. Jag har varit så trött på den här typen av skeninflytande i så många år. Så jag tog helt enkelt och problematiserade hela elevrådsgrejen med årets elevråd. Såhär långt har vi kommit:

Första elevrådet nu i år ägnades åt inval av nya representater på lediga poster. Det andra elevrådet ägnades åt organisatorisk struktur av gruppen och jag berättade om hur skolans ledningsgrupp såg ut och vad de gör. Någon i elevrådet sa det är väl så vi borde jobba? Där och då föddes Ledningsrådet.

Skolans ledningsgrupp sammanträder varje vecka, varannan till var tredje vecka sammanträder ledningsgruppen tillsammans med tidigare elevrådet under namnet Ledningsrådet. Idag, fjärde mötet sedan skolstart, arbetade vi med att sätta ord på ett av vår skolas värdeord (som vi valt utifrån förra läsårets kvalitetsredovisning för fritidshemmet och skolans växande verksamhetsplan för året). Ordet för dagen var  samarbete. Vi är 11 personer i Ledningrådet, sex elever och fem vuxna. Idag arbetade vi i fem grupper med att i handling tydliggöra samarbet i korta meningar på post-it-lappar som vi sedan helt kort grupp för grupp gick upp och redovisade inför gruppen. 

 
Efter redovisat grupparbete gick vi laget runt och frågade hur kändes det här? både elever och vuxna sammanfattade med ord som spännande, på riktigt, roligt, vill göra mer, jättekul, man lär sig om varandra. Nästa gång vi träffas ska vi göra samma sak med Rak och öppen kommunikation vilket vi endast puffade för idag så att allas tankar kommer igång.

Senare idag träffades lärarlaget och de fick samma uppgift. De arbetade i par eller triader med ordet samarbete utan att ha sett Ledningsrådets lappar. Utifrån vad Lednigsrådet och lärarlaget har för gemensamma ord och olika ord fortsätter arbetet att klä ord i aktiv handling för att vår skola ska möjliggöra att dels leva sin värdegrund och dels kunna skriva en gemensam likabehandlingsplan som både elever, pedagoger och Skolinspektionen kan  godkänna utan att den behöver finnas i en barn- respektive vuxenutgåva.

Det här är ett steg för vår skola att på riktigt lyfta elevinflytande förbi inköpslistor och in i den inre organisationen, exakt där det hör hemma. Det är ju trots allt 2015 och det är dags att rita om kartan.

Det va då ett jä*la flyttande hela tiden

I bloggen Men var ska rektorn sitta funderade jag över var i verksamheten jag skulle fungera bäst i min administration. Och då kom jag fram till att just då och en tid framåt skulle jag sitta i vår skolas personalarbetsrum. Jag fattade beslutet  linje med Skolinspektionens formuleringar i sin rapport om att rektor måste vara mer synlig och närvarande. Det var då. Nu har det hänt grejer. Jag flyttar igen.

  
Jag tycker mig förstå att jag uppnått det jag ville och nu har behovet skiftat, ja rent av bytt ägare och perspektiv. Jag kan inte längre vara en i gänget. Skolan är i sin grund återuppbyggd. Alla förtjänar en chef som tar ut distansen igen, som håller sig lite lagom på sin kant och lite lagom i verksamheten. Eller kanske mer så att jag ska schemalägga mina verksamhetsvandringar istället som det här året när jag har varit väldigt synlig hela tiden. Nya mål, men vilka? Leda, såklart. Inte visa.

Gränsen mellan chef och medarbetare har tenderat  att börja suddas ut till den milda grad att delegering uteblivit, alla har gjort allt och ingen har varit direkt ansvarig. Det blir så med täta skott att  chefen minskar sitt förtroendekapital när hen är mer kompis för vissa än för andra. De som hänger ofta i arbetsrummet har mer tillgång till chefen, det skapar – vare sig vi tänker på det eller inte – relationer som kanske inte ifrågasätts men som skapar avund, osäkerhet och spekulationer. Dags att flytta, alltså.

  

På resan till att bli en skola att längta till ingår , hos oss, för all personal att offensivt bidra till utvecklingstankarna och modeller i tanke- och idéform. Vi bygger tillsammans och utvärderar tillsammans. Vi lär oss att ge och ta feedback. För min del gjorde jag så att jag i fredags efter skolavslutningen bad om feedback i fråga om läsåret som gått. Jag fick flera goda tankar om vad jag gör bra och vad jag borde göra mera av. En sak som var tydlig är önskemålet om att fortsätta leda, våga leda lite mer, fortsätta ta beslut och att bestämma mig för vilken chef jag vill vara. Den sista tycker jag är mest intressant. Bestämma dig för vilken chef du vill vara. Smaka på den.  För mig är den ett kvitto på att det är dags att lämna personalen ifred i arbetsrummet, en tydlig markering att de kan klara sig själva, de vill inte ha mig hängandes där. Hela tiden. Friskt!

Så efter ett år i arbetsrummet flyttar jag in i rektorskontor. Det känns så rätt och så dags! Vi är redo att starta nästa läsår som fullvärdiga skolmedarbetare och lite var person på sin plats. Det är skönt, ett mål uppnått. Jag är redo, personalen är redo och jag tror hela skolsverige är redo för lite mer mainstream rektorsstuk i Tystberga. Har jag berättat att vi kommer att satsa på att profilera oss nästa läsår? Inte det. Hm, ja men det kommer. Vi ska bara flytta ner slöjden till musiken och förskoleklassen till fritids och fritids till tvåans klassrum och fyran in i gamla syslöjden. Sen så återkommer jag med det som blir Tystberga skolas framtida profileringar att passa i ett framtidsbenäget utbildningssamhälle där vi kan ta tillvara på glesbygdens alla fördelar och humankapital både bland elever och hos personal. Vi har några spännande år framför oss. På kärleksfull och intresserad distans.  

  

Kan skola ens vara likvärdig och entreprenöriell, samtidigt, i hela Sverige?

Jag har två teman/tankar som kräver att bli skrivna. Samverkan och likvärdighet. Det blir lite spretigt men ändå hänger det ihop. Och till dig som fastnar i min kommatering, bara skit i det. Jag är mattelärare med lätt dyslexi, okej.

Under några intensiva Londondagar har jag fortsatt att fundera i de banor som jag började harva runt med i onsdags om det där med – i mitt tyckte flera delar av förlegat lektionsinnehåll. Jag har fått lite kommentarer och meddelanden efter det, både medhåll och opponenter. Det gillar jag! Mest gillar jag meddelanden i stil med ”är allt gammalt dåligt menar du?”. Spontant tänker jag: Ja! fast jag förstår ju såklart att det vore för enkelt, liksom det vore för enkelt att säga att allt nytt är påhitt som går över. 

Jag är ändå sugen på att helt börja om från början. Ogörligt? kanske det. Omöjligt? skulle inte tro det. 

Jag följer diskussioner i sociala media i den mån skolutvecklingsfrågorna där håller mig intresserad. De första månaderna för sådär en två år sedan upplevde jag som oerhört berikande, sedan klingade det av. Jag förstod att jag själv inte hade så mycket att tillföra eller få ut av de som då ansåg sig vara skoltwittereliten till exempel. Det gjorde mig inget, men det förvånade mig och förvånar mig än idag att med så många hängivna skolmänniskor på Twitter, Facebook och bloggar inte händer mer i skolsverige än det gör. Har du tänkt på det? Exakt vad beror det på? Jag har sett en och annan tweet om att det är så många som sänder men ingen som tar emot. Och vet ni, jag tror det är dilemmat i all utveckling, liten som stor, att så många är mest intresserade av sin egen idé att vi tappar chansen att lyssna in andras idéer. Samtalen uteblir där de inblandade sam-tänker och utvecklar varandras tankar, det vi kallar utvecklar i samförstånd uteblir i djupare mening. Sålänge vi inte lyssnar in andra och prövar våra egna teser mot andras kommer vi endast i framtiden kunna unna oss att säga ingen lyssnade på mig. Vore det inte roligt att vara den som imorgon säger jag lyssnade in och bidrog med mina funderingar, vi kom fram till det här… Alltså som en av flera bra lösningar på skolsveriges dikeskörning. 

Här vill jag passa på att lyfta på hatten för skolkommissionen med Anna Ekström som lagledare, fantastiskt initiativ! Det är en väg mot framgång. De andra vägarna kan mycket väl ligga på lokala plan men nyckeln till framgång torde vara gemensamt arbete snarare än solitärt pekande.

Just nu är jag väldigt intresserad av vad bland andra Richard Gerver håller på med i sina kontakter av skolutvecklingsmänniskor globalt. I veckan tweetade han den här:  Do people involved in the education ‘debate’ spend too long revelling in what divides them rather than what they have in common #collaborate jag hur det kom sig att han skrev just det just då och han svarade : I want to see a more mature, constructive discussion; less name calling & political posturing #ourkidsdeservebetter https://t.co/lzqMKewVSW

Jag tycker det är en skarpt belysande fråga och rimlig önskan ställd av Richard Gerver, England, som jag inte kunde låta bli att svara på såklart : @richardgerver Agree.Stop the blamegame, shape up, head towards succes Goes for Sweden aswell.  Och så pingade jag in vännen och nytänkaren Ingela Netz med hennes blogg om att lägga ner Blamegame jag tycker den går att applicera på alla aktörer i skolans utvecklingsvärld, från hem till huvudman.

I mitt huvud finns ingen rätt eller fel lösning på hur vi tar oss an undervisning eller utbildningsuppdrag. För mig är inte likvärdig skola att Kalle i Ystad har exakt samma lektionsinnehåll i alla ämnen som Nellie i Grums eller som  Liam i Boden. En likvärdig skola i mina tankar är att att varenda unge för det första bemöts utifrån kapitel 1 och 2 i Lgr11, att hel unge som går in i grundskolan ska vara hel unge ut ur grundskolan och att tiden däremellan fylls med, utifrån barnets tidigare kunskaper i alla ämnen personstärkande utbildning, framtidsorienterat och samhällsnyttigt innehåll som är gångbart globalt och lokalt.

Och förresten, likvärdig skola…kan man kalla det så när den ska vara entreprenöriell? Det kan vi tänka på en dag eller två. 

PS. Du som vill ha lite mer koll på Richard Gerver så googla eller följ på Twitter @richardgerver. Inget för bakåtsträvare.

Vem är skolan till för – och vad tar jag med tillbaka från Richard Gerver-land?

Jag har svårt att släppa tanken på att undervisning i dag i många svenska skolor bygger på samma kunskapssyn som på tillexempel 60talet. Nu tänker vän av ordning att så är det väl ändå inte riktigt fullt och sant, såklart inte men i stora drag. Ta exemplet om läraren som kunskapsbäraren in i undervisningen. Läs en gång till.

Läraren som kunskapsbäraren in i undervisningen. Vad fyller du meningen med för innehåll? Vad ser du framför dig i dina inre bilder?

Jag ser flera saker. Jag ser mjukvaran och pedagogen, jag ser de lokala skolnormerna där lärare tar sig företräde att tolka vad som är bäst enligt principen det har alltid funkat och jag ser lärare som öppnar upp och låter undervisningen vara lärsituation även för egen del. Jag ser olika situationer där möblering och inredning i skola är en egen del. Inredning i skolor är en stor del av undervisningens själ. Möbler, möblering, innelektion. Främst ser jag rektorer som både törs och vill tänka stort och utanför gammal norm även om jag också ser de som kämpar för bevarandet av en äldre modell av skola och undervisningsstruktur. Det är ytterkanterna av uppfattningar jag bollar mellan i tanken nu. Mellan dessa går den stora mainstreamgruppen av pedagoger, de som gör på eget vis och får det att fungera oavsett de tillhör en rektorsorganisation som vill nytt eller vill bevara och återgå till spetsigt kallat ”tack och goddag skola”. Kan du identifiera dem? Vem av dem är du?

Nytänkargrupperna, till vilken jag själv gärna vill tro att jag tillhör, hörs ofta säga att vi har en skola som bygger på att skapa samhällsdugliga medborgare i ett industrisamhälle. Kanske är det så. Kanske är det så att det är ett gångbart utbildningssystem även för att skapa självständiga världsmedborgare i ett kommunikationssamhälle? Kanske är det ett helt galet upplägg. Problemet är att medan vi är i det, ser vi liksom inte totalen av hela utbildningssatsningen. Det finns de som kallar nytänkarna för foliehattarna vilket jag tror innebär att man tar in för mycket nytänk vilket belackare menar saknar forskningsgrund. Jag tänker tvärtom, att det som kännetecknar en foliehattegenskap är ett folierat pannben som hindrar gamla signaler att ta sig ut för att ge plats åt förädlade arbetssätt och människosyn med en ny evidensbaserad skolterräng.  En slags rigiditet baserad på att inte våga se invanda mönster i nytt perspektiv. Tänk den tanken. Vilken typ av foliehatt vill du vara?

I skrivande stund sitter jag i ett plan på väg till London.  Om jag sätter in den meningen och dess innehåll i en skolkontext går mina tankar åt det här hållet: I ett samhälle där jag bereds möjlighet att av lust/intresse/jobb skriva en text som hela världen kan läsa inom bara några minuter genom att använda ett digitalt skrivverktyg i ett flygplan flera tusen meter upp i luften, krävs idag att jag har fullständiga betyg i tillexempel idrottsmomentet dans. Jag har två av mina barn med mig på resan, det är ett av dem som gett exemplet dans. Jag som själv gillar att dansa tycker att det är ett ickemoment i skolsyfte det tillför inget och det skadar ingen men 14åringen i fråga tycker det är ett stolligt betygskrav och det är här jag undrar #varförskola. På vilket sätt gör det honom till en sämre samhällsbärare om han inte kan dansa E-mässig vals? 

Igår träffade jag en kollega som ska byta från kommunal- till friskola. Kollegan berättade om att de möten hen deltagit i med nya arbetsgivaren alltid handlat om pedagogik och framtidsorienterade pedagogiska frågor. Kollegan formligen lyste med hela kroppen när detta dryftades, själv kände jag att mitt rektorshjärta dog en smula. 

Jag är liksom fast i historia, det är oerhört  viktigt med historia men det går inte att leva på gamla välsignelser, vi måste utveckla. Min vardag är, trots att jag kämpar för något annat,  cementerad i historiska uppfattningar om vad skola kan vara eller snarare om vad skola ska vara. Hur är det ens möjligt att vi kommer att lyckas med att skapa en framtidsbenägen skola när vi inte kan förädla det vi samhällsmässigt förändrat och utvecklat? Vilken skola vill du ha?

London och England är Richard Gerver-land. Inspirerande dagar framför oss! Vad tar jag med mig tillbaka?

       

Tack Cecilia i Göteborg! det är inte så stor skillnad på att vara skolledare eller bilförsäljare. Eller hur #varförskola lätt kan vara #varförvolvo.

Igår offentliggjorde jag mitt brev till Volvo här på min blogg som vanligtvis mest handlar om skolan. Sedan dess har det hänt en hel del, bloggen rusar i taket på visningar och många känner sig manade att skicka personliga hälsningar om liknande upplevelser från olika platser i Sverige. Inte bara här lokalt kring Nyköping och inte nödvändigtvis i år. Det har fått min hjärna att fundera över hur intressant det är att vara en kunnig pedagog i olika yrkeskategorier. Så med #skolvårens och min paradfråga #varförskola tar jag mig an att fundera runt frågan lyckat ledarskap med avstamp i en mix av ovan skrivna och lite tillspetsat #varförvolvo.

Det är inte helt otippat för det stora flertalet av oss att läraryrket till stor del handlar om att vara en estradör i någon mån. Att fånga intresse för sin lektion och få alla att känna sig delaktiga utifrån olika förförståelsebas. Säljaren gör detsamma, äger varan och golvet visar intresse för kunden och kollar av dennes förförståelse för att inte prata förbi eller tjata hål i huvudet.

Elever och kunder har nära nog samma uthållighet när det gäller att vara intresserade initialt av sin lärare eller försäljare.

Olika kunder har precis som elever olika behov och båda förväntar sig att bli bemötta och lyssnade på därefter. För elever är det till och med reglerat i lag. För kunder som ska köpa bil är det inte lika specificerat, men viss, det finns en diskrimineringslag och den skulle jag kunnat ha åberopa som igår. Men man vill ju inte vara besvärlig…likt duktiga flickor som förr (?) sattes som buffert mellan skräniga pojkar gjorde jag inte det. Hävdade inte fullt ut min rätt till likvärdig behandling alltså, utifrån kön.

Möt barnet där det står i sin utveckling. Möt kunden där den står med sitt behov. 

När detta inte lyckas blir följderna katastrofalt olika. Barnet utifrån sin position av storlek och livserfarenhet är fast i ett system det inte på egen hand kan ta sig ur. Kunden däremot använder sina fötter och går någonannastans, det som blir lidande är ett varumärke och i förlängningen kanske personer i nära arbetsrelationer inom företaget. Ingen vill sitta bredvid den misslyckade säljaren, liksom.
Som chef i en butik eller en skola är livet ganska lika. Pengar är enligt ägare/uppdragsgivare fokus resten kommer som bonusar men vi har en tydlig vision om målet och om hur vi ska ta oss dit. Min vision för vår skola är Vår skola en skola att längta till och det möjliggörs genom den den fantastiska Personalgrupp vi har. Volvohandlaren somjag skrev om igår har ledorden/visionen Personligt hela vägen. Eller inte, tänker jag. Eller har det kanske bara inte genomsyrat i personalgruppen? – Och vad beror i så fall det på? 

Som mellanchef i skolans värld tänker jag att det är svårt att jobba samstämmighet, kommunikation och känsla av samhörighet om alla till exempel inte läser protokoll och mail. Tänker att denna enkla sak är något som butik och skola där personal går om varandra i olika scheman delar. Liksom den likheten att det finns personal som vet hur jobbet ska gör enligt metoden jag har jobbat här så många år att jag vet att det här är bästa sättet tillsammans med nyare personal som är lite mer förändrings- och utvecklingsbenägen. Där uppstår det dragkamp. Får jag som chef inte ut gemensamt förhållningssätt eller värderingar att arbeta efter till de som möter elever eller kunder så spelar det ingen roll hur goda intentioner jag har i min vision eller mina mål. Det kommer inte att lyckas.

Så hur gör man? Till att börja med pratar man med varandra. Chefen vet inte alltid bäst men chefen har tolkningsföreträde och beslutsrätt. Det som bestämts i termer av undervisning, kundbemötande eller varor  ska så levereras. Så här går mina tankebanor idag. Inte färdigtänkt men ändå formulerat i spretiga riktningar om hur pedagogens arbete inte bara värdesätts i skolors klassrum. Det finns många pedagogyrken i världen.

Pedagogens färdigheter behövs i så många olika yrken utanför skolan, och jag är säker på att allt ändå börjar med förtroende för den verksamhet eller affärsrelation man är på väg att gå in i. Som elev. Som kund. Som pedagog. Som säljare.

Man kan sätta rekord på många olika sätt, ett av de bättre är när man gör det i vunnet förtroende. Jag gör det i mitt jobb varje dag. En till som gjorde det idag är försäljningschefen på Volvo Sverige, Cecilia Björk Bang-Melchior, som ringde upp med anledning av mitt brev igår, för att prata om just relationer och tillit. Hon gjorde det som den lokale volvosäljaren skulle ha gjort vid allra första besöket, hon vårdade relationen till kunden. Jag kan såklart se paralleller till det här i förhållande till relationer mellan pedagoger och föräldrar, eller mellan föräldrar och huvudman där tilliten försvunnit och jag blivit den som får gå in och rodda, rädda upp eller be om ursäkt för något jag inte själv åsamkat. 

Det finns många beröringspunkter mellan #varförVolvo och #varförSkola. Den största handlar om förtroende för individen som står framför dig. 

Att Envetet jobba på får att nå goda resultat är den enda vägen till att lyckas. Aldrig tappa sugen, alltid fokusera på lösningen och att ofta välja att var utanför komfortzonen för att utveckla sig själv. Annars är det lönlöst.

Heja Volvo!