Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Näe jag går sannerligen inte på knäna, ge mig inga martyrliknande epitet att leva upp, eller ner, till. 

  
Såg citatet på Facebook och reagerade på liknelsen, vill inte bli förminskad med vardagsproblematiken ur ett skurgummeknäperspektiv. För mig är det större än så. Så jag skrev:

Jag är inte alls bekväm med ordvalet. För egen del alltså. Jag går inte på knäna, jag kan inte göra det som krävs – det handlar mer om mentalt, själsligt slitage. Det som gör att skolledare lämnar är, enligt min erfarenhet av dem som jag talat med, att hjärtat slits itu mellan kraven och verkligheten.Att det skapar ett inre moraliskt dilemma att tvingas vara ansvarig att lämna en kvalitet som politiken omöjliggör – därtill är utan personligt ansvar över. 

Det är inte att få någon att gå på knän, det är att slita hjärtat ur kroppen på erfarna, kunniga och hängivna rektorer. 

Fick svar:

Åh, du sätter orden på exakt rätt punkt! Det där utslitna hjärtat är så smärtsamt att lappa ihop varenda dag.

Jag svarade ungefär såhär:

Jamenprecis. Jag är så trött på att vara gisslantagen i hjärtskärande verksamhet där alla vuxna more or less är hjältar. Tysta hjältar som gör det för barnen, för samhället för att överhuvudtaget orka möta sin egen blick i spegeln.

Det handlar inte om skurgummeknän, det är att förminska problematiken – det handlar om etik och vem som skor sig på och samtidigt slipper ta personligt ansvar för ideologiska faktoider som sedan länge är döda.

Jag är oerhört stolt och glad över att ha ett så pass viktigt uppdrag som rektorsrollen är, att få verka som skolledare och skolutvecklare tillsammans med – i mitt tycke – ett fantastiskt kunnig gäng lärare och fritidspedagoger. Ingen av oss knäar rent fysisk men vi är rejält trötta i själ och hjärta på att en dålig skolpolitik verkar tro att mer av samma som plåster på knäna ska få oss att tro på en ljusare skolframtid.

Det är inte plåster på knän som behövs, det är inte ojande citat, klapp på huvudet eller ens ett ryck upp dig! som egentligen efterfrågas. Vi behöver fler lärare, bättre betalt för utfört arbete, färre teorier om samma gamla industrialismorienterade skola mer nyorienterad samtidsforskning för skolutveckling på riktigt. En rent opolitiskt styrd skola vore det utopiskt tänkt  bästa utvecklingsläget för skola. Det är en tanke utanför boxen så det duger va?