Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Gamification som drivkraft och organisationsmodellande

Dagen i en bild och en tanke 11/100

Här sitter jag precis just nu och lyssnar på avsnitt 34 av GamificationFredag med och av två goa grabbiga gubbar. Som namnet avslöjar handlar det om spelifiering, de drivkrafter som bygger spel – både analoga och digitala, men som även bygger affärsorganisationer men hör och häpna även faktiskt skolor. Och alldeles faktiskt all business. Fast precis som i alla andra sammanhang har varje verksamhet eget fackspråk för att benämna egenskaper som driver personal eller användare till att utveckla just den egna verksamheten. 

För egen del trivs jag bra med spelifieringsvokabulären. Kanske kanske är själva mellansnacken lite grabbiga för mitt gamla öra och märkliga uppfostran men jag gillar hela idén med pod och då ingår podarnas personlighetsdrag och svamlet lättar faktiskt upp när teorierna blir lite tätt packade på varandra. 

Detta avsnitt handlar om cliffhangers, om när, var och varför dessa är nödvändiga om hur de ska eller kan användas och om hur de kan kopplas samman med själva insteget i en ny process, ett nytt projekt eller såklart i en virtuell spelutmaning. Jag går igång på tajmingen för när en cliffhanger ska introduceras, jag utgår såklart från min vardag och tänker i skolorgansiationstermer. Podgubbarna sätter tesen att cliffhanger inte är optimal som drivkraft förrän relationen mellan de som ingår i spelet/organisationen är förbi initieringsstadiet. Alltså att en presentation av en cliffhanger är relativt ointressant om vi inte har insett att vi har nytta av varandra ännu.  Det där är ju så vansinnigt intressant!

Om skolans entré är insteget i spelet skola, hur fångar jag eleven att bygga relation med mig såpass bra och snabbt att eleven sedan tar och med nyfikenhet accepterar mina pedagogiska planeringar (cliffhangers) som (onboarding) insteg/klivsteg att vilja leverera (levla) i betygssystemet? I synnerhet som jag kanske som skolmänniska på riktigt inte levererar äkta intresse för eleven som en egen person med egen drivkraft och målbild med sin skolgång och framtid.

Skolsyster i ledningsgruppen – vilken vinst. För alla.

Under läsåret som gått har jag haft en skolsköterska anställd på 100% trots att skolan endast har 100 elever. Jag fortsätter med det ett år till. Sedan måste jag sluta med det. Säger de styrande över mig. Det är synd. Jag vill berätta vilka vinster jag ser med att skolhälsovården funnits på heltid i skolans organisation, både ur elevperspektiv och ur verksamhetsperspektiv.

SKL presenterar i sina forskningsmaterial att psykisk hälsa är den enskilt största faktorn till att lyckas i skolan. 

Jag vill slå ett slag för att skolhälsovården ska vara synligt och tydligt representerad i skolutveckling och vid läggandet av organisation i skolor inför lärsårsstarter och även vid rektorsrekryteringar. Jag vill höja en röst för att kommuners centrala skolhälsovård och utbildningskontor ska sitta ihop. Min erfarenhet och min inre kompass säger mig att sålänge skolhälsovård/elevhälsa och utbildningsenheter lokalgeografiskt inte ligger nära varandra så uteblir helheten kring elevens förutsättningar till en god skolmiljö sett ur alla nödvändiga aspekter. Kanske ska det vara så att skolchef och skolsköterskechefen delar kontor. På riktigt. 

Den psykiska ohälsan bland våra elever ökar och det sker i takt med att elevhälsan blir allt mer osynlig (och att annan skolpersonal resurs, bespisningspersonal, vaktmästare minskas ner och  grupper blir större). Elevhäloperspektivet finns inskrivet i skollagen men jag ser att det kan säkras upp på andra sätt än de jag oftast sett. 

Skolsköterskan hos oss har flera uppdrag. Hon sitter med i ledningsgruppen med anledning av att hon tillför elevhäloperspektivet ur andra synvinklar än det pedagogiska, hon ingår naturligt i elevhälsogrupp och trygghetsteam och hon deltar i arbetslagens möten. Kort sagt hon finns med i alla delar av vår skolas verksamheter. 

Skolsysters rum är numera centralt belägen i skolhuset vilket innebär att hon är tillgänglig för både elever och personal. Tidigare satt hon i källaren, och skolsyster före henne satt på vinden. I min tanke är placeringen av skolhälsovårdens rum ett tyst statement om elevhälsans reella position i organisationen. Var sitter din skolsköterska?

Hon har rastvärdstid, hon äter pedagogisk lunch och hon gör klassrumsbesök för att handleda pedagoger och elever vid ergonomiska spörsmål men även när det gäller rent medicinska eller neurologiska diagnosfrågor. Hon är ett samtalsstöd till alla i skolan och en väl nyttjad länk mellan hem och skola för barnen som inte direkt går i fåran. 

Hon deltar i alla ärenden vi har på den centrala skolhälsovården, resursteamet, till exempel när det gäller utredningar rörande allt från läs-och skrivproblematik till neurologiska diagnoser. Hon är en ovärderlig resurs utifrån att hon kan röra sig mellan flera infallsvinklar när det gäller de enskilda eleverna och deras vårdnadshavare. Det har visat sig vara mycket framgångsrikt i ärenden där pedagogen behöver ha tät kontakt med hemmen, där växeldrar pedagogen med Skolsyster som kan bidra med både elevhäloperspektivet och pedagogisk kunskap.

Jag har haft förmånen att kunna anställa en erfaren skolsköterska med gedigen elevhälsoerfarenhet men även med ett pedagogiskt välseende öga. Hon vill vara aktiv i skolan och jag låter henne gå in med den kombinationserfarenheten hon visar. Det leder vår skola framåt och uppåt på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Elevhälsoorganisation och skolorganisation är så beroende av varandra om utfallet ska bli bra. För alla. Vi har det här året visat att vår idé om elevhälsans position och synlighet i all verksamhet är en nyckel till att våra elever mår allt bättre.
Vinsten med det här är som vi kan se det här läsåret som är vårt första i den här konstellationen är: tryggare barn, friskare barn, tryggare personal, friskare personal och en bättre inomhusmiljö i alla avseenden. Det kostar såklart med heltid Skolsyster men det genererar andra vinster, såklart och tyvärr icke mätbara ännu men om fem-sex år kan man fråga eleven Kalle om skolsysters betydelse för hans mellanstadietid och då få fram att han inte längre är den hemmasittarna han var vid ingången av läsåret ht14. Och att det beror på att Skolsyster fanns där varje dag i foajén och sa hej för hon var den enda han litade på. Jamen det kan väl vem som helst göra tänker du. Nej, det kan inte vem som helst, för alla andra har lektion då när den som inte vill vara i skolan smyger in.

En annan vinst är att Skolsyster har rätt att göra hembesök på ett annat sätt än övrig skolpersonal. Det har för vår del inneburit att när barn inte kunnat ta sig till skolan beroende på tex psykisk ohälsa har syster kunna göra hembesök och snabbt få åtgärder i rull. Helt odramatiskt och på väldigt kort tid kunnat dra i rätt trådar tillsammans med vårdnadshavare och rektor.

Min vinst som rektor är att elevhälsoärenden kortas ner i tid. Det är bra för administrationen såklart men det är också bra för elevens relation till sig själv och till sin framtid. Med en Skolsyster som är på plats hela veckan blir ingenting liggande i månader, möjligen någon vecka. Det är på sikt en vinst för hela samhället. Och det är där vi ska vara tänker jag, i vinsten för samhället för där ligger vinsten för individen och individen för mig är eleven. Hänger du med?

Psykisk hälsa är den enskilt största faktorn för att lyckas i skolan.

Att ha en synligt och tydligt representerad elevhälsa i all skolorganisation kan bara generera vinst. För alla. Det blir billigare i längden.