Jag har inga svar men är en del i ett ifrågasatt system. Jag pratar om våldet i skolan.

Det senaste året har jag haft sällskap i mina tankar av en längre tids reflektion. Jag söker inte ett svar egentligen, mer att jag letar efter en lösning. Jag vill se en lösning där skolan får arbeta med sitt kärnuppdrag på en reell budget.

Under ett antal år har jag haft fördelen av att arbeta som interimsrektor, min usp har varit att går in där det saknas en rektor och fördelen att vara utan sociala kopplingar på platsen. Jag har sett flera städer, skolor och huvudmäns olikheter att hantera omvärldens utveckling på det sätt den rullar in i ungdomars vardag. Den där vardan de har utanför skolan som vi inne i skolan måste hantera fast vi vet för lite om den.

Utifrån min egen arbetssituation och gemensamt i diskussioner i nätverk där jag ingår finns en oroande skiftning i samtalen som handlar om elever och vårdnadshavares utsatthet i samhällen där våld, droger och även vapen florerar i en allt större mängd. Vi pratar om hur det ökat och på vilket sätt det påverkar miljön i skolhusen och vägen till från dem. Till detta adderas också det utbredda näthatet som en oförutsägbar men ständigt närvarande gnisttändare för konflikter mellan elever i skolan, mellan elever i olika skolor och inte sällan från elever mot skolpersonal, oftast lärare.

Med de ökande inslagen av hot, hot om våld och våld ökar också mängden möten mellan inblandade där ofta andra myndigheter så som polis och socialtjänst deltar. Det är bra. Det som är dåligt är att det inte fungerar tillräckligt snabbt.

Anledningen till att det inte fungerar är flera men främst beror det på att skolans uppdrag är undervisning men skolan fastnar i det pålagda ansvaret att kalla, leda och följa upp och dokumentera insatser kring elever som råkat hamna i spiralen av insatser. Skolans tid räcker inte. Skolans resurser räcker inte. Skolans resurser räcker inte ens till skolans huvuduppdrag om nu någon inte känner till det.

Det är här problemet ligger tänker jag. Resursfördelningen och den minskade kvalitetstiden mellan skolans personal och elever under de senaste 20 åren, de senaste fem-sex i ett allt snabbare tempo har bidragit till det ökade våldet i och utanför skolan. Nedskärningar – eller kraven på effektiviseringar har systematiskt skalat bort alla lager av omsorg- och fostrandeskydd skolan förr erbjöd de elever som bäst behövde.

Istället lägger vi pengar och tid på att sitta i möten där vi skapar planer för elever som bara vill vara älskade och känna tillhörighet. Elever vars behov blivit ekonomiskt nedprioriterade under flera skolår försöker vi i sista minuten rädda med skrivna ”ryggen-fri”-planer innan 9ans skolavslutningsdag för att sedan glömma dem och börja kalla till möten inför kommande läsår.

Jag har en spaning som bygger på mitt interrimmande och det är att huvudmän som lägger mindre tid på toppstyrd skolutveckling, som vågar lämna inre organisation och ledarskap till respektive rektorer och som agerar aktiv grindvakt för trender och företag som vill in i skolan har väldigt mycket färre händelse av våldskaraktär att hantera. Verksamheter där uppdraget undervisning och relationell kompetens prioriteras framför prestigen i att ständigt vilja ligga i framkant på skolutveckling skulle ge ett lugn i systemet.

Skolor där rektor tillsammans med sin personal för utveckla och driva sina lokala frågor av pedagogiskt innehåll, sociala och pedagogiska lärmiljöer vore att föredra framför det eviga jagande av numera samfinansierade statsbidragssatsningar som ingen egentligen efterfrågar.

Som sagt, jag har inga svar men såklart tankar och åsikter som bottnar i erfarenhet och omvärldsbevakning. Eleverna är barn en väldigt kort tid, sedan ska de vara vuxna i en evighet – vi skulle kunna göra det så mycket mer innehållsrikt att vara i skola på en metanivå. Men det viktigaste när månaden är slut verkar ändå vara att ha klarmarkerat i lönesystemet…jag tänker att vi har fel fokus på så många plan. #varförskola

En och annan tanke om vår samtid

Det började, som så ofta nuförtiden men en bild i ett socialt media. Det är det vi gör numera, delar bilder med subtila sentenser som skapar igenkänning eller samhörighet eller kanske bara feelgood. Aningslöst för den som publicerar kanske men för några, som för mig, startar det processer som kanske inte har med inlägget att göra. Det gör inget. Det här var mer en förklaring till det som kommer snart.

Va? Var det så? Är det så?

Det är många som tycker och anser om skolan och vårt innehåll. Om huruvida vi ska vara vinstdrivande eller inte, om vi ska lära barn att cykla, och om att vuxna i skolan måste ha hjälm på cykelutflykter i förebildande syfte, att skolmaten ska anpassas till veganskt eller mer mjölk till alla, eller om det går att starta senare eller börja tidigare, om det verkligen är vettigt att ha högläsning på boken si eller så i åldern den eller den och så tusen andra små och stora saker som nästan alla vill ha en åsikt i.

Den här bilden får mig inte att tänka på eleverna. Den får mig att tänka på politiken, politikerna och även i viss mån de föräldrar som finns i andra änden av vår relation till eleverna.

I skolan är vi av tradition väldigt tydliga, vi vilar på en värdegrund som är antagen sedan många år tillbaka och vi kan det här med skola och utbildningstrender. De flesta beslut som ligger till grund för kommunikation internt och till hemmet och till samhället är riktlinjer som finns skrivna i svensk författningssamling, skollagen, jämställdhetslagen, datalagen, kommunallagen och socialtjänstlagen för att nämna några.

Ändå ser jag i media med väldigt täta mellanrum texter, artiklar och många av dem är politiska utspel som riktar sig till vad skolan ska och bör och kanske skulle kunna vara så vänliga att ta in i sin undervisning så att barnen har en chans att klara sig i samhället. Jo nu raljerar jag. Men det blir så kontraproduktivt när skola ständigt görs om till en planhalva där vi som är i skolan inte får påverka spelet, trots att reglerna finns. I lag dessutom.

Så, den här bilden tycker jag är så bra som stöd för alla er som alltid vill in i skolan och tala om vad vi kan, ska och borde. Ni har inte lyssnat. Det finns en mycket utförlig manual för vad skola ska innehålla både till stoff och bedömning av stoffet. Där finns en tydlig riktning på vilken värdegrund som gäller och där finns även ansvarsfördelningen för vem som ansvarar för vad.

Det som saknas där, tänker jag, är möjligen tyngdpunkten på föräldrars ansvar. Men det finns i och för sig och å andra sidan i en alldeles egen lagtext, i föräldrabalken.

Jag anställde en pedagog här förleden som hos sin förra arbetsgivare, också en skola, hade tröttnat på kundperspektivet på familjer. Ja det var en friskola. Jag är också rektor för en friskola, idéburen och stiftelsedriven visserligen men ändå en friskola.

Hen berättade att där var det såmattmföräldrar kunde gå in och peta i lektionsinnehåll och att rektorerna var medgörliga till det. Hos oss finns det också föräldrar som vill in och peta i det lagstyrda innehållet men jag är mer Frank och motsätter mig sådant. För elevernas skull. För pedagogernas skull. för rättssäkerhetens skull. Och då tänker jag på de där vuxna som aldrig lyssnar på skolan. På rektors information på föräldramöten. På dem som inte ens kommer på föräldramöten men har åsikter. Och på politiker som aldrig läser skolors systematiska kvalitetsrapporter fast de finns där och här. Det är alla ni som inte lyssnar på den information som finns och som ges.

Den här bilden är till er.

Du har varit här i skolsystemet och påverkat framtiden – en homage till Hugo och en lätt sågning av det svenska skolsystemet del II.

Jag brukar alltid refera till skolans användarperspektiv och ansvar genom att berätta om Edit. Det är min berättelse. Du får gärna låna den.

2019 (Jag byter varje år, berättelsen är indexreglerad sedan 2011) börjar Edit i 6års. 2029 lämnar Edit grundskolan . 2032 går Edit ut gymnasiet. 2035 går Edit ut högskolan eller universitetet. Då har Edit passerat sin 20årsdag.

Hur gammal är du 2035?

Om Edit själv får egna barn och följer trenden just nu för förstföderskor börjar hennes eget barn i 6års runt 2050.

Var befinner du dig 2050? Och vad har du varit med och påverkat i skolsystemet fram till dess?

Om skolsystemet ser likadant ut då som nu kommer Edits barn att lämna grundskolan 2060 och och högskolan runt 2064.

2064 är det 100 år sedan jag föddes. Det skapar perspektiv på uppdraget utbildning och läraruppdrag, på rektorers ansvar och politikers oförstånd om att värna visionerna och personerna i systemen.

Det skapar också perspektiv på hur länge en elev dels bär med sig sina minnen dels kanske det viktigaste av allt – hur vår syn på lärande bygger möjligheter att hantera en okänd framtid.

I skrivande stund är detta årsdagen av 100årig kvinnlig rösträtt. Hundra år kan vara en lång tid. Hundra år är också en mycket mycket kort tid.

Det här är vår yngsta

I år går 00orna utgymnasiet. Hugo, vår yngsta lämnar det nära nog obligatoriska skolsystemet. Det har varit en lycka och en plåga de här 13 åren.

Hugo, precis som storebror Morris, gick på Montessoriförskola i början av omsorgs- och utbildningstiden. Ett val som egentligen inte var ett medvetet val. Det var de som hade plats först i vår hemkommun som alltid släpat lite i sina kösystem i förhållande till faktiska platser. Jag är glad för de där åren av förskola i annorlunda regi mot vad vi var vana vid. Tydliga ramar, riktiga grejer, träning i turtagning och simskola varje vecka från det år de fyllde 3 år. En trädgård to die for i en miljö där utsikten var havet och hamnen. Havet är en viktig del av barnens liv idag och det är förskolans förtjänst tänker jag.

6års var roligt även om Hugo,precis som Morris tystnade i sin omedelbara glädje den första terminen. Den andra terminen blev lite bättre men den efterlängtade skrivboken eller matteboken fick han aldrig. Han tränade detta år på att vänta. På sin tur. På utmanande samtal. På att bli synlig. Ett skitår från mitt perspektiv.

I 1an kom Katarina, Morris gamla fröken. Jag är henne evigt tacksam för lässtrategierna! Hon kunde skapa magiska stunder med samtal om bok och text med Bornholmsmodellen som grund. Hugo läste och skrev till julen i 1an.

I 2an kom beskedet att skolan skulle läggas ner och klassen skulle delas och flytta till annan större skola. Vi gillade läget. Hugo led. I slutet av 2an önskade denna unge få flytta till nya skolan för att ‘det är ingen idé att gå kvar när man vet att det ska ta slut. Det är som att dö levande’ sa sonen. Och vi bytte skola.

Där kom fröken V och en räcka av skitår tog sin början. Trista lektioner, samma och lika hela tiden sedan om igen. *samma lika och repeat samma lika och repeat* Där och då beslutade jag mig för egen del för att kliva ner som tyst mamma på läktaren till att engagera mig i den svenska utbildningspolitiken. Jag blev medvetet en aktiv del av och i det nationella nätverk som finns i Sverige för oss som vill bygga en bättre skolorganisation i stort.

4-5 mer av samma och lärare utan glöd eller ny planering. Läxa på det han redan kunde. Obstinat och skolointresserad. Ifrågasatte skolan, skrev långa och korta Mail till Jan Björklund och debatterade i alla lägen varför han behövde gå i den här skitskolan. ”Det jag kan har jag lärt mig hemma och det jag lärt mig i skolan har jag lärt mig av Katarina i 1an”. Det sved. I oss alla.

Klass 6 i friskola, ett bottennapp. Inte för skolans skull. Storebror gick där 7-9. Men det passade inte Hugo. Han hade redan ruttnat på skola. Det var för sent med ny pedagogisk finess.

7-9 i stadens kommunala högstadium. Mörker. Depression. Total känsla av oduglighet. ‘Oxelösunds kommun har förstört mitt liv” sa sonen. Vi frågade hur menar du? Och han berättade om hur nedläggningen av första skolan skapat en ständig oro av att man kan skickas ensam utan kompisar åt vilket håll som helst som vuxna beslutar. Herregud, den sved. Vi hade ingen aning.

Hugo skrev blogg och jag publicerade den mot bättre vetande då, och han fick löpa gatlopp på twitter som ett barn vars ord anklagades vara mammans. De elaka vuxna som sa sig vilja vara en röst för elever och en bra skola högg och slog på tonåringen. Läraren vars ämne kritiserades var en cool katt som mötte frustrerad elev med lugn och ett öppet sinne för att ändra sin metodik – och då hände det här👇🏼Tack AK!

Så vände allt en bit in i klass 8 vet Hugo plötsligt vad han vill bli yrkesmässigt när han blir stor, han ser sig plötsligt kunna gå exakt den väg han behöver för att ta sig till den önskade gymnasielinjen. Och skolk blir närvaro. F blir E, C och B över en enda termin. Idrottskläderna packas och debatterna om skola och politik bör honom hela vägen fram och gymnasievalet blir lätt då meritpoängen räcker till nästan vad som helst på gymnasiet. Här finns såklart ännu en engagerad lärare med i bilden. En som såg. En lärare som tyckte om personen och lyfte självkänslan genom att bemöta jämlikt som människa. Tack Cina!

Finalen är nära. Om tio-tolv dar är det utspring och studenthippa. Om ytterligare några dagar reser han iväg till sitt årliga sommarjobb i Kosterhavet, som andrekock. Den där trötte, oengagerade som skulle räcka upp handen mer, vara mer aktiv på lektionerna, sitta still och vara tyst, passa tiden och göra läxan i tid. Målgång Hugge, underbart! Och du visar att resan varit lång men motivationen motorn med rätt bränsle (engagerade lärare).

Hugo, vi är så stolta över dig. Du har ända från start i det tidiga 2000talet visat att du har en inneboende drivkraft. Vi vuxna har skruvat till vardagen, så som vuxna gör, med påföljd som ibland blev dig övermäktigt. Jag är imponerad av den kraft du har inom dig att ta dig dit du vill. Att du använder kraften att vara framtidsmedveten när det lika lätt hade kunnat bli destruktivt.

Om du likt Edit får egna barn så börjar de 6års om ca 16 år. Jag hoppas och tror att du kommer att upptäcka att de förändringar du kämpat för och belyst genom blogg och brev till makthavare kommer dina barn till del. Du har varit här i skolsystemet och påverkat. Det är mer än de flesta. Kudos!

Och nu är du äntligen fri från svenska skolobligatoriet. Fy fan vad du är bra!

RUTslut en sorgligt skön dag detta

Klickar på OK vid frågan om jag är säker på att jag vill lämna in min slutuppgift på rektorsutbildningen. Sista uppgiften. Tre år går fort. Och vansinnigt sakta.

Det har hänt så otroligt många saker de här tre åren. Jag minns att jag för tre år sedan bloggade om att jag inte kommer att vara samma typ av rektor, ledare eller person om tre år som då den där ljumma kvällen i september när vi startade upp juridikåret.

Jag har hunnit byta skola och huvudman på eget initiativ och jag har hunnit att bli utfryst och utslängd från en annan huvudman som förlorade sin egen dröm om skolan och fegade ur och sa ”jag har aldrig sagt” trots sin mycket tydliga ledning och detaljstyrning.

Jag har lärt mig saker jag ville och insåg att jag behövde lära mig.

Jag har upplevt och lärt mig saker jag trodde ingen i en civiliserad organisation skulle behöva lära sig eller kunde utsättas för i kommunal förvaltning i Sverige. Men vill jag vara utan erfarenheten? Nej, den har format mig och lärt mig ytterligare perspektiv på den komplexiteten i det faktum att olika lagrum ska tryckas in och processas där vi inte vet om den högsta befattningsinnehavaren i den kommunala styrkedjan är spantad för traden – och att ordet tillit är ett måste även när jag anar att det är riskabelt att lita på ledningen.

Jag är så tacksam att min absolut tuffaste utmaning på jobbet inträffade när jag ännu gick på rektorsutbildningen. Att få det professionella bemötandet, litteraturen och föreläsningarna som handlade om ledarskap, lagrum, mål, uppdrag enligt författning, mod och etik stärkte mig och gav mig redskap att se och förstå att även en skolchef kan tappa sin dröm för sin skola.

– Och jag har lärt mig att den dagen jag arbetar som skolchef ska jag aldrig aldrig marknadsföra något jag inte kan stå för i alla läger i alla väder.

Såklart har jag skrivit min slutuppgift på 3500 ord om mina 18 månader på det småländska höglandet, såklart tycker jag att det är ganska skönt.

Att slåss mot systemiska väderkvarnar

Min rektorskollega i det utvidgade kollegiet beskriver den paradigmkris skolan nu lever i och hanterar, på olika sätt i olika kommuner.

Låt mig presentera Ingela Netz tankar och framåtsyftande frågor:

Att slåss mot systemiska väderkvarnar.

I kläm mellan äpplet och lagen

  
I semesterns sista skälvande dagar rusar mina skoltankar likt ett kraftfullt brittiskt ånglok men utan att direkt komma någonvart. Det är många områden tankarna ilar igenom. Det är lärarbehovet/lärarbristen, lönebilden, barnen som vi inte får tilläggsbelopp för och barnen vi får tilläggsbelopp för, salsans snedfördelning, glesbygdsskolans position i ett slimmat samhälle, elevhälsan och samarbetet med soc/BUP/, mjölkbidraget, fastigheten och skit också – jag har glömt att avboka mattbyten hela sommaren! 

Allra mest rör sig de snabba tankarna kring den samlade skoldagen och ämensinnehållet för våra elever inom f-6. Det kan inte fortgå som hittills. Pengarna måste än mer gå till skolbarnens varande i vår miljö. Kommande läsår försöker vi i vår skola att samla alla ämnen och all verksamhet under arbetsnamnet Hela skolan skapar vilket innebär att vi skapar relationer, ämneskunskap, musik, konst, drama i elev/barngrupperna. I pedagoggrupperna innebär det att vi skapar förutsättningar för en god kultur där trygghet och studiero dominerar, vi fortsätter arbetet från förra terminen med att skapa tydliga värden för en öppen kommunikation. Hela skolan skapar som ett paraply för flera stråk, beroende på vem du är och i vilken grupp/klass du ingår. Jag vill se mer av såna exempel, jag vill ta del av de goda exemplen, de som ska bära svensk skola in i nästa fas, fasen som jag utgår från ska bli ett slag Därför skola. De goda exemplen finns, jag är säker på det. Det är de samlade goda exemplen som måste redovisas, de måste höras och synas i större grad än det problemfokus som dominerar (bland skolfolk, media och politik), och som jag i min rektorsroll brutit med så mycket det går. Det är min övertygelse att det är skolorna som tar sig modet och arbetar i mellanrummet av skollag och lokala (politiska) förordningar som hittar vägarna som bär fram de kommande generationernas tolkning av skola. Jag förnimmer en känsla av vanmakt över att inse att jag sannolikt inte kommer hinna ta del av det paradigmskifte jag förstår att svensk skola står inför att ge sig i kast med. Det kommer ta alldeles för lång tid. Jag kommer hinna dö. Eller i allafall gå i pension.

Jag håller just nu på att plöja igenom första terminens litteratur för rektorsprogrammet, jag börjar i höst, läser och förstår alltmer innebörden av det generösa manöverutrymmet i skollagen och ser alltmer hur kommuner begränsar genom budget och politisk styre och önskan. Jag ser det nationellt och jag ser det lokalt. Just nu, precis i skrivandets stund, far tanken genom huvudet att jag kanske inte kommer att vilja vara med längre. Tänk om rektorsutbildningen inte gör mig bättre som rektor, tänk om rektorsutbildningen får mig att tappa tron på projektet skola. Jag kanske fastnar i det politikbegränsade loket som inte kommer nånvart mellan lagar och kunskapens lustfyllda äppellundar. 

Herregud.