RUTslut en sorgligt skön dag detta

Klickar på OK vid frågan om jag är säker på att jag vill lämna in min slutuppgift på rektorsutbildningen. Sista uppgiften. Tre år går fort. Och vansinnigt sakta.

Det har hänt så otroligt många saker de här tre åren. Jag minns att jag för tre år sedan bloggade om att jag inte kommer att vara samma typ av rektor, ledare eller person om tre år som då den där ljumma kvällen i september när vi startade upp juridikåret.

Jag har hunnit byta skola och huvudman på eget initiativ och jag har hunnit att bli utfryst och utslängd från en annan huvudman som förlorade sin egen dröm om skolan och fegade ur och sa ”jag har aldrig sagt” trots sin mycket tydliga ledning och detaljstyrning.

Jag har lärt mig saker jag ville och insåg att jag behövde lära mig.

Jag har upplevt och lärt mig saker jag trodde ingen i en civiliserad organisation skulle behöva lära sig eller kunde utsättas för i kommunal förvaltning i Sverige. Men vill jag vara utan erfarenheten? Nej, den har format mig och lärt mig ytterligare perspektiv på den komplexiteten i det faktum att olika lagrum ska tryckas in och processas där vi inte vet om den högsta befattningsinnehavaren i den kommunala styrkedjan är spantad för traden – och att ordet tillit är ett måste även när jag anar att det är riskabelt att lita på ledningen.

Jag är så tacksam att min absolut tuffaste utmaning på jobbet inträffade när jag ännu gick på rektorsutbildningen. Att få det professionella bemötandet, litteraturen och föreläsningarna som handlade om ledarskap, lagrum, mål, uppdrag enligt författning, mod och etik stärkte mig och gav mig redskap att se och förstå att även en skolchef kan tappa sin dröm för sin skola.

– Och jag har lärt mig att den dagen jag arbetar som skolchef ska jag aldrig aldrig marknadsföra något jag inte kan stå för i alla läger i alla väder.

Såklart har jag skrivit min slutuppgift på 3500 ord om mina 18 månader på det småländska höglandet, såklart tycker jag att det är ganska skönt.

I kläm mellan äpplet och lagen

  
I semesterns sista skälvande dagar rusar mina skoltankar likt ett kraftfullt brittiskt ånglok men utan att direkt komma någonvart. Det är många områden tankarna ilar igenom. Det är lärarbehovet/lärarbristen, lönebilden, barnen som vi inte får tilläggsbelopp för och barnen vi får tilläggsbelopp för, salsans snedfördelning, glesbygdsskolans position i ett slimmat samhälle, elevhälsan och samarbetet med soc/BUP/, mjölkbidraget, fastigheten och skit också – jag har glömt att avboka mattbyten hela sommaren! 

Allra mest rör sig de snabba tankarna kring den samlade skoldagen och ämensinnehållet för våra elever inom f-6. Det kan inte fortgå som hittills. Pengarna måste än mer gå till skolbarnens varande i vår miljö. Kommande läsår försöker vi i vår skola att samla alla ämnen och all verksamhet under arbetsnamnet Hela skolan skapar vilket innebär att vi skapar relationer, ämneskunskap, musik, konst, drama i elev/barngrupperna. I pedagoggrupperna innebär det att vi skapar förutsättningar för en god kultur där trygghet och studiero dominerar, vi fortsätter arbetet från förra terminen med att skapa tydliga värden för en öppen kommunikation. Hela skolan skapar som ett paraply för flera stråk, beroende på vem du är och i vilken grupp/klass du ingår. Jag vill se mer av såna exempel, jag vill ta del av de goda exemplen, de som ska bära svensk skola in i nästa fas, fasen som jag utgår från ska bli ett slag Därför skola. De goda exemplen finns, jag är säker på det. Det är de samlade goda exemplen som måste redovisas, de måste höras och synas i större grad än det problemfokus som dominerar (bland skolfolk, media och politik), och som jag i min rektorsroll brutit med så mycket det går. Det är min övertygelse att det är skolorna som tar sig modet och arbetar i mellanrummet av skollag och lokala (politiska) förordningar som hittar vägarna som bär fram de kommande generationernas tolkning av skola. Jag förnimmer en känsla av vanmakt över att inse att jag sannolikt inte kommer hinna ta del av det paradigmskifte jag förstår att svensk skola står inför att ge sig i kast med. Det kommer ta alldeles för lång tid. Jag kommer hinna dö. Eller i allafall gå i pension.

Jag håller just nu på att plöja igenom första terminens litteratur för rektorsprogrammet, jag börjar i höst, läser och förstår alltmer innebörden av det generösa manöverutrymmet i skollagen och ser alltmer hur kommuner begränsar genom budget och politisk styre och önskan. Jag ser det nationellt och jag ser det lokalt. Just nu, precis i skrivandets stund, far tanken genom huvudet att jag kanske inte kommer att vilja vara med längre. Tänk om rektorsutbildningen inte gör mig bättre som rektor, tänk om rektorsutbildningen får mig att tappa tron på projektet skola. Jag kanske fastnar i det politikbegränsade loket som inte kommer nånvart mellan lagar och kunskapens lustfyllda äppellundar. 

Herregud.