Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Jante är död – för den som fattat att #tillsammans är grejen

Nyss hemkommen från rektorsutbildningen, #RUT, och fylld med nya och omdanade tankar kring kollegialt och kollektivt lärande. Temat för dessa tre dagar har varit just det, kollegialt och kollektivt. Skillnader och likheter men även strategier för när vilket passar var. Rörigt, akademiskt och jag får bryta och brottas med termerna i tanken, ni vet, man tuggar sig igenom texter och föreläsningar och efter en tid landar det i en föreställning om vad det är och hur det är applicerbart i egen verksamhet. Eller inte.

Dagen i en bild och en tanke 10/100

Jag fick uppdraget att vara ett gott exempel i morse. Det är en aning nervöst att inför närmare 70 rektorer utgöra ett särskilt inslag på uppmaning av kursledaren efter att denne sett en artikel från min skola. Jag berättade om den undersökning och analys som lett fram till bland annat varför rektorsrummet flyttat ut till en mer synlig plats i skolan,  och på vilket sätt det förväntas främja känslan av att vuxna finns bland eleverna. Av eleverna. 

Mitt inspel gick (om än lite pirrigt) som förväntat bra, frågorna kom i en jämn ström under resten av  dagen vilket jag tar som ett genuint intresse av att vilja veta mer av hur och varför. Prestigelöst. Utan missunnsamhet. Med nyfikenhet för att någon gjort lika eller vill göra lika. 

Min basgruppkompis och kollega i det utspridda rektorskollegiet Ingela fotade och la ut dagens bild med en textrad som tydligt visar det som får en yrkesgrupp att lyfta och lyckas. Pepp, hejarop och helt utan jante. Det är vad som behövs. 

Prestigelösheten, jantes frånfälle och glädjen i att se kolleger lyckas i sina små och stora uppdrag. Att blåsa varmluft under medmänniskor som får dem att lyfta. Att vara den som applåderar andras framgångar. En sådan vill jag vara, en sådan vill jag möta. Tack Ingela

ps. Om du som läst ända hit vill blåsa lite varmluft under någon men inte vet vem så vill jag slå ett slag för att nominera Ingela Netz till att bli @swedens nästa twittrare för en vecka. Det skulle hon gilla.