Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Tack, farväl och hejdå!

Jag visste redan när jag gick in i det här varje-dag-skrivandet att det var en risk att jag nog skulle bryta det. Jag kan liksom för mitt liv inte se att mitt tänkande och vridande och vändande på tankar och företeelser skulle vara till intresse för någon. 

Läsekretsen har varit förvånansvärt stabil på runt 50 pers och runt 100 visade texter från andra datum så gott som varje dag. Det är väldigt förvånande hög siffra för lite lösa tanketrådar. Tänker jag.

Jag återgår till mina mer modesta intervall, sådär nån gång i månaden. Det ser jag fram emot. Följ gärna.

Så då blir det dagens bild och en tanke 61-100/100 i ett slag liksom

Så farväl på ett tag. Tack för hejarop, ifrågasättande och samtal i text. Jag har lärt mig att genom bloggande varje dag finner jag nya kontaktytor, fler än jag har kunnat hantera faktiskt. Några av er har erbjudit nya arenor att verka på, jag är ödmjukt förvånad och lite starstrucked.

Jag har förstått att genom skrivande så vänjer man sig att skriva mer, i andra forum. Det är vinsten skulle jag vilja påstå. Så skriv av hjärtans lust allihopa, det är ett bra sätt att sortera tankar och dagar på. Det är en träningsskola för att ännu bättre formulera sig på jobbet – om man nu har ett skrivarbete.

Så farväl, tack och hejdå. Låt oss använda vår gemensamma tid till något annat, kanske mer introvert eller mer på riktigt-umgås ansikte mot ansikte. 

Tack, farväl och hejdå☀️

#blogg100

Törs du använda hela spelytan på jobbet, rektorn?

De senaste veckorna har jag funderat mycket på friutrymmen i olika sammanhang. Jag måste få släppa ut det.

Dagen i en bild och en tanke 56/100

Jag har förmånen att ha kloka och diskussionsbenägna rektorskolleger här i Sävsjö, några av oss delar både organisatoriska och pedagogiska intressen och i viss mån personal. För en tid sedan fick jag den här skissen av en kollega när vi pratade om vad alla i styrkedjan kan göra och vad vi gör i realiteten. Lärare inbegripet. Politiker inbegripna.

Den grå rutan är ditt uppdrag i grunden. Det orangefärgade är allt annat som också görs i en enhet där vi har vårt uppdrag och som vi dels ska dela på, dels utforska eftersom det är i det orangefärgade som det utvecklande ligger. Det som vi ännu inte kan, vet eller behärskar. På både personlig nivå och rent verksamhetsutvecklande. Det är i det orangefärgade som vi ska arbeta när vi arbetar med det systematiska kvalitetsarbetet. Analysen i det grå, nästa steg utanför.

Jag tänker att man lätt kan översätta det till organisation, till medarbetares förmåga, intresse eller olust inför att vilja eller våga göra mer än det grundläggande i sitt uppdrag. 

Jag tänker att jag kan se det som frirummet för mig som rektor där det grå är basen utifrån kommunalt uppdrag och att det oreangefärgade är skollagen. Och skollagen trumfar i viss mån kommunallagen när det gäller rektors ansvar och möjlighet att utveckla och förändra/förvalta och röra sig på ett makalöst stort område och ändå göra rätt. Det är ju en svindlande tanke!

#blogg100

Det va då ett jä*la flyttande hela tiden

I bloggen Men var ska rektorn sitta funderade jag över var i verksamheten jag skulle fungera bäst i min administration. Och då kom jag fram till att just då och en tid framåt skulle jag sitta i vår skolas personalarbetsrum. Jag fattade beslutet  linje med Skolinspektionens formuleringar i sin rapport om att rektor måste vara mer synlig och närvarande. Det var då. Nu har det hänt grejer. Jag flyttar igen.

  
Jag tycker mig förstå att jag uppnått det jag ville och nu har behovet skiftat, ja rent av bytt ägare och perspektiv. Jag kan inte längre vara en i gänget. Skolan är i sin grund återuppbyggd. Alla förtjänar en chef som tar ut distansen igen, som håller sig lite lagom på sin kant och lite lagom i verksamheten. Eller kanske mer så att jag ska schemalägga mina verksamhetsvandringar istället som det här året när jag har varit väldigt synlig hela tiden. Nya mål, men vilka? Leda, såklart. Inte visa.

Gränsen mellan chef och medarbetare har tenderat  att börja suddas ut till den milda grad att delegering uteblivit, alla har gjort allt och ingen har varit direkt ansvarig. Det blir så med täta skott att  chefen minskar sitt förtroendekapital när hen är mer kompis för vissa än för andra. De som hänger ofta i arbetsrummet har mer tillgång till chefen, det skapar – vare sig vi tänker på det eller inte – relationer som kanske inte ifrågasätts men som skapar avund, osäkerhet och spekulationer. Dags att flytta, alltså.

  

På resan till att bli en skola att längta till ingår , hos oss, för all personal att offensivt bidra till utvecklingstankarna och modeller i tanke- och idéform. Vi bygger tillsammans och utvärderar tillsammans. Vi lär oss att ge och ta feedback. För min del gjorde jag så att jag i fredags efter skolavslutningen bad om feedback i fråga om läsåret som gått. Jag fick flera goda tankar om vad jag gör bra och vad jag borde göra mera av. En sak som var tydlig är önskemålet om att fortsätta leda, våga leda lite mer, fortsätta ta beslut och att bestämma mig för vilken chef jag vill vara. Den sista tycker jag är mest intressant. Bestämma dig för vilken chef du vill vara. Smaka på den.  För mig är den ett kvitto på att det är dags att lämna personalen ifred i arbetsrummet, en tydlig markering att de kan klara sig själva, de vill inte ha mig hängandes där. Hela tiden. Friskt!

Så efter ett år i arbetsrummet flyttar jag in i rektorskontor. Det känns så rätt och så dags! Vi är redo att starta nästa läsår som fullvärdiga skolmedarbetare och lite var person på sin plats. Det är skönt, ett mål uppnått. Jag är redo, personalen är redo och jag tror hela skolsverige är redo för lite mer mainstream rektorsstuk i Tystberga. Har jag berättat att vi kommer att satsa på att profilera oss nästa läsår? Inte det. Hm, ja men det kommer. Vi ska bara flytta ner slöjden till musiken och förskoleklassen till fritids och fritids till tvåans klassrum och fyran in i gamla syslöjden. Sen så återkommer jag med det som blir Tystberga skolas framtida profileringar att passa i ett framtidsbenäget utbildningssamhälle där vi kan ta tillvara på glesbygdens alla fördelar och humankapital både bland elever och hos personal. Vi har några spännande år framför oss. På kärleksfull och intresserad distans.