Hur är det egentligen med begreppet kravkänslig?

Sista semesterveckan står runt hörnet och jag tänker i år som så många andra år att tre veckor egentligen räcker. För mig alltså. Det där är ju så olika, jag vet. 

Men nu har jag har sovit klart. Läst alla böcker i sommartraven och bakat alla bullar, hälsat på, haft gäster, grillat och knäppt några pilsner.

Hjärnan trevar efter något att hantera som är jobbrelaterat och har fastnat för frasen ”kravkänslig”.

Jag möter alltfler kravkänsliga elever, föräldrar, bekanta, vänners barn och kolleger/medarbetare för vart år som går. Hur är det med innebörden av kravkänslig? Alltså jag vet inte, jag funderar – så det finns ingen anledning att hetsa upp sig men skicka gärna länkar om du vet någon som forskar på området.

När måste man acceptera kravkänsligheten och när kan man förvänta sig att den kravkänslige faktiskt förmår att spotta i nävarna och jobba på sin kravkänslighet? Får man ens det? Och egentligen – törs man närma sig tanken om att det är med kravkänslighet som med kränkning, ett stort ord som förlorat sin kraft då alltfler vävt in det i en slags vardagsvokabulär. Och att den som använder det som sitt eget inte heller kan eller får bli ifrågasatt?

Så här går det till när semesterhjärnan signalerar utvilad. Den tar tag i ett ord eller begrepp och jobbar sig varm.
En vecka kvar. Lite rastlös men också nyfiken på nästa tankeloop.

Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Min verklighet är min verktygslåda

Idag har jag varit och nosat på en färsk bebis. En kär vän och hans man har fått sitt första barn. Och jag fick äran att bli tilldelad titeln moster Sussie. Hjärtat sväller av lycka, en ära, ett hedersuppdrag.

Dagen i en bild och en tanke 60/100 (men vem räknar längre?)

Den verklighet jag lever i formar mina ställningstaganden, mina referenser blir hållpunkter för de normer jag bygger min värdegrund på och omkring. Min verklighet är min att äga men också enda möjligheten till att möta andra människor på en gemensam arena. Jag har min verklighet, du har din verklighet. Ibland olika sanningar om samma händelser. Vi såg allt och hörde allt samtidigt men våra verkligheter skapar en tolkning som är vår enskilda sanning. Ändå skapar vi en gemensam arena där vi är eniga eller oeniga om den gemensamma spelplanen – platser vi möts på. Det jag bär med mig formar det jag vill utmanas i. Nyfikenhet eller likgiltighet. Iver eller avvaktande. Öppenhet eller skepsis.

Jag är så tacksam över alla människor omkring mig som bär in andra normer och värden i min tillvaro, som representerar en verklighet olik min egen där jag får vara nyfiken, nybörjare eller bara lära mig tänka och se på saker annorlunda. Det hjälper mig, och har hjälpt mig många gånger på jobbet där familjekonstellationer ser ut precis hur som helst och helt olik min egen bakgård. Jag behöver aldrig gilla det du gillar, inte förstå saker som du förstår dem. Men jag måste alltid försöka att förstå utifrån din horisont. Det har med människovärde att göra. Våra enskilda och gemensamma människovärde. 

#blogg100 #kärlekochrespekt