Rektor –  är som att vara Madeleine Albright och Alfons Åbergs pappa i samma skepnad

De senaste åren har jag har förmånen att kunna arbeta som rektor. Några olika uppdrag i olika skolor, olika huvudmän med klara ideér med vad de vill med sina skolor. Jag gillar det. Tydlighet. Starka huvudmän. Starka huvudmän ger förutsättningar att skapa magiska möjligheter.

Mina rektorsuppdrag brukar vara ganska nischade, den som anställer mig har ofta en klar plan över varför de valt just mig. Nej. Det är inte att vara kaxig i överkant. Alla har vi fått våra respektive jobb utifrån att vi var bäst lämpade för uppdraget. Arbetsgivaren valde just oss. Dig till ditt uppdrag och arbete, mina chefer valde mig. För våra personliga egenskaper. I personkemin ligger det magiska, att bli vald.

Gott så.

Jag blev rektor för att jag från början blev lärare. Rektor var aldrig mitt mål, det hampade sig så. Som för så många lärare runt om i landet. Vi halkar in på ett bananskal, fyller en tf-tjänst, visar att vi har fallenhet och så rullar det igång. 

För min del har det alltid handlat om de extra speciella klasserna, krävande eleverna eller skolorna vars skolchefer ser behov av extra ansatser. Jag gillar när det är lite trixigt, lite svårt och utmanande. Jag trivs bäst i medvind såklart men jag gillar det jag lär mig av motvind. Några kallar det tålamod, andra mod, och ibland kallar jag det för egen del ren galenskap, och andra gånger för jävlar anamma. En stark motivationsdrift ligger i det som sedan 2013 varit min dagliga grundfråga #varförskola alltså om varför gör vi det här. Varje dag – bedriver skola. Vad ska den innehålla och varför? Så spännande! Ibland är det frågorna som för oss framåt och väldigt sällan påståendena eller de snabba svaren. 

Jag går till jobbet varje dag av glädje, av drivkraft att ge elever en skola för var och en. En skola för alla, ja i och för sig men en skola för var och en har ytterligare en dimension av elevfokus. En annan drivkraft är vilja och min önskan om att skapa en arena/skola/plattform där både elever och medarbetare hittar vägar att med sina grundförmågor erövra världen, ett litet stycke dag för dag. Tänk att få vara den möjliggöraren tillsammans med andra. Det är magiskt.

Rektor är ingen enmansuppgift, samtidigt som det inte är ett grupparbete. Rektor är att vara Madeleine Albright och Alfons Åbergs pappa i samma skepnad med ett uns av Elastaflickan och kanske även Fantomen. Som rektor behöver man vara skicklig på att tolka och hantera  lag och fakta med känslostyrda gamla traditionella måsten. Nyutbildade lärare, outbildade lärare, unga lärare och gamla lärare – och alla andra personalgrupper som är exakt lika viktiga som just lärare för att vi ska kunna vara en skola för var och en. Elev som anställd. Tillsammans. Tillsammans skapar vi magi. Oavsett om vi leder eller följer.

Rektor har ansvaret att skapa ett möjligt tillsammans. Tillsammans med personal som vill skapa tillsammans . Tillsammans med personal som inte vill. Det är en utmaning som heter duga. Det är en arbetsuppgift rektor delar med alla chefer, oavsett bransch eller skola. Det finns eldsjälar, det finns själar. Det finns glada, det finns oglada, nöjda, missnöjda, filantroper och misantroper…jag gillar mixen. Det blir dynamiskt. Det jag har svårt för är när vi tappar elevfokus. När vi fastnar i administration, skolbussar, schemasystem och lärarbrist. Det tar tid. Måste göras men tar tid från elev.

Jag trivs på mitt jobb. Jag går med glädje till jobbet varje dag. Jag har min huvudmans förtroende och huvudmannen har mitt. Jag har ett fantastiskt gäng medarbetare och kolleger i fem-sex olika yrkeskategorier som gör det möjligt att vara en skolledare av 2017års mått i skollagssammanhang alla dar i veckan. Jag har underbara elever med varierad grad av närvaro och transportmedel. Dagens unga och framtidens vuxna. Som ska erövra världen. Det är magiskt.

Men surdegarna vi också hanterar? tänker du kanske nu. Alltså, jag tänker att vi noterar att de finns, vi tar itu med dem men vi fokuserar inte på surdegarna som plattformar att utgå från. Det blir fel fokus. Alldeles fantastiskt dränerande och omagiskt. Tur för skolan att den är obligatorisk!

Se där. Det blev ett spretig inlägg om vardagens tankar och göranden i all sin enkelhet. Reflektionen är min egen, tankarna är mina egna och representerar bara mig. Att stå för sitt ord. Förlita sig på att kunna sin roll och leva sin värdegrund. Att vara en människa. På sitt eget sätt. En rektor. Ett uppdrag. Skapa förutsättningar för en bra lärmiljö – för eleverna. Magiskt!

Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Utveckling måste ligga i hur frågor formuleras

Återbruk av tidigare blogg från 2015 jag är kvar, mer eller mindre, i min utgångsfråga om varför vi ska ha skola och hur den i så fall kan utvecklas ytterligare till mer meningsfull för dagens unga.

Dagen i en bild och en tanke 40/100

Bilden är från ett av många trapphus på min arbetsplats. Elever möter bilden varje dag. Jag funderar ofta när jag passerar här om den signalerar konsthistoria eller panikkänsla…eller om den helt enkelt är ett bra beskrivet inre tryck av förvärvad koncentrationssvårighet?

#blogg100 #förvärvadekoncentrationssvårigheter

Mer av samma skapar mer av samma eller hur snart kan vi säga Hej Matematik!

Dagen i en bild och en tanke som mer är en fråga 36/100

Läser bok av Lars Svedberg, varje kapitel inleds med ett citat. Boken läser rektorernas ledningsgrupp hos oss i Sävsjö, och så har vi litteraturseminarie på rektorstorsdagarna. Fantastiskt! 

Men iallafall. Tillbaka till bilden. Kommer jag att få uppleva när skolan tar ny riktning? Kommer jag att uppleva finalen av det paradigmskifte jag själv tjatat om ett vi är i de senaste fyra åren? Högst troligt inte.

#VarförSkola #blogg100 #Skolvåren 

Vi har inget elevråd längre, vi har LEDNINGSRÅD istället.

Vi har gått in i en ny fas i skolans inre organisation. Vi har i samråd med elevrådet skrotat elevrådet och inrättat ett Ledningsråd. 

Under de år som jag varit i skolans värld har jag aldrig sett ett fungerande elevråd. Eller jo såklart men de har sällan fått eller orkat dra ett projekt med reellt elevinflytande utöver inköpslistor på rastprylar, disco eller skolresor. I några skolor har elevrådet inte visats större intresse än så av skolledning medan de i andra skolor har fått mer av typen logistikuppgifter. Andra  elevråd har jag genom åren sett fungera som en förlängd arm till kamratstödjare eller rastvakter (rastvärdar, pauspedagoger). Jag har arbetat i 7 olika skolor, inte i någon har elevrådets funktion visat sig vara förknippat med reellt elevinflytande över vare sig innehåll i skolarbete eller arbetsmiljö. Jag har varit så trött på den här typen av skeninflytande i så många år. Så jag tog helt enkelt och problematiserade hela elevrådsgrejen med årets elevråd. Såhär långt har vi kommit:

Första elevrådet nu i år ägnades åt inval av nya representater på lediga poster. Det andra elevrådet ägnades åt organisatorisk struktur av gruppen och jag berättade om hur skolans ledningsgrupp såg ut och vad de gör. Någon i elevrådet sa det är väl så vi borde jobba? Där och då föddes Ledningsrådet.

Skolans ledningsgrupp sammanträder varje vecka, varannan till var tredje vecka sammanträder ledningsgruppen tillsammans med tidigare elevrådet under namnet Ledningsrådet. Idag, fjärde mötet sedan skolstart, arbetade vi med att sätta ord på ett av vår skolas värdeord (som vi valt utifrån förra läsårets kvalitetsredovisning för fritidshemmet och skolans växande verksamhetsplan för året). Ordet för dagen var  samarbete. Vi är 11 personer i Ledningrådet, sex elever och fem vuxna. Idag arbetade vi i fem grupper med att i handling tydliggöra samarbet i korta meningar på post-it-lappar som vi sedan helt kort grupp för grupp gick upp och redovisade inför gruppen. 

 
Efter redovisat grupparbete gick vi laget runt och frågade hur kändes det här? både elever och vuxna sammanfattade med ord som spännande, på riktigt, roligt, vill göra mer, jättekul, man lär sig om varandra. Nästa gång vi träffas ska vi göra samma sak med Rak och öppen kommunikation vilket vi endast puffade för idag så att allas tankar kommer igång.

Senare idag träffades lärarlaget och de fick samma uppgift. De arbetade i par eller triader med ordet samarbete utan att ha sett Ledningsrådets lappar. Utifrån vad Lednigsrådet och lärarlaget har för gemensamma ord och olika ord fortsätter arbetet att klä ord i aktiv handling för att vår skola ska möjliggöra att dels leva sin värdegrund och dels kunna skriva en gemensam likabehandlingsplan som både elever, pedagoger och Skolinspektionen kan  godkänna utan att den behöver finnas i en barn- respektive vuxenutgåva.

Det här är ett steg för vår skola att på riktigt lyfta elevinflytande förbi inköpslistor och in i den inre organisationen, exakt där det hör hemma. Det är ju trots allt 2015 och det är dags att rita om kartan.

Näe jag går sannerligen inte på knäna, ge mig inga martyrliknande epitet att leva upp, eller ner, till. 

  
Såg citatet på Facebook och reagerade på liknelsen, vill inte bli förminskad med vardagsproblematiken ur ett skurgummeknäperspektiv. För mig är det större än så. Så jag skrev:

Jag är inte alls bekväm med ordvalet. För egen del alltså. Jag går inte på knäna, jag kan inte göra det som krävs – det handlar mer om mentalt, själsligt slitage. Det som gör att skolledare lämnar är, enligt min erfarenhet av dem som jag talat med, att hjärtat slits itu mellan kraven och verkligheten.Att det skapar ett inre moraliskt dilemma att tvingas vara ansvarig att lämna en kvalitet som politiken omöjliggör – därtill är utan personligt ansvar över. 

Det är inte att få någon att gå på knän, det är att slita hjärtat ur kroppen på erfarna, kunniga och hängivna rektorer. 

Fick svar:

Åh, du sätter orden på exakt rätt punkt! Det där utslitna hjärtat är så smärtsamt att lappa ihop varenda dag.

Jag svarade ungefär såhär:

Jamenprecis. Jag är så trött på att vara gisslantagen i hjärtskärande verksamhet där alla vuxna more or less är hjältar. Tysta hjältar som gör det för barnen, för samhället för att överhuvudtaget orka möta sin egen blick i spegeln.

Det handlar inte om skurgummeknän, det är att förminska problematiken – det handlar om etik och vem som skor sig på och samtidigt slipper ta personligt ansvar för ideologiska faktoider som sedan länge är döda.

Jag är oerhört stolt och glad över att ha ett så pass viktigt uppdrag som rektorsrollen är, att få verka som skolledare och skolutvecklare tillsammans med – i mitt tycke – ett fantastiskt kunnig gäng lärare och fritidspedagoger. Ingen av oss knäar rent fysisk men vi är rejält trötta i själ och hjärta på att en dålig skolpolitik verkar tro att mer av samma som plåster på knäna ska få oss att tro på en ljusare skolframtid.

Det är inte plåster på knän som behövs, det är inte ojande citat, klapp på huvudet eller ens ett ryck upp dig! som egentligen efterfrågas. Vi behöver fler lärare, bättre betalt för utfört arbete, färre teorier om samma gamla industrialismorienterade skola mer nyorienterad samtidsforskning för skolutveckling på riktigt. En rent opolitiskt styrd skola vore det utopiskt tänkt  bästa utvecklingsläget för skola. Det är en tanke utanför boxen så det duger va?

Vem är skolan till för – och vad tar jag med tillbaka från Richard Gerver-land?

Jag har svårt att släppa tanken på att undervisning i dag i många svenska skolor bygger på samma kunskapssyn som på tillexempel 60talet. Nu tänker vän av ordning att så är det väl ändå inte riktigt fullt och sant, såklart inte men i stora drag. Ta exemplet om läraren som kunskapsbäraren in i undervisningen. Läs en gång till.

Läraren som kunskapsbäraren in i undervisningen. Vad fyller du meningen med för innehåll? Vad ser du framför dig i dina inre bilder?

Jag ser flera saker. Jag ser mjukvaran och pedagogen, jag ser de lokala skolnormerna där lärare tar sig företräde att tolka vad som är bäst enligt principen det har alltid funkat och jag ser lärare som öppnar upp och låter undervisningen vara lärsituation även för egen del. Jag ser olika situationer där möblering och inredning i skola är en egen del. Inredning i skolor är en stor del av undervisningens själ. Möbler, möblering, innelektion. Främst ser jag rektorer som både törs och vill tänka stort och utanför gammal norm även om jag också ser de som kämpar för bevarandet av en äldre modell av skola och undervisningsstruktur. Det är ytterkanterna av uppfattningar jag bollar mellan i tanken nu. Mellan dessa går den stora mainstreamgruppen av pedagoger, de som gör på eget vis och får det att fungera oavsett de tillhör en rektorsorganisation som vill nytt eller vill bevara och återgå till spetsigt kallat ”tack och goddag skola”. Kan du identifiera dem? Vem av dem är du?

Nytänkargrupperna, till vilken jag själv gärna vill tro att jag tillhör, hörs ofta säga att vi har en skola som bygger på att skapa samhällsdugliga medborgare i ett industrisamhälle. Kanske är det så. Kanske är det så att det är ett gångbart utbildningssystem även för att skapa självständiga världsmedborgare i ett kommunikationssamhälle? Kanske är det ett helt galet upplägg. Problemet är att medan vi är i det, ser vi liksom inte totalen av hela utbildningssatsningen. Det finns de som kallar nytänkarna för foliehattarna vilket jag tror innebär att man tar in för mycket nytänk vilket belackare menar saknar forskningsgrund. Jag tänker tvärtom, att det som kännetecknar en foliehattegenskap är ett folierat pannben som hindrar gamla signaler att ta sig ut för att ge plats åt förädlade arbetssätt och människosyn med en ny evidensbaserad skolterräng.  En slags rigiditet baserad på att inte våga se invanda mönster i nytt perspektiv. Tänk den tanken. Vilken typ av foliehatt vill du vara?

I skrivande stund sitter jag i ett plan på väg till London.  Om jag sätter in den meningen och dess innehåll i en skolkontext går mina tankar åt det här hållet: I ett samhälle där jag bereds möjlighet att av lust/intresse/jobb skriva en text som hela världen kan läsa inom bara några minuter genom att använda ett digitalt skrivverktyg i ett flygplan flera tusen meter upp i luften, krävs idag att jag har fullständiga betyg i tillexempel idrottsmomentet dans. Jag har två av mina barn med mig på resan, det är ett av dem som gett exemplet dans. Jag som själv gillar att dansa tycker att det är ett ickemoment i skolsyfte det tillför inget och det skadar ingen men 14åringen i fråga tycker det är ett stolligt betygskrav och det är här jag undrar #varförskola. På vilket sätt gör det honom till en sämre samhällsbärare om han inte kan dansa E-mässig vals? 

Igår träffade jag en kollega som ska byta från kommunal- till friskola. Kollegan berättade om att de möten hen deltagit i med nya arbetsgivaren alltid handlat om pedagogik och framtidsorienterade pedagogiska frågor. Kollegan formligen lyste med hela kroppen när detta dryftades, själv kände jag att mitt rektorshjärta dog en smula. 

Jag är liksom fast i historia, det är oerhört  viktigt med historia men det går inte att leva på gamla välsignelser, vi måste utveckla. Min vardag är, trots att jag kämpar för något annat,  cementerad i historiska uppfattningar om vad skola kan vara eller snarare om vad skola ska vara. Hur är det ens möjligt att vi kommer att lyckas med att skapa en framtidsbenägen skola när vi inte kan förädla det vi samhällsmässigt förändrat och utvecklat? Vilken skola vill du ha?

London och England är Richard Gerver-land. Inspirerande dagar framför oss! Vad tar jag med mig tillbaka?

       

Tack Cecilia i Göteborg! det är inte så stor skillnad på att vara skolledare eller bilförsäljare. Eller hur #varförskola lätt kan vara #varförvolvo.

Igår offentliggjorde jag mitt brev till Volvo här på min blogg som vanligtvis mest handlar om skolan. Sedan dess har det hänt en hel del, bloggen rusar i taket på visningar och många känner sig manade att skicka personliga hälsningar om liknande upplevelser från olika platser i Sverige. Inte bara här lokalt kring Nyköping och inte nödvändigtvis i år. Det har fått min hjärna att fundera över hur intressant det är att vara en kunnig pedagog i olika yrkeskategorier. Så med #skolvårens och min paradfråga #varförskola tar jag mig an att fundera runt frågan lyckat ledarskap med avstamp i en mix av ovan skrivna och lite tillspetsat #varförvolvo.

Det är inte helt otippat för det stora flertalet av oss att läraryrket till stor del handlar om att vara en estradör i någon mån. Att fånga intresse för sin lektion och få alla att känna sig delaktiga utifrån olika förförståelsebas. Säljaren gör detsamma, äger varan och golvet visar intresse för kunden och kollar av dennes förförståelse för att inte prata förbi eller tjata hål i huvudet.

Elever och kunder har nära nog samma uthållighet när det gäller att vara intresserade initialt av sin lärare eller försäljare.

Olika kunder har precis som elever olika behov och båda förväntar sig att bli bemötta och lyssnade på därefter. För elever är det till och med reglerat i lag. För kunder som ska köpa bil är det inte lika specificerat, men viss, det finns en diskrimineringslag och den skulle jag kunnat ha åberopa som igår. Men man vill ju inte vara besvärlig…likt duktiga flickor som förr (?) sattes som buffert mellan skräniga pojkar gjorde jag inte det. Hävdade inte fullt ut min rätt till likvärdig behandling alltså, utifrån kön.

Möt barnet där det står i sin utveckling. Möt kunden där den står med sitt behov. 

När detta inte lyckas blir följderna katastrofalt olika. Barnet utifrån sin position av storlek och livserfarenhet är fast i ett system det inte på egen hand kan ta sig ur. Kunden däremot använder sina fötter och går någonannastans, det som blir lidande är ett varumärke och i förlängningen kanske personer i nära arbetsrelationer inom företaget. Ingen vill sitta bredvid den misslyckade säljaren, liksom.
Som chef i en butik eller en skola är livet ganska lika. Pengar är enligt ägare/uppdragsgivare fokus resten kommer som bonusar men vi har en tydlig vision om målet och om hur vi ska ta oss dit. Min vision för vår skola är Vår skola en skola att längta till och det möjliggörs genom den den fantastiska Personalgrupp vi har. Volvohandlaren somjag skrev om igår har ledorden/visionen Personligt hela vägen. Eller inte, tänker jag. Eller har det kanske bara inte genomsyrat i personalgruppen? – Och vad beror i så fall det på? 

Som mellanchef i skolans värld tänker jag att det är svårt att jobba samstämmighet, kommunikation och känsla av samhörighet om alla till exempel inte läser protokoll och mail. Tänker att denna enkla sak är något som butik och skola där personal går om varandra i olika scheman delar. Liksom den likheten att det finns personal som vet hur jobbet ska gör enligt metoden jag har jobbat här så många år att jag vet att det här är bästa sättet tillsammans med nyare personal som är lite mer förändrings- och utvecklingsbenägen. Där uppstår det dragkamp. Får jag som chef inte ut gemensamt förhållningssätt eller värderingar att arbeta efter till de som möter elever eller kunder så spelar det ingen roll hur goda intentioner jag har i min vision eller mina mål. Det kommer inte att lyckas.

Så hur gör man? Till att börja med pratar man med varandra. Chefen vet inte alltid bäst men chefen har tolkningsföreträde och beslutsrätt. Det som bestämts i termer av undervisning, kundbemötande eller varor  ska så levereras. Så här går mina tankebanor idag. Inte färdigtänkt men ändå formulerat i spretiga riktningar om hur pedagogens arbete inte bara värdesätts i skolors klassrum. Det finns många pedagogyrken i världen.

Pedagogens färdigheter behövs i så många olika yrken utanför skolan, och jag är säker på att allt ändå börjar med förtroende för den verksamhet eller affärsrelation man är på väg att gå in i. Som elev. Som kund. Som pedagog. Som säljare.

Man kan sätta rekord på många olika sätt, ett av de bättre är när man gör det i vunnet förtroende. Jag gör det i mitt jobb varje dag. En till som gjorde det idag är försäljningschefen på Volvo Sverige, Cecilia Björk Bang-Melchior, som ringde upp med anledning av mitt brev igår, för att prata om just relationer och tillit. Hon gjorde det som den lokale volvosäljaren skulle ha gjort vid allra första besöket, hon vårdade relationen till kunden. Jag kan såklart se paralleller till det här i förhållande till relationer mellan pedagoger och föräldrar, eller mellan föräldrar och huvudman där tilliten försvunnit och jag blivit den som får gå in och rodda, rädda upp eller be om ursäkt för något jag inte själv åsamkat. 

Det finns många beröringspunkter mellan #varförVolvo och #varförSkola. Den största handlar om förtroende för individen som står framför dig. 

Att Envetet jobba på får att nå goda resultat är den enda vägen till att lyckas. Aldrig tappa sugen, alltid fokusera på lösningen och att ofta välja att var utanför komfortzonen för att utveckla sig själv. Annars är det lönlöst.

Heja Volvo!