Ja det där kan man ju diskutera hur mycket och hur länge som helst eller så diskuterar man inte alls utan bara förhåller sig till att folk idag som i alla tider gör olika med olika saker och beteenden.
Ibland upplever jag och säkert flera med mig att som aktiv äldre vuxen så viftas mina aktiviteter på tex Instagram bort med ett inte så lite nedsättande illa dolt skratt följt av ”jag är inte så mycket på”-insta/twitter/fb eller annat medie. För mig är det okej att varje gör som den vill men jag värjer mig mot dem som visar att det är dålig kultur eller bristande självkontroll som gör att jag och andra delar stort och smått med omvärlden. Ömsom på låsta konton ömsom på öppna.
Jag har för egen del Fb (för familjen och jobbgrejer) Twitter för att det är så himla omvärldsbevakar-perfekt och faktiskt (det jag vill prata mest om idag) inte mindre än fyra instagramkonton. Ett privat och låst som fungerar som mitt virtuella fikarum där människor jag är trygg med, verkligen tycker om och värdesätter finns med. Ni vet, familjen den egna och den jag föddes in i och den livet valde åt mig och så de nära och de perifera vännerna som berikar så oerhört bara genom att de finns där och responsar eller som några få – de där som är helt tysta men som vill hålla ett öga. För att de tycker om mig. Det är också fint.
Två konton är kopplade till min näringsverksamhet, det är där jag hittar mina uppdragsgivare och de hittar mig oavsett det gäller skolutveckling eller illustrationer. Utan de här två kontona skulle mitt företag vara ganska lamt och mindre lönsamt.
Och så har jag ett svammelkonto där jag bara pratar om (i obetalda och betalda samarbeten) öl och mat under pseudonym. Och det där med pseudonym är också intressant, för det är en allmän uppfattning att det främst är trollkonton på typ twitter som ägs av en medelålders misslyckad vit man. Och det mina vänner är en riktig sanning med modifikation.
En dåres försvarstal? Jo men så kan man se det. Men jag är så less på att inte få vara en människa av min tid att det alltid finns någon som tar sig rätten att recensera mitt och andras digitala liv på vad som av dem slöseri med tid (för min ålder).
För mig som har stor familj utspridd över hela Sverige och halva världen med olika tidszoner är just sociala medier på ett personligt plan rent avgörande för att hålla en slags daglig överblick på hur de har det och också visa att jag har det bra. Det behövs inga personliga och långa brev som förr det blir personligt och kort istället. Det har betydelse, lika viktigt som dåtidens ”airmail”. Ytflyt är djupare än man kan ana.
Som om det fanns en särskild vuxennorm på hälsosamt instagrammande, om vi nu tar just den plattformen. För det som är intressant med den osynliga normen är att de som har åsikter om mina och andras uppenbarelse där ju också har koll på när jag eller andra lagt upp något. Med det sagt, den som lägger upp flest grejer kanske inte är den som hänger där flest minuter per dygn. En tanke bara.
Styrbords tankar 