Heja Farmor, tack för skolväskan. Det har gått bra för mig. Jag fattar varför.

 Det här är min farmor Brita, bilden är tagen utanför hennes hus i Värmland. Året är 1971 och jag ska börja skolan om bara några månader. På bilden är det juni, jag har nyligen fyllt 7 år. Jag minns den här dagen, jag minns skolväskan och jag minns tydligt hur den doftade lack och metall. Jag minns också att farmor doftade liljekonvalj och hårläggningsvätska. Men allra mest i vuxen ålder har jag lagt ihop allt och minns det som var farmors drömmar för mig som barn att lyckas med på resan till vuxen. Fast jag är osäker på om hon hade formulerat det ens för sig själv. Sådär som man sällan gör, jag hoppas, tycker och önskar saker och skeenden för mina barn men jag har inte formulerat det mer än som en referens till mitt eget liv och varande. 

Min farmor arbetade som hus- och städfru på Lundsbergs internat. Jag kan säga att det förpliktigade hela min skolgång. Det startade med den knalligt brandgula (orange fanns inte då)  skolväskan. En tydlig markering om vår arbetarklass men ändå med den något högre klassens attribut – portföljmodellen. Jag hade sett dem, portföljerna och kavajerna med skolemblemet när jag hängde i farmors korridorer på Lundsberg. På barns vis ville jag också ha, men på farmödrars vis infostrades till att förstå att det var utom räckhåll. Att för arbetarbarn är det en annan karta som gäller. Samma mål men annan karta.

Farmors drömmar för mig, som tidigt visat prov på en alldeles för stark egen vilja och okuvligt ta-reda-på-till-varje-pris-intresse, var främst en önskan om att livet skulle gå mig väl. Jag minns att hon vid ett tillfälle sa att om jag inte hejdade mig skulle jag inte uppleva min konfirmationsdag. Hon packade min skolväskan med värderingar, karga och framåtseende drömmar. En kombination av att inte förhäva sig och inte be om ursäkt. Det osynliga hon fyllde ut min väska med som skulle göra det möjligt att sträva långt och självständigt förstår jag idag var hennes önskan för eget skolliv en gång i tiden.  Farmor gick 5-årig grundskola och började sedan att arbeta. Såklart önskade hon oss barn mer och oss flickor bättre. Jag har alltid undrar över varför hon var så karg med fysiska uttryck men rik med ord som skapade styrka i mitt barnabröst. Samtidigt som hon suckade över att jag aldrig stod att finna där hon ställt mig bekräftade hon att det var rätt att ta för sig. Farmor sa aldrig att jag skulle vänta, låta bli eller sitta stilla. Hon sa prova, försök igen, gnäll inte, bit ihop och jag hämtar plåster.  Jag inser ju äldre jag blir att styrka och självkänsla var hennes huvudingrediens i min väska. Mod och okuvlighet två andra. Omsorg för din nästa men inte på bekostnad av egen position, ärlighet så långt det är möjligt och att det största hindret för din framgång kommer att vara du själv. Och ofta sa hon hon att möter du någon i skogen om natten är det inte säkert att det är du som blir mest rädd följt av hur pjoskig kan en jänta bli.

Jag har egentligen inte som barn tyckt om min farmor, inte sådär förbehållslöst som mina barn älskar sina mor- och farföräldrar. Jag är helt säker på att hon tyckte,om mig även om hon ofta sa att jag allt var en bångstyrig tös, på sin bredaste värmländska.  Men jag förstår idag att det där som skavde, att det bland annat berodde på det som skulle bli och numera är likheterna. Målmedvetenheten och stabiliteten, hon var inte mycket för bjäfs farmor. Sånt går igen. Men drömmarna hon hade för mig och min knallbrandgula portfölj har tagit mig dit jag är nu. Heja Farmor, bra drömt! 

3 thoughts on “Heja Farmor, tack för skolväskan. Det har gått bra för mig. Jag fattar varför.

  1. Rektorn juni 6, 2016 / 08:24

    Reblogga detta på Styrbords tankar och kommenterade:

    Idag har jag förmånen att Nationaldagstala i Tystberga, den ort som jag arbetat i som rektor i nära nog två och ett halvt år.

    Jag har slipat på ett tal i flera dygn och plötsligt nu så slår det mig att det jag vill säga egentligen redan är sagt.

    Människan är sin egen passion och det kan man bara få vara under rätt omständigheter. Skolan är en del men familjen är den viktigaste. Där familjen fallerar där ska skolan kompensera, villkorslöst.

    Vi har en jord och vi är alla människor, min strävan och längtan är att vi en dag firar Tellusdagen (såg en pojke i sociala medier i morse som sagt så till sin mamma).

    Jag skriver några lappar och lägger i fickan om jag kommer av mig, klär mig som vanligt och låtsas inte att jag är något annat än vad jag är. Jag är en världsmedborgare med passionerat intresse för framtidens vuxna och nutidens barn.

    Och allt startade en solig försommardag 1971 hos farmor i Värmland.

    En jord, vi är alla människor. Hur svårt måste vi göra det?

    Gilla

  2. Carina Östbom juli 31, 2017 / 17:06

    Tack för att du delar med dig av en stark och stärkande historia. #allaharenhistoria#

    Gilla

    • Rektorn juli 31, 2017 / 21:33

      Tack för att du läser och tänker om det skrivna #allaharenhistoria

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s