Inte tacksam direkt.

Under en period har det dykt upp alltfler statusar i de sociala flöden jag rör mig som innehåller signalering om tacksamhet. När jag tillbringade en långhelg med väninnor i Umeå härförleden diskuterade vi också tacksamhet och vad det är, vad det beror på och hur det hänger ihop med språk och samtid. Jag sa där och då att jag är sällan tacksam. Men väldigt ofta tillfreds och mycket medveten om att jag har det bra. På väldigt många sätt.

– Ja, men det tycker jag låter som att du ändå är rätt tacksam, sa en av väninnorna.

Hm. Kanske.
Jag har tänkt på det där. Jag har kommit fram till två saker. För det första Att vara tacksam kan vara väldigt stort, som att vara tacksam för livet, sin hälsa, sina barn.. För det andra Att vara tacksam kan vara väldigt litet, som att vara tacksam för att tåget är i tid, att mjölken räckte till gröten eller att man har vettiga arbetskamrater. Ni fattar.

Jag är sällan tacksam.
Jag är egentligen bara tacksam på djupet för tre saker. Att jag är född i Sverige, att jag är frisk och att jag tillhör ett familjesammanhang där man tillåts att växa som individ.

Resten tillskriver jag som hårt arbete till tillfredsställelse. Jag är stolt över att jag har fina, självständiga och kloka barn. De har en trygg, rolig och stark pappa som jag kan växeldra med, vi har arbeten som utvecklar oss och som räcker fint till att ha en vettig och intressant fritid.

Jag har inte svårt för att känna känslor och tror mig förstå att tacksamhet som uttrycks ofta är just det som jag också känner men att ord betyder så olika för så många. Jag tänker att vi lever i en tid då de starka uttrycken behövs i sorlet för att mottagarna verkligen ska förstå viktigheter i det sociala bruset. Så synd egentligen. Tror det hänger ihop med att så många av oss är mer upptagna med att sända än att ta emot budskap. Det är då, tänker jag, de stora orden kommer in. De stora orden som förminskar de enkla och eteriska orden som egentligen långt oftare klär de djupa känslorna. Men det är jag, så tänker jag.

Sedan Umeåhelgen har jag funderat en hel del på det här med tacksamhet och kommit fram till att jag ska försöka använda färre förstärkande ord så att jag inte riskerar att bli en sån som till slut blir tacksam över en maffig semmelfika i februari. Glad och sugen men inte tacksam, om ni förstår hur jag menar.

Just i skrivande stund sitter jag på tåget hem från Göteborg. Hela familjen har varit iväg i några dygn. Jag är väldigt väldigt glad för dessa dagar. Lycklig, faktiskt.

Den (o)synliga barriären

Tänk dig skolan som en glasbox. Du ser in eller du ser ut. Tänk sedan att alla därinne är likadana. Tänker samma, utvecklas lika inom sin kronologiska ålder och har samma behov av tillfredställelse vare sig det gäller hunger eller varma kläder. Sedan tänker du att ingen där innanför har större behov av rörelse än någon annan där i glasboxen. Alla är homogent tillfreds, var och en utefter en standardiserad nivå av åldersadekvata krav. De är nöjda med sin kuvöstillvaro där de skuffas runt i flock bestämd av födelseår till hantverksövningar och litteraturhistoria som sedan länge kan klassas som veteranarkeologi. De arbetar nöjt och målmedvetet i samma bok vald efter deras ålder och den snabbe inväntar kamratligt den långsamme. Lek sedan med tanken att de i sin box är glada att de får bo i Sverige och gå i skola och att de är förstående till och insiktsfulla trots att de har kartböcker som ännu visar Jugoslavien och saknar värme på vintern, persienner på gassande soldagar och hårt rivigt toapapper på nedslitna knapphändigt låsbara toaletter.

Eller. Så förstår du att så är det inte alls. Inte på riktigt.
Här kommer barriären, hindret eller den osynliga väggen om man så vill:
Förutsättningarna för att lyckas både som elev och pedagog ges utifrån betraktelsen i inledningen. Alla vet att det är så och alla kämpar på olika sätt att skapa kringkultur för att manövrera faktum. I kringkulturella arrangemang skapas friutrymmen för missmod, för intolerans, för intrigerande, för missunnsamhet och för ett allt större behov av bedömning som ett stärkande men även korrigerande verktyg. Ja, jag menar betygen. Jag menar att betyg är ett korrigerande verktyg. Lyssna in i vilket kvarter som helst en vardagskväll där det finns skolbarn, där ställs föräldrafrågor om läxa, provet imorron och provet igår.

Betyg i sig har jag inget problem med, de allra flesta i skolan är överens om att formativ bedömning ska ske löpande. Det som jag ifrågasätter är när betygen kommer att fungera som ett styrmedel i brist på elevens sanna lust och motor i ett ämne. När betyg riskerar att bli bedövningen istället för sporren till att utvecklas inom ett område. När det dåliga betyget innebär indragen veckopeng för det till sist blev ett indirekt styrmedel i en bångstyrig ungdomsfamilj. Vilken är vitsen med betyg? Vad bedöms? Upp till glasboxen igen! Alla lika. Homogena. Samma behov. Samma inlärningspotential.

Galghumor.

Jag tänker att det borde gå att göra annorlunda. Öppna låda och kliva ur.

Möt barnet – eller tilläggsbeloppet

Sitter i dagarna med organisationsarbete inför nästa läsår, som så många andra rektorer runt om i landet just nu. Jag räknar elever, pedagoger och pengar. Jag tror det går ihop sig. Med tilläggsbidragen såklart, de förhatliga. Kan inte förlika mig med det. Sorteringspengen som tippar budgetbrädan rätt.

I min skola säger vi att vi i personalgruppen speglar samhället utanför, det gör vi på riktigt ur alla möjliga aspekter utifrån sanning och styrdokument. Vi har män, kvinnor, svenskfödda och invandrare. Vi har gamla, unga, hetero- och homosexuella. Vi har barnrika, barnlösa och bonusbarnfamiljer. Vi har änkor och nyförlovade. Och vi är en mångfald av funktionshinder, både fysiologiska och neurologiska. Vi visar verkligen upp oss i alla sorters vuxna. Underbart!

Men.
I min skola får barnen ändå inte spegla sig i oss utifrån sina medfödda och personliga förutsättningar iallafall. Inte fullt ut. Inte i nån skola, vågar jag påstå att det funkar så längre.

Utifrån provokationen ‘är du lönsam lille vän’ möter skolan inte alla barn utifrån deras grundförutsättningar. Många barn möts med en rektorsfundering i stil med ‘genererar du tilläggsbelopp så jag kan behålla resursen?’ Det är också en i sanning skapligt jobbig provokation.

Jag vill inte söka tilläggsbidrag. Jag vill få de där pengarna ändå. Jag vill att min skola möter alla barn utifrån deras behov. Vem kom för övrigt på idén om tilläggsbidrag för barn med funktionsnedsättningar och hur och vilket år sattes kriterierna?

Vi lyssnar denna vecka nästan oavbrutet på betygsdebatten och jag förstår inte hur betyg från vilket skolår du vill gör det bättre för eleverna i tilläggsbidragslistorna.

Är skola i Sverige en skola för dem? Inte, va?

Varför ska vi inte göra det annorlunda när det så tydligt märks att det här inte längre funkar?

För ett halvår sedan skrev jag en text om ett tvåårigt projekt att få en finnjolle sjöduglig och jag drog paralleller till det skolutvecklingsarbete jag befann mig i tillsammans med mina pedagoger. Det är en avstampstext jag ofta återkommer till, där hämtar jag tilltro till vårt arbete både före och efter. Har det som referenspunkt när vi stämmer av drömmar och mål.

Vi har haft en period av framgång och fart framåt, vi har till och med kunnat unna oss att vila lite för att hämta andan till nästan ansträngning, till nästa avsats i trappan upp till måluppfyllelse enligt skollag, centrala och lokala mål för läsåret. Det går bra. Vår del går bra. Lokalt.

Jag tycker det går sämre centralt beroende på organisation och framtidsutsikter för skolan, direktiv och osäkerhet i skolfrågor som kommer från politiskt håll på nationell nivå bidrar mest med frågor och frustration. För varje vecka som går blir det alltmer tydligt att kraven på en utbildning enligt författningskrav är av utopiskt karaktär. För mig är det så. Som att ha en inte fullt färdigritad karta med fallgropar. Jag tycker det är motigt nu.
Det tar energi.

När man arbetar med sig själv som verktyget rektor, som ett av flera redskap i en verksamhet finns all anledning att rannsaka sig. Ständigt stanna upp och fråga sig varför, till vilken nytta och vad är det bra för. Mål, metod resultat. Slipa sina skills liksom.
I rannsakan ingår att belysa så väl formtoppar som formsvackor. Formtoppar är ju avgjort roligast. Just nu i en formsvacka är det inte helt lika kul, men alldeles sannolikt där jag utvecklas mig mest i jobbet och i mitt ledarskap.

Så vilket är mitt problem just nu, varför upplever jag att det är så knöligt just nu?

För det första så har jag ju bara hunnit ett år i mitt rektorshjul på denna skola. Det bidrar såklart. Jag börjar få referenser som sär underbyggda på egna erfarenheter och som håller att fatta beslut på i just den här verksamheten. För det andras så finns det äntligen en verksamhet som har spår av mitt ledarskap, det jag initierat i verksamheten har blivit något synbart att förädla eller förkasta. Och det är inte jag som avgör, det är verksamhetens hjärta. Pedagogerna och eleverna och elevernas föräldrar.

Man kan säga att mitt för det första ger mitt för det andra. Jag är trygg med det. Men det är här kruxet med kartan kommer in. Det finns inga pengar i världen som kan bygga bort fallgroparna. En god undervisningsplats drivs av kunnighet, engagemang och med en pejl på framtiden och om framtiden ska tryggas behöver kartan vara välrekad.

Kanske har jag bara växtvärk?
Kanske handlar det om något helt annat än praktisk verksamhet, sannolikt handlar det om saknad av att utbyta tankar i ett större sammanhang med rektorskolleger. Nog för att vi ses och det är bra och ger massor, men vi pratar mest företagsekonomi. Jag önskar vi fick mer tid till forskning, pedagogiska utvecklingsområden och större påverkansmöjlighet att verkligen göra skillnad som rektor i skolhusen. Jag vet, det är likadant överallt. Men det gör mig inte gladare.

Jag har turen att ha en fantastisk mentor som kan möta upp i de här utvecklingstankarna, som också har känsla för när det är läge att göra en insats eller markera vad jag behöver släppa fokus på. Jag är helt säker på att det inte fungerat utan det tankespjärn som jag får där.

Kanske har jag inte växtvärk?
Jag tror att oavsett mentor eller inte, oavsett god huvudman och sakliga intentioner från politiskt håll så måste skolans roll stärkas men även i vissa avseenden brytas upp och starta en otraditionell bildningsväg. Kanske är det ett tomrum just mu mellan den dåliga kartan över gammal skola och den nya som ingen ännu törs ta befälet över? Hur var det han sa nu, Fridolin i SvD förra veckan Hösten är över för skolan vilket jag verkligen hoppas.
Jag behöver verkligen inte mer höst och administration. Jag behöver innovation och startskott för mer utveckling mer skolglädje både hos medarbetare och mindre förvirring om vad vi ska med skolan till och på vilket sätt den är meningsfull hos elever och föräldrar.

Jag väljer nu mitt i skrivandet att omfokusera.
Min hjärna börjar plötslig skicka in signaler om att vara problemorienterad men lösningsfokuserad. Inte tvärt om. Bort med tyngden av upplevelsen att vara fast i ett moment som suger energi.
Vad vill jag ha, vad saknar jag och varför är det så tydligt just nu?

Jag vill att rektor ska få vara skolutvecklare, inte administratör, fastighetsförvaltare, ekonom eller personalman. Jag vill ha ett paradigmskifte och ämnesinnehållsinnovation, jag saknar forskningsråd för lärande och för lärare, och för mig blir det så tydligt just nu eftersom jag har nått en slags inre kompassgräns för vad som är möjligt att göra men även för vad som är rimligt att begära av elever, pedagoger och skolledare för att möta författningens krav på god utbildning och undervisning men såklart även för att möta samhällets krav på kompetens om säg 19-20 år.

Frågan som återstår är:
Varför ska vi inte göra det annorlunda när det så tydligt märks att det här inte längre funkar?

99,85% av jordens befolkning är inte svenskar

99,85% av jordens befolkning är inte svenskar.

99,85% av jordens befolkning är inte svenskar

Det är ett påstående som jag hörde i torsdags. Ett påstående som genererar fler frågor än svar i min tankevärld. Det skapar ett behov av att problematisera en hel del andra fakta, utifrån de svar man får på googlingen Den svenska modellen Många alternativ där inom områdena äldrevård, idrott, kost, infrastrukturella metodsatsningar, sjukvård och inte minst skola och politik.

Svensk hybris?
Välkommen att problematisera.

Kan man ens INTE utvecklas?

Och nej, allt nytt är inte bra. Men handen på hjärtat…det är sällan allt gammalt heller.

Sorterar och summerar intryck från helgens #afkUmeå med #skolvåren.
Det har varit två intensiva dagar med föreläsare, berättare, forskare, pedagoger, elever och föräldrar. Alla har på olika sätt bidragit med sin erfarenhet från utbildningssammanhang. Var och en från sin horisont, från sin egen unika synvinkel.

Trots olika infalls- och anfallsvinklar har det funnits ett tydligt spår av att vara grundad i kapitel 1 och 2 i Lgr11. Det har funnits en samsyn gällande utbildningens viktighet och nödvändighet med ett visst mått av förnyelse rörande innehåll, metod och pedagogiska grepp.

Det berikar mig att träffa människor från andra orter, där andra yttre faktorer styr skoldagars innehåll än i min skola. Bara ett sånt faktum som skillnaden i att skoltaxin krockar med en ren istället för kör över en hare kan göra skillnad i det vi väver in i elevnära textsammanhang, eller att ett skog i en del av landet är en tallskog istället för en bokskog. Det finns fler exempel på yttre faktorer som gör kontexten och lärarlivet annorlunda beroende på vilket samhälle vi är att arbeta i.

Det berikar mig att träffa pedagoger som på ett djupare metodiskt plan delar med sig av sina modernare (teknik, material, ordval) ämneskunskapstips. Jag lär mig när jag lyssnar och ser det didaktiska grundarbetet i andra pedagogers lektionsupplägg och ser en presentationsmodell både teoretiskt och praktiskt.

De nya bekantskaperna i det utvidgade kollegiet som med professionens förvärvade kunskaper underbyggda säkerhet i framföranden lockar till nyfikenhet att vilja lära mer. Knyta an till nästa steg, läsa in sig, söka mer material/forskning hitta framgångsfaktorer eller misstag som går att bygga vidare på – eller bygga om och förädla. Så som forskning fungerar.

Allt jag hört dessa dagar var inte min typ av tekopp men allt var intressant. Det bästa tycker jag är att gränsen mellan åhörare och föreläsare var nästan obefintlig. Att åhörare gav liks mycket till föreläsare som föreläsare till åhörare. Medverkan, samverkan och växelverkan. Bra. Nyfikenhet och lust till mer lärande och utforskande.

Min favorit blev eleverna som workshoppade Grej of the day och eleverna som genomförde sina #talasomTed på ämnet Vet du hur det känns…?.

Jag tänker på alla er som sällan på riktigt tar/får del av andras goda arbeten, inte nödvändigtvis i skolans värld utan över lag. Hur gör ni för att överleva. Hur gör ni för att klara dagen, jobbet eller uppdraget ni står inför?