Långvarig majoritet borgar för social innovation?

Idag har jag fångats av frågan om ett stabilt politiskt styre, långvarig majoritet, i en kommun är en framgångsfaktor gällande innovativa satsningar inom den kommunala ansvarssektorn, till exempel skola.

Kan det vara så att när politikern kan ägna sig åt sakfrågor istället för att jaga politiska poäng av koalitionen blir det vila i arbetet så till vida att den politiska självsäkerheten gagnar långsiktigt samhällsansvarstagande. Lång mening, krånglig text och innebörd, jag vet. Men tänk ett varv. Jag vill prova en tankebild:

I en politiskt stabil kommun (samma styre i fem-tio mandatperioder) är det enklare att ge medborgarna en samhällsservice mer i linje med den tid som råder än den tid man önskar. Alltså att tryggheten i att veta var man har varandra gynnar innovation i alla dess former och i alla enheter. I kommunen, hos företagen och i deras samverkan.

I en politiskt instabil kommun (byte av styre varje – varannan mandatperiod) går det för mycket energi till att bevaka varandras utspel politiskt än att driva samhällsservice som gagnar utanför de politiska poängen.

Jag vet att det är förenklat, men utgå från att det är en starttanke. Det skaver lite. Känner ni det?

  

  

Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Jag hamnade i en intressant diskussion härförleden om huruvida det är rektor som ska vara den pedagogiska ledaren – eller inte. Det startade en tankesträcka som pågått i närmare 12 dagar nu o…

Source: Rektorn, en möjliggörare eller pekare?

Kramfors tur och retur

Sitter på tåget hem från Kramfors efter att ha varit på kollegebesök på Ådalsskolan i Kramfors i två dagar. Försöker summera vad jag sett, hört och känt de här fullspäckade dagarna. Att kliva in i en skola med framtidstro och huvudmannaförtroende för ett reellt driv är för en utomstående en svärm av innovativa resonemang som möter en direkt i dörren. Till synes resonemang jag inte till en början förstår för det är i ett så pass annorlunda sammanhang och tappning mot vad jag är van vid. På två dagar har jag vant mig.

Man kan kalla ledningen i Kramfors gymnasieskola för många saker, superlativerna är många och viljan att bli belyst i skenet av andras frågeformuleringar för att liksom testa resonemangen kring lärlingsplatser, samverkan med lokala industrin och inrättande av makerspace är stor. Ord som vision och lokala arbetsplaner undviks, hellre använda ord som praktiska steg och riktning som ju säger så mycket mer och blir tydliga. Sanning eller lek med ord, jag behöver vända det några fler varv. Men helt klart är att ordens betydelse är viktiga, värdeladdade i sin kultur och i sin kontext.

Besöket manövrerades av flera värdar, skolans rektorer Peyman Vahedi och Mikael Wiklund, Barn- och ungdomsnämndens ordförande och vice ordförande och ett femtontal lärare/pedagoger/elevhälsopersonal. Alla oerhört engagerade och bekväma med att berätta om de konceptuella små justeringar som det inneburit att gå in i en organisationsförändring under Peyman. Skolan har tidigare levererat goda resultat och klarat sig hyfsat på skolmarkanden i jämförelse. Skillnaden skulle kunna härledas till det ökade användandet av den digitala tekniken på ett genomgripande personligt plan för eleverna. Genom ITfiering 1-1 med reellt elevaktivt program ökar träffsäkerheten på måluppfyllelse och dokumentation som synliggörs i alla nödvändiga led. Inte fullt utbyggt men helt klart långt framskridet.

Det behövs flera timmar än en tågresa att reflektera över på vilket sätt en modig ledare kan ta sin skolverksamhet genom ett paradigmskifte med politikens stöd, mandatet från ortens lokala näringsliv med bibehållen drivkraft där elevens framtid är i fokus. Ett elevfokus som genuint visar att Vissa behöver mer för att få lika mycket och för att det ska kunna ske i en större kommun krävs en ledare som kan avstå lusten att suboptimera för lokal enhets vinning. Jag tror Ådalsskolan i Kramfors skulle kunna vara en av flera vägvisare på det temat för andra skolor i Sverige.