Det senaste året har jag haft sällskap i mina tankar av en längre tids reflektion. Jag söker inte ett svar egentligen, mer att jag letar efter en lösning. Jag vill se en lösning där skolan får arbeta med sitt kärnuppdrag på en reell budget.
Under ett antal år har jag haft fördelen av att arbeta som interimsrektor, min usp har varit att går in där det saknas en rektor och fördelen att vara utan sociala kopplingar på platsen. Jag har sett flera städer, skolor och huvudmäns olikheter att hantera omvärldens utveckling på det sätt den rullar in i ungdomars vardag. Den där vardan de har utanför skolan som vi inne i skolan måste hantera fast vi vet för lite om den.
Utifrån min egen arbetssituation och gemensamt i diskussioner i nätverk där jag ingår finns en oroande skiftning i samtalen som handlar om elever och vårdnadshavares utsatthet i samhällen där våld, droger och även vapen florerar i en allt större mängd. Vi pratar om hur det ökat och på vilket sätt det påverkar miljön i skolhusen och vägen till från dem. Till detta adderas också det utbredda näthatet som en oförutsägbar men ständigt närvarande gnisttändare för konflikter mellan elever i skolan, mellan elever i olika skolor och inte sällan från elever mot skolpersonal, oftast lärare.
Med de ökande inslagen av hot, hot om våld och våld ökar också mängden möten mellan inblandade där ofta andra myndigheter så som polis och socialtjänst deltar. Det är bra. Det som är dåligt är att det inte fungerar tillräckligt snabbt.
Anledningen till att det inte fungerar är flera men främst beror det på att skolans uppdrag är undervisning men skolan fastnar i det pålagda ansvaret att kalla, leda och följa upp och dokumentera insatser kring elever som råkat hamna i spiralen av insatser. Skolans tid räcker inte. Skolans resurser räcker inte. Skolans resurser räcker inte ens till skolans huvuduppdrag om nu någon inte känner till det.
Det är här problemet ligger tänker jag. Resursfördelningen och den minskade kvalitetstiden mellan skolans personal och elever under de senaste 20 åren, de senaste fem-sex i ett allt snabbare tempo har bidragit till det ökade våldet i och utanför skolan. Nedskärningar – eller kraven på effektiviseringar har systematiskt skalat bort alla lager av omsorg- och fostrandeskydd skolan förr erbjöd de elever som bäst behövde.
Istället lägger vi pengar och tid på att sitta i möten där vi skapar planer för elever som bara vill vara älskade och känna tillhörighet. Elever vars behov blivit ekonomiskt nedprioriterade under flera skolår försöker vi i sista minuten rädda med skrivna ”ryggen-fri”-planer innan 9ans skolavslutningsdag för att sedan glömma dem och börja kalla till möten inför kommande läsår.
Jag har en spaning som bygger på mitt interrimmande och det är att huvudmän som lägger mindre tid på toppstyrd skolutveckling, som vågar lämna inre organisation och ledarskap till respektive rektorer och som agerar aktiv grindvakt för trender och företag som vill in i skolan har väldigt mycket färre händelse av våldskaraktär att hantera. Verksamheter där uppdraget undervisning och relationell kompetens prioriteras framför prestigen i att ständigt vilja ligga i framkant på skolutveckling skulle ge ett lugn i systemet.
Skolor där rektor tillsammans med sin personal för utveckla och driva sina lokala frågor av pedagogiskt innehåll, sociala och pedagogiska lärmiljöer vore att föredra framför det eviga jagande av numera samfinansierade statsbidragssatsningar som ingen egentligen efterfrågar.
Som sagt, jag har inga svar men såklart tankar och åsikter som bottnar i erfarenhet och omvärldsbevakning. Eleverna är barn en väldigt kort tid, sedan ska de vara vuxna i en evighet – vi skulle kunna göra det så mycket mer innehållsrikt att vara i skola på en metanivå. Men det viktigaste när månaden är slut verkar ändå vara att ha klarmarkerat i lönesystemet…jag tänker att vi har fel fokus på så många plan. #varförskola
Styrbords tankar 