Haveribaserat underhåll – gör ingen skola bra

Vi verkar inte komma ifrån det. I skolan. Det stör mig. Det liksom irriterar mitt inre öga. Skolinspektionen granskar verksamhet och sammanställer en eventuell avvikelserapport från det förväntade läget huvudmannen har till uppgift att tillhandahålla en skola för var och en av eleverna. Oavsett vilka förutsättningar hen har vid sitt inträde i verksamheten. Gott så. Huvudmannen ansvarar för att författingens krav på duglig undervisning upprätthålls genom att tillgodose grundläggande krav på miljö, innehåll, material, lokaler och behörig personal på alla poster. Gott så. I teorin.

I verkligheten gör skolan just det som industrier med korta ekonomiavrop håller på med där det finns ett visst mått av riskkapital att tillgå i en loop med periodiskt utbyte i kombination med risktagande att det kan gå att inte lagerhålla reservdelar eller underhållspersonal – det kan löna sig om sakerna håller lite längre än om man underhåller löpande. Det kan gå sönder under pågående process och ett olönsamt stopp i produktionen uppstår – men det är inom riskkalkyl. 

När skolan (staten, huvudmannen eller rektor) arbetar med kortsiktiga loopar på temat haveribaserat underhåll eller kanske mer hemvant och i viss mån raljerande uttryckt –  lappar och lagar med gammalt tänk i nya tider kommer det att bli stopp under pågående processer och produktionen stannar av, enheten står still och blöder kapital. På skolspråk – elever når inte godkända betyg, elevhälsan sviktar, elever lämnar skolor för att/så att integration uteblir, lärare  lämnar för andra yrken, landsortsskolor utarmas pga kostsam drift, små skolor läggs ner och skolfastigheter underhålls inte, då det är en annans budget, så goda lärmiljöer uteblir. Sen står vi där och alla utom uppdragsgivaren begriper vad som hände. Tror jag.

Om skolan i Sverige ska bli nåt att räkna med nationellt och internationellt hänger väldigt lite på huruvida vi placerar oss högt eller lågt i PISAresultaten, det hänger snarare på om det lyckas att skapa en långsiktig och hållbar strategi för huvudmän och rektorer att både hålla sig till och att förhålla sig till mer än under en och annan mandatperiod. Tänker jag.

Vi kan inte bygga en framtid på ett haveribaserat skolunderhåll. 

  Det vet jag.

Att hävda besittningsrätt på dåtid genom att motfråga utveckling.

Idag funderar jag  över fraser som  ”de nya måste förstå hur vi har gjort här och inte bara köra på” och ”man måste lyssna in” och den här som är min riktiga blodtryckhöjare ”allt gammalt är inte dåligt”.

Ingen av fraserna är dålig eller ens onödig men jag har noterat att de fungerar som passivt aggressiva motfrågor till innovation. Förtäckta motstånd som har spår av att vilja diskutera och analysera, som förvillar till att tro att vi är på väg till samförstånd men som i slutänden förhalar riktning och samförstånd.

Anders Härdevik sa för några år sedan alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring det ligger mycket i det. Det är inte konstigt, det är inte fel. Vi ingår i den där gruppen allihopa, more or less. Men det sätter käppar i hjulet för framtiden.

Men i organisationer som måste leverera enligt uppdrag  krävs en förändringsbenägenhet, i skolan i synnerhet. De där bakåtsträvarna som genom läpparnas bekännelse verkar vara på banan behöver hjälp att släppa sargkanten och skrinna ut och framåt. Hur hjälper man dem bäst?

 

Vems öra pratar du i?

Har just klivit på tåget i en småländsk stad. Tillbringade en god stund i vänthallen tillsammans med, vad jag förstod av gruppens samtalsämnen, ortens lokalpolitiker med skolförankring.

Det var beklämmande intressant. Det diskuterades ett besök i ett skolbibliotek de blivit insläppta i av rektor på aktuell skola men utan bibliotekariens kännedom. Detta hade sedan hamnat i lokalitetens tidning som ett observandum eller ett klagomål, vilket uppfattade jag inte riktigt. En i gruppen berättade med förvriden röst att bibliotekarien känt sig skrämd av intrånget. En annan i samma grupp berättade att det är två som arbetar tillsammans i många skolbibliotek på orten med anledning av de är rädda för en viss typ av besökare. Då utbrister en i resesällskapet att det är fel personer som arbetar där om de inte kan arbeta ensamma, de där borde ha andra jobb varpå det medhållande svaret kommer som en klarhet ja hon här inne (med en nick mot Pressbyrån)hon klarar ju att arbeta ensam.

De här människorna är på inget sätt unika, jag förstår till och med resonemanget. Det jag funderar över är hur saker landar i de som lyssnar. Jag funderar över hur saker dryftas och i vilka forum.

Jag kunde i det här läget höjt min stämma, visat färg så att säga. Jo. Jag skulle kunna ha frågat hur menar du och jag skulle kunnat ha sagt att ni vet väl att rektor avgör sin organisation och att rektor har mandat att göra det, utifrån att huvudmannen har rektor som representant och att huvudmannen ofta är tillsatt som förordnande av nämnden… Men jag blev så tagen av det ogenerade i att de helt missade vilket forum de stod i, jag häpnade över hur det förställdes röster och jag beklämdes av hur synen tilläts att förminska skolpersonal genom att inte någon av de 5-6 resenärerna stoppa raljerandet.

Såklart tänker jag in detta samtalet i alla informella möten som sker i en skola med tidspress där lärare möts i dörrench hastigt passar på att byta några ord om ledningen, elever, kolleger eller arbetsgivarorganisation.

Vems öra pratar du i? Och vad skapar det för tankar hos alla som orden når, de informella samtalen i allmänna rum där du tror att de försvinner in i en allmän ljudmatta, en ljudförorening ingen tar notis om. Jag tänker och tror att om vi pratar i fel forum, även om det är med rätt personer minskar chansen att nå fram med budskapet. Risken är att det faller platt och förtroendet minskar. Bland annat för att vi aldrig vet vem som bara hör och vem som verkligen lyssnar. Och om den som lyssnar börjar tolka så är det svårt att nå kärnan till sitt egentliga budskap när man väl vill bli lyssnad på. Lite som att ljuga. Lite som att ropa på vargen…


 

  

Förvärvade koncentrationssvårigheter

Styrbords tankar

Jag har varit på utbildning och mött benämningen förvärvade koncentrationssvårigheter i ett helt nytt sammanhang, vilket startade en mängd tankar i min hjärna. I veckan har jag hört följande:

Pedagoger möter barn idag som uppvisar beteende som ofta anses visa behov av kategorisering genom diagnos inom autismspektrat.Det man sett då är att barn i flera fall inte alls nått kriterier för någon diagnos utan uppvisat förvärvade koncentrationssvårigheter. Jag fattar precis. När jag sitter på en energiuttömmande konferens kan även jag visa tecken på förvärvad koncentrationssvårighet. Faktiskt.

Varje dag funderar jag på vad skola egentligen är, vad som räknas som utbildning och varför det är så viktigt att veta hur (och att) undervisningskultur hänger ihop med lärandemiljö och utbildning. Jag undrar hur det kommer sig att nyfikna ungar i 6års transformeras till uttråkade 11åringar och hamnar i klass 8 som minivuxna, helt blasé för allt vad skola heter.Förvärvad koncentrationssvårighet.

View original post 28 fler ord

Och där var påsklovet över. Det har varit ljuvligt!

Jag sa häromdan till Hadar på Twitter att vårt fritids är vår skolas nav. Sedan dess har jag grunnat på om det var riktigt sant. Egentligen. Men jo, det är så. Fast det var nyttigt att återreflektera över det. Det var ett tag sedan jag riktigt funderade över vad jag just nu ser där.

I vår skola är fritids så pass tongivande i verksamheten att vi liksom flyter hop. Fritids är nav både geografiskt i huset och som verksamhet. Våra elever går på fritids långt upp i åren, vi har i år elever från både 5an och 6an inskrivna. Det blir ofta så på landsorten där avstånden är stora. Mycket som sker på vårt fritids är kompensatoriskt till skolan, en del till hemmen. Ofta är det så att en del av det centrala innehållet i olika ämnen startar på fritids eftersom vårt fritids är så på hugget i kapitel 1 och 2 (Lgr11). Och eftersom våra lärare har schemalagd tid på fritids en eftermiddag var tredje vecka blir arbetet med barnen allas arbete, och arbetet med läroplanen blir allas angelägenhet.

Nu har det precis varit påsklov för skolans verksamhet men fritids har varit i full gång. Jag har jobbat och det innebär att jag jobbat nästan enbart administration. Jag har en enorm längtan till loven som rektor. Större än som lärare vad jag kan komma ihåg. Jag behöver tiden på kontoret på loven. Jag samlar allt färdigt pappersjobb i högar, likt en ekorre samlar nötter, för att på loven sätta in i pärmar och rensa. För mig är det ett nödvändigt och schysst system. Det ger mig tid att vara i skolverksamheten under skolperioderna. Det är också en medveten aktion som bottnar i att jag som lärare ständigt saknat en verksamhetssynlig rektor. Jag vill vara det jag själv saknat. Jag märker också att det är ett behov som inte bara jag haft som lärare, jag hör ofta att att jag uppskattas i korridorer, klassrum och skolgård. Det är inte svårare än så, men det gäller att gilla det. Det gäller att det är en värdering man har, tror jag. Det går inte att spela närvarande, jag har märkt att jag måste spegla närvarande. Har provat några ofokuserade dagar att vara verksamhetsaktiv. Det går inte.

På loven när jag arbetar blir det nästan bara administrativt, det blir många timmar framför datorn eller med näsan i papper, pärmar och inläsningstexter. Det blir ett annat jobb,  ett annat tempo. Jag behöver ta många raster, mycket pga leda och att jag annars blir för stel i kroppen. Här kommer finessen för mig som rektor med fritids på loven! Då hänger jag på fritids. Det är verkligen en vinst, både för mig och för fritids. Vi ses mycket oftare och längre på loven än i skolveckorna. Personalen på fritids blir mer tillgänglig för mig och vice versa, vi hinner samtala om verksamhet och barn ordentligt.

Idag var det sista jobbardagen på lovet. Jag har hunnit klart med allt jag planerat och fått många underbara stunder på fritids med både barn och personal. Idag var det ansiktsmålning med fredagsdisco och popcorn. Jag tänker att jag alltid ska jobba på lov, att inte passa på att ta ut ledighet då bara för att det är så lugnt. Jag gjorde det några gånger förra året och jag förstår att jag missar så mycket. Jag vill vara en närvarande rektor i elevernas och pedagogernas vardag både i skolveckor och lovveckor. Jag tänker att det borgar för en hyggligt kvalitativ flytande gräns mellan skola och fritids rent uppdragsmässigt, kompensatoriskt och gummibandsaktigt mellan alla inblandade och helt i linje med författningens krav på god undervisning i trygg miljö.

Påsklovet är över och jag ska ta och tvätta av mig dagens succéfejs.

  

Heja Farmor, tack för skolväskan. Det har gått bra för mig. Jag fattar varför.

 Det här är min farmor Brita, bilden är tagen utanför hennes hus i Värmland. Året är 1971 och jag ska börja skolan om bara några månader. På bilden är det juni, jag har nyligen fyllt 7 år. Jag minns den här dagen, jag minns skolväskan och jag minns tydligt hur den doftade lack och metall. Jag minns också att farmor doftade liljekonvalj och hårläggningsvätska. Men allra mest i vuxen ålder har jag lagt ihop allt och minns det som var farmors drömmar för mig som barn att lyckas med på resan till vuxen. Fast jag är osäker på om hon hade formulerat det ens för sig själv. Sådär som man sällan gör, jag hoppas, tycker och önskar saker och skeenden för mina barn men jag har inte formulerat det mer än som en referens till mitt eget liv och varande. 

Min farmor arbetade som hus- och städfru på Lundsbergs internat. Jag kan säga att det förpliktigade hela min skolgång. Det startade med den knalligt brandgula (orange fanns inte då)  skolväskan. En tydlig markering om vår arbetarklass men ändå med den något högre klassens attribut – portföljmodellen. Jag hade sett dem, portföljerna och kavajerna med skolemblemet när jag hängde i farmors korridorer på Lundsberg. På barns vis ville jag också ha, men på farmödrars vis infostrades till att förstå att det var utom räckhåll. Att för arbetarbarn är det en annan karta som gäller. Samma mål men annan karta.

Farmors drömmar för mig, som tidigt visat prov på en alldeles för stark egen vilja och okuvligt ta-reda-på-till-varje-pris-intresse, var främst en önskan om att livet skulle gå mig väl. Jag minns att hon vid ett tillfälle sa att om jag inte hejdade mig skulle jag inte uppleva min konfirmationsdag. Hon packade min skolväskan med värderingar, karga och framåtseende drömmar. En kombination av att inte förhäva sig och inte be om ursäkt. Det osynliga hon fyllde ut min väska med som skulle göra det möjligt att sträva långt och självständigt förstår jag idag var hennes önskan för eget skolliv en gång i tiden.  Farmor gick 5-årig grundskola och började sedan att arbeta. Såklart önskade hon oss barn mer och oss flickor bättre. Jag har alltid undrar över varför hon var så karg med fysiska uttryck men rik med ord som skapade styrka i mitt barnabröst. Samtidigt som hon suckade över att jag aldrig stod att finna där hon ställt mig bekräftade hon att det var rätt att ta för sig. Farmor sa aldrig att jag skulle vänta, låta bli eller sitta stilla. Hon sa prova, försök igen, gnäll inte, bit ihop och jag hämtar plåster.  Jag inser ju äldre jag blir att styrka och självkänsla var hennes huvudingrediens i min väska. Mod och okuvlighet två andra. Omsorg för din nästa men inte på bekostnad av egen position, ärlighet så långt det är möjligt och att det största hindret för din framgång kommer att vara du själv. Och ofta sa hon hon att möter du någon i skogen om natten är det inte säkert att det är du som blir mest rädd följt av hur pjoskig kan en jänta bli.

Jag har egentligen inte som barn tyckt om min farmor, inte sådär förbehållslöst som mina barn älskar sina mor- och farföräldrar. Jag är helt säker på att hon tyckte,om mig även om hon ofta sa att jag allt var en bångstyrig tös, på sin bredaste värmländska.  Men jag förstår idag att det där som skavde, att det bland annat berodde på det som skulle bli och numera är likheterna. Målmedvetenheten och stabiliteten, hon var inte mycket för bjäfs farmor. Sånt går igen. Men drömmarna hon hade för mig och min knallbrandgula portfölj har tagit mig dit jag är nu. Heja Farmor, bra drömt! 

Är det verkligen allt jag vill – att ungen ska vara lycklig?!

Det florerar en bild på Facebook som sysselsätter min hjärna snudd på heltid sedan en tid tillbaka. Jag uppmanas att dela den om jag håller med om bildtexten. Jag har inte gjort det. Hela den här tankeströmmen som följer med bilden in i min tankevärld gör mig förbannad och uppgiven, och om jag inte delar som jag uppmanas till så har någon avgjort att jag inte älskar mina barn. Allvarligt?! Stanna världen, jag vill kliva av.

Att ens barn ska vara lyckliga, jo det kan man lätt skriva under på helt oreflekterat men är det sunt? Det där att vara alltjämt lycklig. Och vad innebär det, hur kommer man dit, till det stadiet av tillstånd?
Ja, frågar du en tonåring med medelmåttig skolmotor så inte blir svaret via utbildning i skolan. Inte i Sverige i alla fall.

Jag såg för ett tag sedan en TedTalk med en ung kille som tilltalade mig starkt, det handlade om vad som drev honom att utvecklas till en ansvarstagande individ kopplat till att vara happy, vilket skulle kunna tolkas som lycklig. Fast jag vet inte…han ställdes inför krav och mål att leva upp till. Han skapade sin egen lycka liksom genom att han förstod hur han skulle nå det via vuxnas guidning Det är en väsentlig skillnad mellan det och bara att ungen ska vara lycklig.

IMG_0354.JPG
Den här bilden får mig ur balans av flera orsaker kopplat till barns lycka och hur föräldrar förleds att tro att det är deras enda uppgift att fylla som förälder. En god förälder har lyckliga barn? Näe, det finns ingen sån koppling. Ett lycklig barn har sannolikt goda föräldrar men genom fostran drar man sitt barn både genom lycka och olycka, som förälder förväntas man vara en jobbig typ som inte gör livet av räkmackekvalitet för telningen hela tiden. Det är inte en personlighetsfaktor, man är inte per automatik en bättre eller sämre förälder om man inte har lyckliga barn. Man är inte heller en dålig förälder om man helt enkelt slutar upp med att vara sina barns lyckas smed. Man kanske till och med är den bättre föräldern om man törs vara lite olycklig och träna barnet i den känslan också?

Jag hörde för en tid sedan en kommentar från radion, minns inte vilket program, men rösten sa barns enda uppgift idag syns vara att göra sina föräldrar lyckliga, de verkar inte ha någon egen nytta.
Intressant. Det är samma utgångsläge som i bilden men med en perspektivförskjutning från barnet till den vuxne.

Förr hade barn en uppgift i familjen, i hemmet, på gården, i samhället och föräldrars önskan var då som nu lycka och välgång för sina barn och framtida generationer. Nu för tiden har barn väldigt sällan någon särskild uppgift utanför skolan förutom aktiviteter där de ofta manas till att ständigt vara bättre än förra gången, förra matchen eller förra året. Det är också bra men så mycket nytta känner de nog inte att de har eller gör. Ungarna liksom åker runt och är hela tiden. Jag vill inte bakåt i tiden, jag vill bara belysa en trend som inte direkt utvecklar ungdomar och barn till ansvarskännande och inkännande individer. De där ungarna som invaggas i lycklig-hela-tiden-molnet gör just inget som direkt bidrar till inre lycka och tillfredsställelse för någon annan. Help hep hep säger nu vän av ordning och med lätt stukat föräldrahjärta. Så Är Det Inte!

Jo så är det.
Många barn, vågar jag säga, idag vet inte hur de bäst gör nytta för sig själv och för sin närmaste omgivning. Vi vuxna missar alltmer att visa hur man gör. Vi är så tacksamma att de inte röjer på stan i dåliga kretsar, vi är nöjda då de, mot bättre vetande såklart, sitter på sina rum och chattar och spelar. Och barnen de är nöjda så länge de håller oss nöjda, för då kan vi sitta och multitaska i soffan med plattor och smarta phones i lugn och ro mellan hockey- eller innebandymatcherna.

Jag älskar mina barn men min enda önskan är banne mig inte att de ska vara lyckliga. Jag vill att de ska vara miserabla så de utvecklar empati, jag vill att de ska vara modstulna för att sporras ännu mer i nästa försök. Min önskan är att de ska bli fyllda av sin egen kraft och få syn på den och att de som vuxna ska säga att de vet att alla känslor och upplevelser jag drog dem genom har format dem till att känna kärlek, lycka, vrede, sorg och att det har utvecklat dem på ett sätt som bidrar till ett mycket bättre samhälle än de där plattskallarna som bara åkte runt mellan matcherna och busfabrikerna med sina curlingföräldrar och var lyckliga.

IMG_0286.JPG