I rastaktiviteter byggs trygghet

Vi har lagt första veckan med rastaktiviteter bakom oss, det har varit en fantastisk rastvecka!

Det har tagit tid att nå hit. Redan den 13e augusti, första arbetsdagen för lärarna efter semestern, togs det upp att vi behöver ha aktiviteter på rasterna. Som en del i ett långt led av åtgärder att mota utanförskap och mobbing från skolgården.

Vi gav uppdraget till skolans idrottslärare att ansvara för rasternas aktiviteter. Kravet var att aktiviteterna ska vara könsneutrala, fysiska ibland, tankespjärnande alltid, bygga på samverkan och aldrig någonsin med enskilda vinnare.

Efter åtta veckor med planering, utprovande och materialtester levererade gympalärarna Pirre och Sudden ett antal lekar som engagerar hela skolan läsåret ut. Lekar varvas i ett rullande schema där en lek gäller alla raster på måndagen, en annan lek alla raster på tisdagen och likadant resten av veckan, en lek per dag samma lek alla raster.

Sudden och Pirre har delat ut uppstartsansvaret av lekarna till sina kolleger. Man ansvarar för en aktivitetsrast per vecka. Det ger två omedelbara synergieffekter för pedagogerna – vi möter barn vi aldrig ser i klassrummet och vi lär oss deras namn ordentligt. Det ger eleverna två omedelbara fördelar – de umgås med lärare utan att de upplever bedömningssituation och de får höra sitt namn av vuxna utanför klassrummet. Det där sista har eleverna framfört som ett behov, tål att tänkas på, va?

I vår skola har ca 100 elever rast samtidigt, i veckans aktiviteter har drygt tio barn deltagit varje rast, några samma men med ett visst utbytesflöde. Vi har observerat att vi haft nära nog lika många fluktare, barn som står på ett säkert avstånd och tittar på för att närma sig och slutligen delta. Det är dem som vi vill nå aktivt. De är de viktigaste, vi såg att det är de eleverna som har lägst förtroende för rasternas betydelse. Det är sannolikt så att deras erfarenheter även gett dem rätt historiskt.

Rastaktiviterna är såklart frivilliga och ska så vara. De är ett komplement till lektionerna om man vill se det så.
För oss är de en del i likabehandlingsplanen om rätten till en värdig vistelse i skolan.

När tanke och blick löper jämsides till horisonten.

Vi säger så, lite till mans och kvinns. Att man inte ska ta så hårt på saken, inte ta saker och ting på blodigt allvar och allra minst ska man ta sig själv på för stort allvar.
Det där har jag grubblat på senaste dagarna. Jag har inte direkt kommit fram till så mycket nytt men jag har fått tid att reflektera över vad det är som gnager så i en del medmänniskor att det får andra att överslätande ursäkta att de tagit sig och sitt varande eller görande på stort allvar.

Den senaste veckan har jag befunnit mig i Grekland, en enormt efterlängtad vila tillsammans med familjen. Vi sågs knappt alls i somras då jobbet krävde mer än mycket av den nytillträdda rektorskan. De här grekiska dagarna har jag gått efter barnen, tittat när de badat, vandrat efter dem längs havet och bara funnits tillhands på samma sätt som de funnits tillhands för mig. Man tänker mycket när man vandrar. Man tänker riktigt bra när tanke och blick kan löpa samsynkat över havet bort i horisonten.

Jag ville inte bli rektor, det var aldrig min önskan. Jag vill inte stå i rampljuset på det sättet. Men jag trivs med det, har upptäckt att jag har fallenhet för det. Fast jag blev inte riktigt bra förrän jag började ta mig själv på allvar, ju större allvar jag lagt på mig själv och min titel desto bättre blir jag. Ju mer jag lär mig och ju fler samtal om utveckling jag deltar i desto bättre blir jag. Desto bättre trivs jag.

Det retar en del när man säger att man kan något. Det gör somliga galna när man verkligen går all in och inte hymlar med att man verkligen är bra.
Sedan byter man ut de ovanskrivna ‘man’ mot jag och man har skavt igång en halv armé. Janteanhängarna.

Så jag tänker att Janteanhängarna är de som tar så hårt på att vi inte ska ta oss på så stort allvar. Inget nytt, jag vet.
Jag pratar oavbrutet om kapitel ett och två i läroplanen på jobbet, jag tänker och påverkas av dem dygnet runt. Är inte hela kontexten där att vi ska ta oss själva på mycket stort allvar?

Kan man ens agera annorlunda utanför jobbet än med sin grund där i 1&2 Lgr11 om man verkar i skolans fantastiska värld?

Hur ser man på ditt kroppsspråk och hur märker man på ditt sätt att prata att du är förankrad i kapitel 1 och 2?

Tag dig själv på allvar.
Du blir helt enkelt bättre så.

Att ‘få löpet’

En skapligt skränig löpsedel mötte mig igår när jag klev in i kvartersbutiken. Rektor spräcker budget för att rädda skola. Den där rektorn är alltså jag slår det mig ett par steg in i butiken. Jag går tillbaka och tittar. Länge. Kan inte avgöra om det egentligen är ett bra eller dåligt budskap.

Provocerande bestämmer jag mig för att jag tycker. I alla bakomliggande aspekter och nivåer.
– Ska det behövas att rektorer spräcker budget för att klara daglig drift av utbildningsverksamhet?

Nu är min verksamhet en över år nedgången skola, härifrån har levererats budget i balans tillsammans med undermåliga resultat och elever som hatar skolan både som verksamhet och hus. Nu levereras en uppsäkrad kvalitet med en ständigt ökande glad och trygg elevskara som sakteliga även visar högre kunskapsnivå. Om rektor spräcker budget nu – blir det ekonomiska årsresultatet nästa budgetbas då?

Skolinspektionens besök hos oss har visat att vi är på god väg att bli en fungerande utbildningsenhet, alla inblandade förstår att det kommer att ta några år innan vi är helt läkta av de sämre åren bakom oss. Och jag undrar – har vi råd att nå toppskiktet av skolor? Kommer det ges ekonomiska förutsättningar att helt och hållet kunna leverera och möta upp författningens krav på god skola?

Det är så många frågetecken kring projektet huvudman-rektor-skola-elev-utfall, har ni tänkt på det? Ta det här med förtroende till exempel. Kan man verkligen lita på att det är ett bra tecken när pengarna inte räcker och rektor övertrasserar – är det bra?
Nästa fråga blir automatiskt hur många budgetar kan man spräcka med bibehållet förtroende? Det beror såklart på vem man frågar. Frågar jag uppdragsgivaren huvudmannen får jag ett svar och frågar jag uppdragsgivaren, via röstsedeln, föräldern så får jag ett annat svar.

Jag tänker att det vore allra bäst med en väl tilltagen budget från start. En som inrymde allt som får en blomstrande skola att bli just en skola för barn som andas och lever nyfikenhet, trygghet och lärande av lust. Då skulle vi för all framtid slippa se såna här förstasidor överhuvudtaget

Det är i sanning en hemsk rubrik. Den borde aldrig ha behövts. Det finns så många steg man kunde ha tagit innan. Som borde tas i alla skolor med bristande trygghet för eleverna. Steget heter närvarande vuxna. De kostar pengar nu och här och de är en investering i framtida självtillit. För framtidens vuxna och nutidens barn.