Det blir en text om förebildande och mentorskap idag. Jag sitter på tåg och det trasslar mig genom Sverige från väst till öst. Det här blir en lång text, jag känner det redan nu. Det är nästan obegripligt krångligt att resa just så med det kollektiva trafiknätverket. Den bästa och snabbaste men också ofta billigaste resvägen är den man plockar ihop själv istället för att ta enkla bokningsvägen via SJs plattform.
Och där började morgonens tanke att ta form. Det handlar om nätverk och innebörd om röda trådars bevarande. Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte vore för mina nätverk. I alla bemärkelser,
Min rektorsbana började hos den arbetsgivare jag varit lärare hos i många år. Jag blev uppmärksammad och fick chansen, tog den och resten har rullat på. Efter dryga två år ville jag byta skola men fortsätta vara rektor, min dåvarande chef sa ”vi hittar något”. Det gjorde hen inte, man ville att jag skulle bli där jag var, och det är enda gången jag upplevt det jag hört om, att man kan bli gisslantagen på sin post för att någon behöver värna sitt verksamhetsansvar. Så jag sa upp mig.
Jag hade inget jobb att gå till men blev ganska snart pekad mot Småland av kontakters kontakter som visste att där fanns en lucka att fylla med egenskaper jag hade. Så off I went.
Det blev också dryga två år som med ett diskret buller och bång ledde till utköp på grund av en hyfsat diffus anledning men främst för att den skolchefen jag hade där och då tillsammans med personalchefen pressades politiskt och behövde visa kraft och styrka. Det man ville skulle åstadkommas hade uppnåtts, ingen chef stod för det så det fanns inget att be för liksom. För någon. Det klarnade efter ett tag.
Efter Småland blev det fyra år på hemmaplan i en skolform jag aldrig provat förr, Waldorf. Jag blev headhuntad hit i samma veva som Småland närmade sig sitt slut och under en period körde jag dubbelt. Det var i sanning ganska slitsamt men också ett väldigt bra sätt att stå kvar i den statliga strukturen medan jag simmade in i den mer luddiga antroposofiskt präglade skolan. Så otroligt svårt och befriande på samma gång.
Det här är mitt svåraste uppdrag hittills. Att vara rektor i en f-9Waldorf är som att vara vd, rektor, fastighetsägare och köksansvarig samtidigt. Allt hänger på hur skolkunnig styrelse du har. Min första styrelse som jag hade de tre första åren var fantastisk! De ville framåt, de ville in i 2022 fullt ut. Min andra styrelse en katastrof. Den bestod av föräldrar där också merparten var lärare. Med den nya styrelsen tappade vi skoljuridisk kunskap och insikt. De ville tillbaka till det gamla sättet att driva skola ”hur svårt ska vi göra det liksom”. Jag kände mig tvungen att protestera, att begära att vi skulle följa skollagen men till svar fick jag att det saknades förtroende för mig. Och det blev ömsesidigt. Jag sa upp mig. Men först efter att jag anmält skolan till skolinspektionen. Det blev en omfattande granskning med 16 nedslag, mycket på rektor men främst med tyngd på huvudmannens ansvar. Jag fick det här jobbet av en styrelse som ville säkra upp skolan mot Lgr11, som ville strama upp innehållet i undervisningen och stärka elevens rätt med medinflytande. Med en ny styrelse blev det motsatt önskan och tillbakagång till att vara en föräldrastyrd skola. Rätt eller fel, det kan diskuteras – men mitt uppdrag fanns inte längre. Och det var helt okej faktiskt, särskilt som den erfarne skolchefen sa upp sig samtidigt som i vad jag uppfattade det stöd för mig.
Jag har aldrig haft svårt att få jobb, så direkt efter Waldorf blev det ett annat lite nyare uppdrag. Interimsrektor i förskola. Tillbaka till Småland och tf rektor i tre förskolor med särskilt uttalat utvecklingansvar för en femårsgrupp i en av dem. så udda mot allt jag gjort förut. Och så roligt!
Att interimma är en konstform som gett mersmak, jag kan göra det under egen flagg i eget företag och efter förskolan i Astrid Lindgrens förlovade land blev ytterligare en förskola men i glasriket under ett kvartal. Sedan i september är jag i västsverige på en stor 7-9skola och här blir jag kvar till sommarlovet.
Interim eller konsultrektor – de som inte kan annat eller ingen vill ha. Så tänkte jag förr, när hyrrektorerna kom i början av 10-talet. Men som med så mycket annat, man begriper inte mycket förrän man varit på andra sidan av det man kritiserar. I mitt nätverk av interimschefer har jag mött mer kompetens och uppdaterat know-how än i mina fastare tjänster och kollegium, här finns ingen arbetslöshet, det är kanske inte att man kan välja och vraka men det finns en outtömlig sjö av jobb. Om man vill. Om man kan. Om man vågar. Jag föddes modig. Det är en välsignelse och en förbannelse. Kanske började allt här.
Men man kan inte vara modig ensam och det är egentligen vad den här texten skulle handla om men för att komma dit var min hjärna tvungen att sortera. Och jag ser, när jag läser att det såklart kan se ut som ett jäkla hoppande av en hopplös person men jag kan också välja om det är min sanning eller andras. Och här kommer det fina – en människa behöver spegling av sina handlingar och tankar.
Jag har under alla år, hela levet faktiskt, haft människor i min närhet som kan lite mer än vad jag själv kunnat. Om livet i allmänhet och om jobb specifikt. Och jag har varit intresserad att lära. Det har inte alltid varit enkelt, självvalt eller smärtfritt men det har alltid tagit mig ett steg till i rätt riktning. Det betyder något. Min första mentor var farmor har jag förstått min första yrkesmässiga fick jag redan 1984 men jag kunde inte sätta ord på betydelsen förrän 2014 i ett helt annat yrke En mentor någon att provtänk ihop med. Det fina med mentorskap är att man kan växla mellan att vara adepten eller mentorn och Ibland under mer uttalade former .
Så om jag ska komma loss ur den här texten med någon slags känsla av röd tråd – något som jag inte tror kan planeras faktiskt. Jag måste skriva om det också. Det har gått troll i röda trådar. De är så många och långa och alltid kopplade till ett statsbidrag eller två att de aldrig går att få från utgångsläge till önskeläge, det är min absoluta övertygelse att metaforen endast fungerar i den personlig sfären, det är i alla fall ett hitta-på-koncept i den kommunala. Iallafall. Jag är övertygad om att förebildande människor behövs mer än någonsin, jag ser det på ungdomarna i skolan där jag arbetar nu – att de saknar förebilder som är verkliga och finns på deras arena. Kanske om de håller till inom idrott eller kyrka men sällan på fler platser. Var är alla förebildande människor nuförtiden? Försvinner de i samma takt som de ideella krafterna glesar ur föreningar och klubbar? Går det någonsin att hämta hem? Går de att ersätta, förebilderna?
Många, jag också, förfasas över det socialkompetensernas förfall som syns i dagens ungdom och jag undrar om det där med ”man har alltid sagt så om ungdomar” kan skifta innehållsmässigt. Jag tror det. Jag tror att förfallet bland ungdomar, unga vuxna och unga föräldrar sker och har skett med det faktum att de verkliga förebilderna inte längre finns. De har i stort ersatts med oss själva. Selfiekulturens tidevarv. Och det blir i längden lite platt.
Nej jag vill inte att vi ska går tillbaka, jag vill att vi utvecklar och använder oss av kunskap som är applicerbar på idag och att vi förfinar eller lämnar det som inte fungerar lika bra. Men det är klart att jag undrar lite över vem ska trösta knyttet? när ingen får lära sig hur tröst och ledning ser ut. Men det är en helt annan bloggtext kanske.
Summasumarum, jag hade aldrig varit där jag är idag yrkesmässigt eller på ett personligt plan om det inte varit för alla mina förebilder och mentorer, nära vänner och uppdragsmänniskor på utbildningar. Jag hade inte vågat alla språng utan er, utan dem. Jag hade inte kunnat kalibrera den kompass jag i grunden haft med mig, jag hade inte vågat stå på mig när jag haft rätt trots mediadrev, jag hade inte vågat haft fel när det inträffat även om det helt i sanning varit väldigt sällan.
Tack till alla er som gör det möjligt för mig att leva min värdegrund. Du vet vem du är men några av er har ingen aning om i vilken omfattning, det är också fint. Några har bedövat mig men det har också varit förebildande, kanske på riktigt det mest utvecklande. Om jag till exempel aldrig lagts i Ankis frysbox hade jag inte kommit vidare. Anyway, I ett axplock, det är ju ändå jul✨
I helt random ordning Tack Skolvårengänget, alla 100tals och särskilt ni tre, farmor, pappa&mamma såklart, alla mina syskon, Uggla & alla våra barn, Gotlandsvänner, Sävsjövännerna, RUT Basgrupp45 Vimmerbygänget, Tommy, Karin, Peter, Micke, Christian, Abdurahman, Susanne, Malin, jag måste skriva hela Gustav Hofvander och verkligen jättemånga fler men det just ni här har gemensamt är att ni visat på att viljan att leda varit större än viljan att styra, oavsett ålder eller profession. Att det har varit viktigare att dela goda erfarenheter än att att stå på solitärt på ert cv och peka. Jag gillar er. Ni har gjort mig bra.
Skaffa ett nätverk säger folk, men jag tror man har ett. Litet eller stort, men man behöver identifiera det för sig själv om man vill nånstans med sig själv. Geografiskt eller mentalt. För om inte, så riskerar man att bli den där fördömande och inskränkta gamla människan som vet bäst trots att man faktiskt inte varit nånstans varken i tanken eller på jorden mer än där man grävde sin grop.
Halva natten satt vi ute på baksidan i det hus där barnen alltid har bott och pratade om tiden som varit och tiden som kommer. Om drömmar han som barn och vi andra hade då och vilka drömmar vi har nu. Vi tände ljus i den vindstilla natten och han konstaterade att vi är lyckligt lottade som får dela den här typen av liv och minne ihop. Att vi har varandra.
Styrbords tankar 