Om hur jag tänker mig livet som död.

Att tala om döden, främst sin egen är vad jag förstår inte helt okej. För vissa. Medan andra, likt jag själv, tycker det mesta som har med efterlivet att göra är högst intressant att vrida och vända på. I oändlighet skulle jag vilja påstå. 

Jag är inte rädd för döden, jag har levt ett fantastisk liv såhär långt. Jag vill inte dö. Men det är något helt annat. En helt annan blogg. I ett helt annat liv. Det här är mer en betraktelse över vad som ännu inte är. Men hur jag vill ha det. Som död.

Jag är tämligen säker på att jag inte återvänder och sitter som vakande ängel hos någon av mina anhöriga. Gud bevare mig för att för egen del ha halva släkten hängandes omkring mig i tid och otid. Tänk er själva. I ALLA situationer.

Dagen i flera bilder och många tankar 29/100Det här är en bild tagen idag på Oxelösunds kyrkogård. Längst in i kyrkogården ligger den här delen. Jag tänker att här kan jag tänka mig att ligga. Med huvudet mot norr under trädkronorna som minskar hettan från solen på sommaren. Jag har aldrig varit så mycket för att ligga och steka mig som levande, tänker att det hänger i. Däremot har jag alltid gillat att ligga under träd och kolla på bladverk och fåglar mot en anande blå himmel ovanför. Om jag nu alls ska begravas i ett stycke..Det här är en bit upp på kyrkogården. Minneslunden. Är jag en minneslundsperson? Jag tänker att det är lite väl anonymt. Och deppigt. Dessutom är jag vettskrämd för att bli innebränd som levande och som död vet jag inte om det där med kremering är något att stå efter. Och hur går det då med alla kroppsdelar huller om buller i en askhög. I en urna. Eller ner i ett hål i marken. Alltså jag vet inte. Jag kan absolut tänka mig minneslund om man får frysas ner och skakas i bitar, kryokremering – det känns lite mer jag som när jag lever. Utanför boxen men i systemet.Och här är liksom kolloavdelningen, labyrinter med 12 döda helbegravda i varje ruta. Jag säger inte att det är så men OM man umgås, typ shitchattar, i kvarteret ledsnar man inte på de 11 andra efter bara några år? Bevare mig. Bättre än minneslunden kanske, eller – hur många kan man trycka ner/sprida ut där? Kanske blir det ett trevligare sorl därborta? Lite som på en full stor flygplats. Det här ger så många ingångar till fantastiska fantasiresor!Eller vill jag sluta som en plakett på en obelisk? Vart gör de av själva mig då? Det här är ju stilrent men ack så trist.

Jag gillar kyrkogårdar. Har alltid gjort. Jag ska inte dö just nu. Känner mig stark och planerar nå 93 i allafall. Men det är facisnernade med döden och jag gillar livet på kyrkogårdarna, jag gillar att läsa på gravstenar som med sina historier berättar om liv och yrken som inte längre finns kvar. Det finns något starkt högtidligt med kyrkogårdar. Man skärper upp sig en aning. Jag skärper upp mig. Jag tänker tankarna jag redogjort för här ovan. Jag undrar verkligen hur det är att vara död.

 Jag vill ligga bra. Ljust och fint. Jag vill ha en fin gravsten. Jag vill rita den själv. Jag vill möjligen att man inte går över graven i maghöjd (om jag är helbegravd) jag vill att man går längsmed och förbi nedanför fötterna. Kryokremerad är okej men sprid mig för Guds skull inte för vinden, eller ännu värre häll mig inte i havet (avskyr sjögräs som slingrar runt fötterna). Håll ihop mig. Det var svårt som levande att hålla ihop vissa dagar. Håll en lagom kort minnesceremoni, sjung inga svåra psalmer om min egen släkt är utdöd, ni andra kan tyvärr inte sjunga och det blir bara pipigt när ni försöker att mima. Ha fest efteråt. Drick portvin och berätta om alla våra minnen, det blir kul för alla mellan tårar och suckar. Det blir bra igen, först blir det värre sedan blir det gradvis bättre. 

Jag vill  ha lagom med besök. Men det räcker med en lykta i taget, inga änglar eller hjärtan i sten med hjärtskärande texter om kärlek på. Absolut inga begonior och inte heller tagetes tack. Bedrövliga blommor! Kom gärna tomhänt med med ett hjärta fyllt av solsken och minnen. Kanske en bit choklad att trycka ner i jorden i höjd med vart ni tror att munnen kan vara. Och det gör inget när det ebbar ut med besök. Jag kommer egentligen aldrig att märka det. Och det är helt okej så länge ingen lägger mig på kolloavdelningen eller sätter upp mig på en stolpe i granit. 

Det var #blogg100 idag. Helt utan dödsångest. Inte heller döende.

Allt som pågår just nu i hela världen är helt obegripligt för var och en som inte tänker längre än näsan räcker…

…till dess man lyssnat på Emil Jensen. Gör det. Det tar 5 minuter. Det kommer att vidga dina tankar. Det kommer att öka din förståelse för din egen betydelse och andras. Det kommer att bli en del av dina vardagstankar en god tid framåt. Du kommer att i något sällskap inom kort inleda ett samtal om den här videosnutten. Du kommer att vilja vara en av alla personer som sett den och du kommer att vara lite lost om du väljer att inte ta del. 5 minuter. Du har tid.
Det blev dagen i en film och en tanke 28/100.


#blogg100

Kroppens främsta uppgift måste väl ändå vara att transportera runt hjärnan.

Träffat min läkare idag. Det var både uppmuntrande och nedslående. Det som piggade upp mest var att besöket var kostnadsfritt. Tack för det regeringen, fast det var inte så dyrt förut heller. Fattar inte riktigt vitsen. Men okej, bra. Det som inte piggade upp så mycket var att jag vägde mig. Vi har ingen våg hemma. Det här lämnade en hel del att fundera över.
Dagen i en bild och en tanke 27/100

Idag har har jag varit hos doktorn och konstaterat att jag är om inte akut döende så inte heller helt hundra frisk. Det började i incheckningen, jag fick en nummerbricka. Det var bokad dropin idag. Notislappen är en signal till läkarna om att det är dags att börja på nr 1 igen antar jag. Fast med de prover som togs kan man undra om det ändå var ett kodat meddelande i något slags metaled.

Trevlig och tydligt kunnig läkare konstaterade fortsatt behandling men ville ta några nya prover. Typ sex normala rör plus ett diffust litet rör som skulle matchas med rätt vikt. Sköterskan fick jobba rätt hårt med att hitta blodådror till att börja med och hela avlämnandet av dyrbara droppar slutade med att jag fick läggas i planläge. Så ynkligt är det när jag lämnar blod. Det ska tippas och baddas panna, likblek och torr i munnen. Så är det varje gång. Så har det alltid varit. Men det är inte traumat för dagen. 

Alltså jag har ju speglar hemma och vet ju att jag inte är direkt trådsmal *skrattar medan jag skriver* det är ingen stor grej det här med vikt i vår familj. Men nu kan jag säga att det blir det nog ett tag framöver. Det är lite synd. Men helt nödvändigt. Läkaren sa inget, sköterskan sa inget – men vågen på labbet den skrek ut siffrorna i knalligt lasergröna digitala siffror som brände fast ända in i gula fläcken. Och jag undrar om det inte gick igång en saftblandare utanför så att alla var beredda att stirra när jag kom ut i korridoren.

Jag brukar säga att man ska vara snäll mot sin kropp. Den tar mig till platser min hjärna beslutar sig för att utforska, den har byggt fantastiska barn och den är mycket sällan sjuk. Men att vi vägde så sjukt mycket kunde jag faktiskt inte ana. Av hela läkarbesöket, med en arsenal av prover och allt, så är min enda bestående fråga: hur i hela världen kan man vara tjock och hungrig samtidigt?

Detta om detta. Vikt är känsliga saker. Så nu talar vi inte mer om det.  Jag har lunginflammation. Den är galen i sig. Kroppen har man ju ändå egentligen bara för att transportera runt hjärnan med. Och i mitt fall väldigt tydligt även lungorna. Sjuka lungor väger kanske mer än friska. Minst 8 kg mer. 

#blogg100

Jag är så sjukt jävla less på att förväntas walk the pink isle hela livet

Fick en inbjudan i mailen från den respektabla möbelgrossisten idag. Jag vet inte. Känns lite unket. 

Dagen i en bild och en tanke 26/100 

Inget fel på rosa, glitter och glamour men få saker gör mig så förbannad som att genom genus förväntas gilla sånt här. Vad i hela friden får någon smart marknadsmänniska att 2017 locka en 52åring till en tjejkväll där jag erbjuds få kännedom om vilka solglasögon som gäller? Varför varför varför riktar ett strikt affärsmässigt företag hemmafrusignaler till kvinnor som de genom upphandlade avtal gör miljonaffärer med i offentliga miljöer bland annat. Tror någon på det stora stora företaget att det är det här vi drömmer om att få ägna en kväll åt? Få tips om hur jag dukar till en sommarfest? Herregud ändå.

Att genom kön bli cementerad genom förväntan av andra i vad kvinnor/tjejer/flickor kan och ska vara intresserade av är förödmjukande. Ja jag vet, jag kanske går igång lite hårt på just den här inbjudan. Men det händer HELA tiden.

Kolla in den den här TedTalken med Debbie Sterling så fattar du prEcis hur jag menar. Herregud, släpp ut oss från det rosa fluffandet. Vi kan annat än pyssla och duka och blanda drinkar. Faktiskt.

Ständig längtan

Man vet inte vad man har förrän det är borta. Dagen i en bild och en tanke 25/100

För tre år sedan vurpade jag med cykeln. Samma dag som det här kortet togs. Jag spräckte knät och slog axeln ur led. Sedan dess har jag ännu inte kunnat ge mig iväg på några längre turer. Än. Knät läkte snabbt, ett drygt år bara, axeln är nästan helt återställd och äntligen kan jag ana en långtur bortåt sensommaren. Jag saknar mitt nötande på cykeln. Jag längtar efter att få trampa genom gryningsljus sommarmorgon i ett sovande landskap. Jag längtar efter den tysta friheten. 

Jag längtar efter att ge mig av en fredagsmorgon hemifrån, helt ensam, utan packning mot Strömstad för att möta upp bilande familjen på bryggan ut till Långö på söndan. Att trampa på, veta att jag har 48-50 timmar på mig, sova när jag blir trött, cykla alla vakna timmar, äta när behovet kräver och bara tömma både kropp och hjärna på vardagsbestyren pockande. Jag längtar efter s E fram emot att komma in i värmen efter en lång vindpinad och regnig tur som kräver flera timmars upptining och en rejäl massage. Jag längtar efter att svära över punkteringar, skavsår och skav. Jag ser fram emot att få göra det vad det lider. Kanske kanske kan jag till och med drömma om att köpa en ny cykel. Bara för att toppa känslan av nystart. Gud vad jag ser fram emot det, nystart. Med eller utan min gamla trotjänare.

Det är ju alltid så, man saknar det åtråvärda man blivit berövad. Friheten, kärleken, hälsan, tvåsamheten. Alla har sin saknad efter något förlorat. Somt kan man kämpa att återta, somt inte. Jag har kämpat och jag ska återta, fullt ut. Senast i augusti.

#blogg100 #cyklabörmanannarsdörman

Hopplöst förlorad i tramsiga serier

Modern Family, Big Bang Theory, Friends. Listan kan göras lång men just nu gläds jag särskilt åt nya säsongen av Grace and Frankie på Netflix som släpps idag. Julaftonskänsla. Jag vet. Hur tramsigt som helst. Men det fyller en funktion, det finns en logik i allt vansinne och allt det där.

Dagen i en bild och en tanke 24/100

Förr både läste och kollade jag på deckare. Ju läskigare desto bättre. Ett tag funderade jag på om det var sunt överhuvudtaget att vara så intresserad av underhållningsvåld som jag faktiskt var. Ja, det finns inget annat sätt att beskriva det på. Mitt nuvarande jag klarar inte av att läsa Kepplers, knappt klarar jag Åsa Larsson ens, medan mitt 20åriga jag med lätthet slukade litteratur med värre våld och psykologiskt trixande än så. Mitt 30åriga jag också. Sedan hände det något.

Barnen kom. Herregud, det har verkligen genreändrat mitt intresse. Eller hur man säger? Det gick i racerfart. Det började med  Bolibompadraken vidare till Molly Mus och Findus&Petson. Sedan lugnade det sig och efter några år helt utan läsning och med  amningtrötthetstittande på så ska det låta med Peter Harrysson fann jag mig själv vilsen och omprogrammerad.

 Numera är det biografier och reseskildringar på nattygsbordet, dramer och kostymfilmer på bio och aldrig tv nästan men Netflix – vilken underbar app! Här kan jag hoppa mellan alla tramsiga serier och med hög igenkänningsfaktor skratta med till den ena skruvade situationen efter den andra. Jag gillar det. Lite samma resultat i kroppen som efter att dammsuga och lyssna på Rammstein samtidigt. Hjärnan kan inte hantera fler inputs. Det ger vila. Hur märkligt det än kan låta. Det kan ha med det där att göra som jag skrev om härförleden, lose track of time.

Antingen är det åldern, eller barnen, eller bara livet. En förskjutning till trams i relation till ett jobb som bitvis innehåller så mycket spänning och våld att man klarar sig? Att verkligheten överträffar fiktionen?

Oavsett. Jag är skitlycklig över att Grace and Frankie är tillbaka. Knäpper en pilsner och startar Netflix. Glad fredag, alla!
#blogg100

Denna dagen, ett liv.*

Eller mer vad gör du på jobbet hela dagarna?!

Om hur jag som rektor än en gång slås av hur komplext uppdraget är vissa dagar och ändå till sist faller alla bitar på plats och jag kan ta kväll. Jag menar komplext som i innehållsrikt, variationsrikt och utmanande. Jag får verkligen använda alla mina förmågor under en arbetsvecka, och det intressanta är att jag kan se att jag utvecklar förmågor jag inte visste att jag var tvungen att använda. Det är väldigt engagerande det här yrket. Om man vill. Och jag vill. Jag har skrivit om det förut i bloggen Men vad gör du på jobbet hela dagarna. Här kommer en färskare variant.

Dagen i en bild och tanke 22/100

Bara idag har jag njutit av elevers glädjetjut vilka klarat omprov, jag har fått peppa och trösta elever som inte klarat samma omprov. Jag har snabbmoppat golv för att städpersonalen är kort om folk och det såg för jävligt ut mellan skåpen. Jag har träffat två andra myndigheter med vilka vi delar elevintressen, jag har haft säljbesök inför markisuppsättning, jag har haft två enskilda allvarliga elevsamtal och jag har haft en underbar planeringskvart med min biträdande medan vi promenerade till ett möte. Idag har jag träffat tre olika pedagoger som ville diskutera kring sina tankar och insatser i åtgärdsprogram och vi har tagit emot en nyanländ elev till vår ena förberedelseklass. Jag har fått tillbaka ett beslut om en inskrivning till att läsa enligt särskolan läroplan, och sjösatt den specifika elevplanering det innebär med vårdnadshavare och personal. Därtill har vi har anställt en handledare till en elev med andra specifika stödbehov. Jag har också rapporterat till SCB den info de vill ha om hur många elever vi har med ADHD och hörselnedsättning.  Idag har jag också ringt och kallat lärare till intervju för höstens vakanser. Utöver det har jag hanterat 104 inkomna mail, svarat på ett antal telefonsamtal varav ett var ganska hotfullt på en nivå som sannolikt kommer att leva med i tankarna länge, jag har också fått en fantastisk feedback från en lärare som tyckte det var bra att jag var med på ett svårt samtal med en förälder härom dagen. Det känns skönt att landa i soffan nu, särskilt som jag har varit lite hängig hela dan…

#blogg100 #endagpåjobbet #rektor 

*Uttrycket ”Denna dagen, ett liv”, är ursprungligen myntat av Thomas Thorild, svensk författare, poet och filosof.