Hur är det egentligen med begreppet kravkänslig?

Sista semesterveckan står runt hörnet och jag tänker i år som så många andra år att tre veckor egentligen räcker. För mig alltså. Det där är ju så olika, jag vet. 

Men nu har jag har sovit klart. Läst alla böcker i sommartraven och bakat alla bullar, hälsat på, haft gäster, grillat och knäppt några pilsner.

Hjärnan trevar efter något att hantera som är jobbrelaterat och har fastnat för frasen ”kravkänslig”.

Jag möter alltfler kravkänsliga elever, föräldrar, bekanta, vänners barn och kolleger/medarbetare för vart år som går. Hur är det med innebörden av kravkänslig? Alltså jag vet inte, jag funderar – så det finns ingen anledning att hetsa upp sig men skicka gärna länkar om du vet någon som forskar på området.

När måste man acceptera kravkänsligheten och när kan man förvänta sig att den kravkänslige faktiskt förmår att spotta i nävarna och jobba på sin kravkänslighet? Får man ens det? Och egentligen – törs man närma sig tanken om att det är med kravkänslighet som med kränkning, ett stort ord som förlorat sin kraft då alltfler vävt in det i en slags vardagsvokabulär. Och att den som använder det som sitt eget inte heller kan eller får bli ifrågasatt?

Så här går det till när semesterhjärnan signalerar utvilad. Den tar tag i ett ord eller begrepp och jobbar sig varm.
En vecka kvar. Lite rastlös men också nyfiken på nästa tankeloop.

Bucketlist – idag blev det bilbingo

Jag vill vara med om så mycket som möjligt medan jag lever. Jag har därför beslutat mig för att göra lite nya grejer med jämna mellanrum. För att liksom utvidga min kunskapsbank, men också för att öka min förståelse för saker som andra människor anser är roligt, viktigt eller helt enkelt bara en del av livet.

Idag blev det bilbingo. På Enstaberga IP, arrangör IKTun. 

När vi kom (sist av alla ca 100 bilar 30 minutser före start) parkerade vi och gick för att köpa bingobrickor. Vi var tydliga med att detta var första gången. Och det var så enastående vilket fint mottagande vi fick. De som sålde brickorna förklarade, okända bingospelare kom fram och säkerställde att vi fattat. Vi fick berätta att vi stannade på vägen för att kontrollera att tutan funkar med tändningen avstängd. Det gillades!

I pausen kom en funktionär fram och kollade att vi trivdes. Vi hade eget kaffe med och det ansågs vara lite proffsigt, fin feedback fick vi för det och det fick oss att känna oss som normala i en onormal situation. Utroparen var övertydlig när spelbrickor var klara och en ny skulle plockas fram. Vi blev liksom lotsade genom tre timmar (helt osannolikt lång tid) med varsam hand. Vi var de enda nybörjarna, åtminstone vad som kunde urskilja komma i helt egen bil.

Det är roligt att prova saker man aldrig gjort förut tillsammans med en som man är trygg med i andra mer vanliga situationer. Bilbingo kanske inte direkt utmanar intellektet eller fysiken men det är något som många människor sysslar med på helger runt om i sommarsverige. Jag vill vara en del av sommarsverige. Jag vill vara en del av sånt som människor utanför mina vanliga kvarter upplever och det här var roligt. Jag kommer med stor sannolikhet åka på bilbingo igen, men det är inget som kommer bli ett nytt intresse. Det var alldeles för långt för mitt tålamod, jag hade önskat att det gått att klara av fortare. Tre timmar för en sittande aktivitet i bil som står still är något av overkill i min världsbild. Men nu har jag gjort det och det är jag tacksam för.

Jag tar med mig insikten att det här är ett fint folknöje. Jag förstår att många deltar, det är som vilket kör- eller danssammanhamg som helst. Många glada miner hos de som återsåg varandra sedan sist, kaffet i små grupper i pausen, glädjen när någon vann lite eller mycket. Ett spel gav 10.000 kronor så det är ingen småpotatis precis på satsade 130:-

#semestersöndag #bucketlist #bilbingo

Så har jag avverkat ett läsår och en flaska Yes

Ett läsår i Sävsjö har passerat sedan jag för ett år sedan ganska precis drog upp bopålarna ur Nyköpings kommuns trygga arbetsgivarfamn och kastade mig ut i det blå. Helt säker på att få jobb, osäker på om jag skulle hitta ett jag verkligen skulle trivas med. Men ibland är det som om någon har planerat och jag, jag hamnade i Sävsjö.

Men hur har det varit att jobba i Sävsjö då? frågar många. – Lite så här faktiskt!


Grundfärgen i Sävsjös kommunslogga är gul som solen, och barn- och utbildningskontorets hela styrkedja arbetar med en uttalad vänlighet och värme där man vårdar relationen till både anställda och barn/ungdomsfamiljer. Det finns en stark vision som handlar om att vi som arbetar här #tillsammans ska skapa Sveriges mest barnvänliga, gröna och inkluderande kommun. Och vi är på god väg. Lång bit kvar. Men på väg. #Tillsammans med framtidstro och optimism, väl förankrade i verklighetens ramar och frirum.

Här har jag under ett år ännu mera slipat på mina förmågor som chef, ledare, inspiratör och för några även visat förmågan jobbig chef, krävande ledare och förhindrare. Jag trivs i alla roller. Jag gillar inte chefandet lika mycket som ledandet, jag trivs bättre som inspiratör än som förhindrare. Som rektor växlar jag mellan alla förmågor. Jag tänker att det är precis det som är rektors entreprenöriella standard, man kan urskilja en enkelspårig rektor från en mångsidig utifrån hur hon hanterar entreprenörskap där ledning och delegering är stora förmågor. Jante viskar nu i mitt öra skriv för Guds skull inte att du kan det – hantera ledning och delegering alltså. Fast det kan jag, det är inte så svårt om man är bekväm i sin värdegrund, känner att man har ett etiskt inre lod för vad som är rätt och fel, om man är påläst på skollagen, Afsen, bilagaM och skolskjutstidernas eviga sattyg och därtill toppat med orädda ledningskolleger som vågar utmana och ifrågasätta. I sak och inte person. Utan offerkofta eller demagogisk skolidé om att vi ska göra som förr och att år i yrket ger tolkningsföreträde på framtidsfrågor eller organisation.

Det här året är jag en bättre rektor än förra året och sannolikt en sämre rektor än nästa år. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att ta kommunens enda 7-9skola in i ett förändringsarbete där samtid och framtid ska hänga ihop. Att politiker och tjänstemän över mig tydligt uttalar förtroende för mitt ledarskap och välkomnar de steg som jag ansett nödvändiga att vi tar #tillsammans, för att elever i vår skola ska ha samma chans som elever i de bästa skolor i landet har att nå så långt deras drömmar kan föra dem. 

Det här läsåret har jag varit en av flera röda trådar i Sävsjö kommun som #tillsammans skapar en väv, ett nät eller en repstege för barn och unga att låta sig fångas upp av vid tappat fotfäste och att klättra vidare på. Det är stort och fint, att vi satsar så uttalat på barnen i vår vision. Det hårda arbetet är att leva visionen.

De röda trådarna skapar också förutsättningar för alla som arbetar inom barn&ungdom att hålla sig ajour med utvecklingen som rör skola och barnomsorg. För min del det här året har en arbetsuppgift varit att lotsa personal vidare till utbildning eller till andra tjänster, ibland mer aktivt ibland mindre aktivt. Det ingår. Det är de svåra bitarna i rektorsuppdraget, men likväl en del av de röda trådar som skapar förutsättningar för elever att växa och att se möjligheterna. Alla pedagoger passar inte alla elever, alla pedagoger passar inte varandra – precis som rektorer, man passar inte alla. Några blir glada när man kommer och uppskattar det man gör och vill. Andra upplever att man är det värsta som hänt sedan dackefejden. Det ingår. I alla yrken. Det är livet. Man får hantera det. 

Ett läsår har gått, jag har klarat att veckopendla, och jag har lärt mig att en flaska Yes räcker från 8augusti ena året till 7e juli året därpå. Jag har köpt en ny flaska diskmedel, det blir ett läsår till i Sävsjö. Minst.

Om att klippa törnen på barnens väg

Jag står här och klipper törnen av rosor. Inför morgondagen. Imorgon tar sonen studenten. Det är lätt att fastna i en av livets många backspeglar och memorylanes. Jag klipper några taggar till. Minns hårt och lätt, svårt och mjukt. Barnaarmar om min hals på dagis efter en dag åtskilda av jobb och förskola, jag minns ångesten i barnabröst när betyg blev utskåpande och när liten kämpade med att se sig som en fullgod människa när betygen sorterade i kompisgänget. Jag tänker på innebandypokaler, orrienteringsresor och segelläger. Jag minns alla törnen jag klippt på barnens väg genom livet på väg till studenten. Var det ens nödvändigt? Varför gör jag det nu i bokstavlig mening?

Jag klipper lite till. Imorn ska rosorna hängas runt hals och vila mot studentens bröst. Jag tänkte i affären att de här taggarna skulle göra ont om jag inte tar bort dem. Omtanke? Tramsigt? Det som inte dödar härdar och allt det där. Men jag tänker här och nu att alla taggar vi klipper bort i andra sammanhang kanske är just de där som härdar utan att döda. Kanske inte ens dödar självkänslan…
Under åren som gått har jag sällan (men jag har absolut ibland likt en tigrinna) gått in protesterat,  styrt och ställt i till exempel skolans organisation, gruppindelning, klassindelning, val av klassföreståndare, val av skola med mera med mera. Jag har medvetet försökt att låta bli det, och oftast lyckats. Det beror på att jag en gång under en föreläsning hörde att de barn som klarar sig sämst i skolan av noormalpresterande elever är de vars föräldrar lägger sig i hela tiden. Och en sån ville jag absolut inte bli. Jag tror det har besparat mig några klipp på barnens rosenvägar. Om ni fattar? 

Det har gått bra för sonen. På dagis 5 underbara år, 1-3 på lågstadiet fantastiskt, 4-6 så sopig period, 7-9 sonen var happyhappy men vi föräldrar inte alls särskilt lugna, gymnasiet vilket fantastikst hittepå! För morgondagens student. 

Imorgon är det student. Jag är så tacksam för mina barn *klipp* de har utvecklats till inkännande, kloka, livsglada, trygga och tydliga individer. Jag må ha tagit taggar av törnen för att i god tro skydda dem från trista upplevelser *klipp*. Jag har väckt, kramat och kokat varm choklad  stor sett varje morgon de senaste tio åren *klippklippklipp*

Men jag har också tvingat ner dem i armod och stress, jag har haft perioder där alla törnen suttit kvar. Kanske för att jag valt smärta åt dem genom att utkräva ansvar och konsekvens. Kanske också för att jag inte kunnat förutse en annalkande fara och törnet har skurit djupt in i deras tillvaro. Det bekymrar mig int, det är inget jag ångrar. Jag tänker att det har danat dem, lärt dem att göra smartare val andra gånger. Det har bidragit att forma deras personligheter. De har fått möta faror och farhågor ansikte mot ansikte och det har stärkt dem i mod och klokhet. De har prövats i tillit till oss föräldrar i sammanhang där vi alla upplevt törnen som ingen på förhand kunde förutse. De har också tränats i villkorslös kärlek genom tillitsprövande upplevelser. Det hör till. Det är kanske också ett slags törne? Kanske klipper vi för ofta, funderar jag på här och nu. Kanske kunde jag ha sparat några törnen genom åren ändå, låteit dem ta lite mer smällar, låtit dem härdas ännu lite till? 

Jag står här på styrbord och klipper för att det 19åriga bröstet inte ska bli en zon för taggar från utsidan. Jag vill och önskar för studenten imorgon där han står på ett flak och skriker skolfrihetens lov att inget ska sticka honom på vare sig in- eller utsida. Jag önskar för honom en milstolpe av inre tillfredsställelse, en dag där alla hans förmågor i socialt samspel kommer till sin absoluta rätt eftersom de törnen vi klippt fram till nu har haft syftet att göra honom till den omtänksamma, solidariska, trygga och framtidsbenägna person han är.

Gästbloggande 9c Hofgårdsskolans klasskamp

Klasskampen mellan årets avslutande 9or fortsätter. Här är det 9c som inkasserar poäng till sin klass genom att skriva om en dag på Hofgårdsskolan.

 

img_3910-1

En dag som elev på Hofgårdsskolan

Denna måndagen var inte som en vanlig måndag. Det brukar i vanliga fall vara en seg och ganska tråkig dag, då man tillskillnad från helgen måste gå upp tidigt till exempel. Den här måndagen var HELT annorlunda.

Vi började skoldagen med att inleda vår kulturvecka med ett föredrag av Tommy Josefsson som handlade om främlingsrädsla. Han berättade bland annat om varför man beter sig som man gör när man träffar nya kulturer/människor. Tommy hade en härlig energi och man blev verkligen motiverad av föredraget. Denna veckan kommer fortsätta med att vi ska få lära oss arabiska och persiska, även att få testa på lite olika aktiviteter från dessa kulturer.

Detta tycker vi är superbra då det lätt uppstår en ”vi och dem” situation för att man inte riktigt känner till varandra och kanske till och med tycker att det är lite läskigt när det kommer något nytt in i sin säkerhetsbubbla. Speciellt nu när det de senaste åren har tillkommit en del flyktingar som vill bli en del av vår skola och samhälle. Det här kommer att hjälpa många och vi uppskattar verkligen att skolan arrangerar veckor som dessa.

Något annat som gjorde denna måndagen mycket speciell var att alla (mer eller mindre) hade i veckor, dagar och timmar planerat, fixat kostymer och sminkat sig inför den traditionella spexdagen som alla 9or sett fram emot sedan man börjat högstadiet. En väldigt stor del av alla 9or hade klätt ut sig. Folk var utklädda till allt från mjölkpaket till Pippi Långstrump och zombie cheerleaders.

Alla hade varit kreativa och hittat på dräkter som var både fina och lite roliga, man blir helt enkelt glad av att se så många kunna uttrycka sin påhittiga sida. Dagar som dessa gör att man kan lämna sina vanliga rutiner för en dag och släppa loss för att bara ha roligt. Man märker även att de lägre klasserna tycker att det är roligt att titta på hur vi 9or ser ut vilket även gör att de känner sig mer välkomna och känner att vi 9or inte är så stora trots allt. Det gör ofta även att de motiveras att klä ut sig och bjuda på sig själva vilket både stärker självförtroendet och gör folk glada.

Det enda negativa med tillfällen som dessa är att klassens sammanhållning blir ännu bättre, vilket gör att man kommer att sakna sina klasskompisar ännu mer när man slutat 9an, men många kommer troligen att hålla kontakten även efter högstadiet.

För tillfället håller vi även på med en annan (rätt ny) tradition vilket är 9ornas klasskamp. Det går ut på att alla 9or får 44 uppdrag som det får 1,5 vecka på sig att lösa och får olika många poäng beroende på vilket uppdrag. Exempel på uppdrag är allt ifrån ”åk vattenrutschbana” till ”ta en selfie med kung Carl XVI Gustaf”. Detta får vi givetvis inte göras under lektionstid men vi har lagt ned en del raster på att sköta uppdragen. Detta tycket vi är superkul och det sammansvetsar verkligen klassen. Även detta bra ett sett för de lägre klasserna att vi inte är så ”coola” (om någon trodde det) och många har nog skrattat åt oss när vi gjort dessa uppdrag.

Vi i 9c och vi tror att vi talar för alla nior är mycket tacksamma för att vi får ha sådana här aktiviteter som gör att alla kan få bryta lite mönster och känna hur kul man kan ha det även om vi börjat tröttna på varandra efter 3 år.

Vi hade även ett antal vanliga lektioner idag. Det känns dock skönt nu för nu är den sista slutruschen över och det är ganska lugnt på lektionerna. Vi har haft lite betygssamtal och även kompletterat inför slutbetygen det senaste vilket gett oss mycket utrymme till att reflektera och utveckla de sista små arbetena innan betygen sätts.

Det är sådana här små tillfällen som gör att man kommer se tillbaka på sin tid på Hofgård med ett leende på läpparna. Små saker som enkla (men viktiga) föredrag, roliga tävlingar och glädjespridande spexdagar.

Detta var en rolig och lite annorlunda dag som elev på Hofgårdsskolan.

9c

Gästbloggande 9or

På Hofgård har vi just nu ett arrangemang som heter klasskampen mellan årets 9or. Det innebär att de får ett stort antal utmaningar de ska ta sig an, varje utmaning innebär poäng till klassen. Ett av uppdragen är att sjunga en sång, ett annat att få en lärare att hoppa från femman vid utebadet och ett är att  lyckas få en individuell text publicerad på rektors blogg.

Först ut är en elev i klass 9D som därmed håvar in 40 poäng åt sin klass. Blogginläggen är personliga och väl förankrade i ett reflekterande perspektiv om livet, tankar och åsikter hos unga människor mellan grundskola och gymnasiet. Jag känner en stor glädje över att kunna erbjuda min bloggplats som en arena till tankar som är värda att läsas.

Jag kommer av PULskäl inte att ange namnet på den elev som skrivit, vi har kommit överens om att jag anger klassen.

”Våga lämna din blekgrisbox”

 

#klasskampen #hofgårdsskolan #9D

 

 

 

 

 

 

Förväntningar på en lärarlegitimation?

Här kommer ett blogginlägg om varför jag tänker att lärarlegitimationer är en belastning i sin funktionsoduglighet. Det kommer att liva upp, sanna mina ord.

Jag har inte plockat ut min legitimation. Jag har aldrig gillat idén med legitimationen som den presenterats. Jag har från första stund tänkt att den kommer att krångla till det för organisationen på vägen. Nu har det gått några år och jag kan konstatera att det är krångligt. Mycket skrik för lite ull och när den verkligen kan användas som just en legitimation så går det inte. Jag vill berätta lite om vad jag tänker.

Jag har haft en kollega med legitimation som skadade en elev medvetet och upprepade gånger. Hen blev såklart av med tjänsten. Det här är många år sedan. Hen hade legitimation. Hen har kvar legitimationen. Hen blev aldrig av med legitimationen. Frågan som dyker upp i mitt huvud är om en läkare med legitimation uppsåtligt skadar sin patient får den då behålla legitimationen? Nej, sannolikt inte. Så hur ska vi ha det med lärarlegitimationen? På Skolverkets hemsida kan man läsa om hur en eventuell utredning går till. Jag har letat runt efter hur många fall som varit uppe i Ansvarsnämnden, här beskrivet av Chef&Ledarskap och jag hittar inte färskare information än från 2014 och den anger att tre anmälningar har gjorts och det ledde till en återkallad legitimation. Jag tänker att det är väldigt lite. Kanske någon därute kan bidra med nyare? Jag är ute efter att jämföra antal utfärdade legitimationer med antalet återkallade. Kanske kanske är det faktiskt så att av alla de tusentals legitimationer som utfärdats har endast en handfull lärare fått sina legitimationer granskade pga ”dålig yrkesskicklighet”.

Många gånger under årens lopp har jag varit med om kolleger som glada kommit till jobbet med sitt värdefulla legitimationspapper och hyfsat förvånat meddelat att ”jag fick för idrott, musik och samhällskunskap också”. Jag tyckte där och då att det mest var kul för mina kolleger, de verkade tycka det var viktigt och riktigt och jag gladdes med dem. Men just de här situationerna, med extra ämnen för att de på något sätt låg nära ämnen läraren hade med sig akademiskt i sin utbildning förbryllar nu när det gått några år, jag tar det i slutet. 

Legitimationen har aldrig lockat mig, jag har inte förstått vitsen och jag menar att legitimationen är oanvändbar som den funktion den skulle kunna ha. En tandlös lönejusterare, ett värde på en skolas eller kommuns hemsida som deklarerar si eller så många behöriga lärare. Att vara behörig är inte synonymt med att inneha en legitimation. Kanske hade jag tur, kanske spelar det ingen roll, jag verkade som lärare i en tid där legitimationen länge var en valbarhet utan att lönen påverkades, man fick jobb ändå och rektorer tyckte att examensbevis och poängutdrag räckte fint. Kanske skulle jag inte få jobb idag utan min legitimation, mina många hundra högskolepoäng till trots.

Sedan jag börjat arbeta på rektorssidan har min uppfattning om lärarlegitimationen stärkts. Jag ser faktiskt ingen större funktion med dess realitet. Ett papper med information om ämnen som legitimationen gäller, nu som då med ämnen innehavaren aldrig läst eller tränat i, ett dokument som inte bevisar just någonting på riktigt användbart varken för lärare eller rektor.

Jag har senaste tiden intervjuat ett stort antal lärare, det är ju såna tider nu. Jag samtalar ganska länge kring de ämnen som anges i legitimationen och ofta under intervjuer säger att den sökande att hen inte kan undervisa i det ena eller andra ämnet som legitimationen anger. Jag frågar såklart varför och får, inte helt sällan, svaret ”jag vet inte varför jag fick det, jag har inte sökt det” eller det här, som är ännu sämre för mig som anställande rektor ”min förra rektor fyllde i de ämnen jag undervisat i på den skolan så därför har jag fått det”. Galen. Jag blir galen på det! Jag förstår grejen, men det förstör värdet på legitimationen. Jag kommer till det i slutet.

Som relativt nytillträdd rektor i en för mig helt ny skola i en för mig helt ny stad är det en djungel med legitimationer som utfärdats med tidigare rektorers goda vilja att skapa stora och innehållsrika legitimationer för sina medarbetare. Jag har, som exempel, idag pedagoger som jag vill tjänstefördela på ämnen de aldrig läst – visar det sig. Jag har kompetensen på papper i huset, jag har på papper tillräckligt med personal med behörighet i alla våra ämnen men jag har genom oriktiga (ja jag tänker att de är det) legitimationer ett antal vakanser…som de legitimerade inte vill ta. 

Jag har från fackligt håll – med rätta! – ett starkt önskemål om att undvika outbildade ”ungdomar direkt från gymnasiet” på de vakanta ämnestjänsterna. Jag tycker det är ett rimligt önskemål och krav ur så många aspekter, undervisningskvalitén inte minst. Ellerhur? Men, om jag då har legitimerade lärare, med legitimation i ett vakant ämne, med tid i sitt schema – borde jag då inte kunna lita på legitimationen och tjänstefördelning enligt just tjänstelegitimationen? Och visst är det väl bättre att en pedagogiskt skolad och erfaren pedagog har ett ämne den har legitimation i än att jag timanställer en obehörig ej erfaren från gatan. Eller?

Jag tänker utifrån att legitimationen är sann. Den är ett tjänsteverktyg inte bara för läraren att äska tjänst och lön efter utan även för rektor att kräva leverans på. Tänker jag fel? Och OM jag tänker fel, vad tjänar legitimationen för syfte?

I Skolverkets text om syfte och användning av lärarlegitimationen ges inte bara arbetsgivaren skyldigheter, längst ner i stycket om återkallande finns även en textrad om möjlgiheten att skicka tillbaka legitimationen själv. Jag tänker att det kan vara klokt att göra det om en fått behörighet genom legitimation att undervisa i ett ämne man inte vill undervisa i pga att en inte läst det. 
Jag skriver såklart detta i viss frustration över en känsla och uppfattning jag haft sedan legitimationens införande, men även för att jag faktiskt vill veta. Vad tjänar den för syfte? Jag ser legitimationen som en belastning i sin oduglighet. Jag kan inte tillsvidareanställa utan den, men pedagoger med en är inte alltid vad jag tror att de är. Hand upp, du som verkligen lirar med alla legitimationens rätt tänkta förhållningssätt, koppla gärna till en dokumentation som stöder din upplevda effekt. 

Slutligen i denna dagens tanketrassel om en legitimationsreform som i sin verkliga vardag är tandlös vill jag säga följande:          Om vi ska ha legitimation värd namnet bör den också göras riktig i ett slags id-kort, ett papper med med en text som inte stämmer med verkligheten gör inte en legitimation rättvisa. Ge mig ett poängregisterutdrag, ett examensbevis och ett plastkort med foto där det sistnämnda går att återkalla och/eller uppdatera. Ge mig lärare som är i sitt yrkesutövande  vad de har i sin legitimation. Då kan vi börja snacka lön, på riktigt.

Om du som lärare inte vill arbeta med det din legitimation berättigar dig till kanske du faktiskt ska be om en ny. Om jag som rektor ska kunna lita på (lönesättning och förstelärarrekrytering tex) legitimationen måste jag också få använda den som det verktyg den är genom att tjänstefördela efter den när organisationen så kräver, och betala för det.

Till skolpolitiken vill jag säga: det kunde ha blivit så bra. Om ni tänkt hela vägen. Det går att rätta till det. Gör det, rätta till det.

Tack, farväl och hejdå!

Jag visste redan när jag gick in i det här varje-dag-skrivandet att det var en risk att jag nog skulle bryta det. Jag kan liksom för mitt liv inte se att mitt tänkande och vridande och vändande på tankar och företeelser skulle vara till intresse för någon. 

Läsekretsen har varit förvånansvärt stabil på runt 50 pers och runt 100 visade texter från andra datum så gott som varje dag. Det är väldigt förvånande hög siffra för lite lösa tanketrådar. Tänker jag.

Jag återgår till mina mer modesta intervall, sådär nån gång i månaden. Det ser jag fram emot. Följ gärna.

Så då blir det dagens bild och en tanke 61-100/100 i ett slag liksom

Så farväl på ett tag. Tack för hejarop, ifrågasättande och samtal i text. Jag har lärt mig att genom bloggande varje dag finner jag nya kontaktytor, fler än jag har kunnat hantera faktiskt. Några av er har erbjudit nya arenor att verka på, jag är ödmjukt förvånad och lite starstrucked.

Jag har förstått att genom skrivande så vänjer man sig att skriva mer, i andra forum. Det är vinsten skulle jag vilja påstå. Så skriv av hjärtans lust allihopa, det är ett bra sätt att sortera tankar och dagar på. Det är en träningsskola för att ännu bättre formulera sig på jobbet – om man nu har ett skrivarbete.

Så farväl, tack och hejdå. Låt oss använda vår gemensamma tid till något annat, kanske mer introvert eller mer på riktigt-umgås ansikte mot ansikte. 

Tack, farväl och hejdå☀️

#blogg100

Min verklighet är min verktygslåda

Idag har jag varit och nosat på en färsk bebis. En kär vän och hans man har fått sitt första barn. Och jag fick äran att bli tilldelad titeln moster Sussie. Hjärtat sväller av lycka, en ära, ett hedersuppdrag.

Dagen i en bild och en tanke 60/100 (men vem räknar längre?)

Den verklighet jag lever i formar mina ställningstaganden, mina referenser blir hållpunkter för de normer jag bygger min värdegrund på och omkring. Min verklighet är min att äga men också enda möjligheten till att möta andra människor på en gemensam arena. Jag har min verklighet, du har din verklighet. Ibland olika sanningar om samma händelser. Vi såg allt och hörde allt samtidigt men våra verkligheter skapar en tolkning som är vår enskilda sanning. Ändå skapar vi en gemensam arena där vi är eniga eller oeniga om den gemensamma spelplanen – platser vi möts på. Det jag bär med mig formar det jag vill utmanas i. Nyfikenhet eller likgiltighet. Iver eller avvaktande. Öppenhet eller skepsis.

Jag är så tacksam över alla människor omkring mig som bär in andra normer och värden i min tillvaro, som representerar en verklighet olik min egen där jag får vara nyfiken, nybörjare eller bara lära mig tänka och se på saker annorlunda. Det hjälper mig, och har hjälpt mig många gånger på jobbet där familjekonstellationer ser ut precis hur som helst och helt olik min egen bakgård. Jag behöver aldrig gilla det du gillar, inte förstå saker som du förstår dem. Men jag måste alltid försöka att förstå utifrån din horisont. Det har med människovärde att göra. Våra enskilda och gemensamma människovärde. 

#blogg100 #kärlekochrespekt